10 december 2013

Venezuelas socialistparti vinner kommunalval



TEGUCIGALPA / 2013-12-09 / Venezuelas Förenade Socialistparti (PSUV) vann i söndagens kommunal- och borgmästarval 210 borgmästarposter mot oppositionens 73.
Men den viktigaste segern var president Nicolas Maduros konsolidering av presidentämbetet. När 97,52 % av rösterna var räknade på tisdagsmorgonen hade socialistpartiet fått 5.111.336 röster eller 49,24% medan högeroppositionens valtekniska allians MUD, fick 4.435.097 röster eller 42,72%. MUD är en koalition bestående av ett 30-tal partier. Övriga kommunala partier fick 833.731 röster vilket representerar 8,03%. Valdeltagandet var rekordhögt för att vara kommunalval, 58,92%,

Folkomröstning

För oppositionen innebar kommunalvalet en folkomröstning om presidentmakten snarare än betydelsen för att åstadkomma en väl fungerande kommunalpolitik. Den satsade hårt och bedrev en propagandakampanj mot de ekonomiska problemen som landet brottas med och trodde att det skulle den medvind.
I presidentvalet i april, som egentligen var ett nyval efter att president Hugo Chavez hade avlidit i cancer i mars i år, var skillnaden drygt 200.000 röster till Maduros förmån mot MUD:s kandidat Henrique Capriles. Denne anklagade, utan bevisa fusk i ett enda valprotokoll, att Maduro hade vunnit valet på fusk. I söndags blev skillnaden 676.239 till socialistpartiets förmån. Det är för regeringen Maduro en bekräftelse på att Maduro och regeringen har ett stort förtroende för att den anser sig vara Chavez´ arvtagare.
– Där har du din folkomröstning 'caprichito', högfärdige fascist. Jag hoppas att du lär dig lite ödmjukhet och lär dig att erkänna att du har förlorat, dundrade Maduro i en första kommentar i måndags till valsegern mot Capriles.
Dick Emanuelsson

2 december 2013

Kommunalval och ekonomiskt krig i Venezuela

TEGUCIGALPA / 2013-12-02 / I Venezuela fortgår en politisk och ekonomisk konfrontation mellan regering och opposition som kulminerar på söndag i kommunal- och regionalvalen. Den politiska oppositionen vill göra kommunalvalet till en folkomröstning om regeringens vara eller icke vara.
Regeringen anklagar å andra sidan oppositionen för att återigen försöka fälla regeringen med våld, men nu via en utländsk intervention. USA-advokaten och Venezuelakännaren Eva Golinger ger regeringen Maduro rätt i en nyligen publicerad artikel:
”Ett internt dokument framställt av tre organisationer från Colombia och USA ger ljus över en makaber plan mot den venezuelanska staten. Planens målsättning är att framkalla våld, inklusive döda, med avsikten att motivera ett internationellt ingripande. (…) Dokumentet som är rubricerat ´Strategisk Venezuelansk Plan´, utarbetades av ´Stiftelsen Demokratisk Internationalism´, som företräds av den före detta colombianske presidenten Alvaro Uribe tillsammans med ´Stiftelsen Tankecentret Först Colombia´ och USA-företaget Consultoresfti Consulting. Dokumentet skrevs ut den 13 juni 2013 under ett möte mellan dessa tre organisationer och de venezuelanska oppositionsledarna Maria Corina Machado, Julio Borges och Ramón Guillermo Avelado. Även den venezuelanska experten på psykologisk krigföring, J.J. Rendón och USAID:s ansvarige för Latinamerika, Mark Feierstein”, deltog i mötet”.

Elavbrott och toapapper

I dokumentets mer detaljerade skrivningar om hur de konkreta sabotageaktionerna ska verkställas, slås det fast att strategin är att sabotera energi- och då framförallt el-systemet i landet. Målet är att vända det folkliga missnöjet för elavbrotten mot regeringen och framkalla en bild av Venezuela i utlandet som ett land i kaos.
I stycket “Aktioner” beskriver författarna hur planen ska utvecklas via de sociala nätverken med korta budskap som når en masspublik. Den psykologiska krigföringen är att skapa en social oro, förstärka bristen på försörjningen av nödvändiga basprodukter för de venezuelanska hushållen.
Livsmedelsförsörjningen på basprodukter som mjöl, socker, mjölk, smör, socker eller toapapper försämrades dramatiskt efter datumet då dokumentet accepterades av de inblandade parterna. Oppositionsmedierna, uppbackade av internationella medier som CNN eller Reuters, bidrog till en bokstavlig hysteri hos befolkningen när de visade rena slagsmål om produkterna inne i butikerna. Det chilenska syndromet från Salvador Allendes mandatperiod då ekonomin saboterades med samma metoder som i dag, spred sig över hela Venezuela. Men regeringen gick till motattack.
Myndigheterna har beslagtagit tonvis med de nämnda produkterna de senaste månaderna. I gränsområdena till Colombia har beslagen varit av särskild tyngd. Produkterna är billiga och statligt subventionerade i Venezuela och säljs dyrt i Colombia.

”Parasitärt borgerskap”

Uribes allt tätare kontakter med den venezuelanska högeroppositionen har sin bakgrund i hans besatta avsikter att störta regeringen i Caracas. När Uribe avslutade sin presidentperiod 2010, uppmanade han öppet för en internationell intervention med avsikt att störta regeringen Chavez. Uribe har sedan dess bedrivit en systematisk smutskampanj mot regeringen Chavez och nu Maduro. Alliansen USA-Uribe-venezuelanska oppositionen agerar inom de väpnade venezuelanska styrkorna med målet att framkalla eller stimulera fram en väpnad resning från de venezuelanska militärerna.
”Venezuela står under attack, som den har gjort de senaste 14 åren. Vi får inte glömma att Venezuela har de största oljereserverna i världen”, sammanfattar Eva Golinger målet för planen.
För att slå tillbaka hamstring, spekulation och det ekonomiska sabotaget, har Maduro vidtagit en rad åtgärder. Nationalförsamlingen gav honom större handlingsfrihet och Maduro tvekade inte att ”slå tillbaka det parasitära borgerskapet”, koncentrerade i den venezuelanska arbetsgivarföreningen. Ett exempel är elektronikkedjan Daka. Den växlade in Bolivar mot dollar hos staten och importerade från utlandet in sina produkter med den officiella nivån på dollarn. Men i butikerna satte Daka ett annat pris, den svarta marknadens dollar som ligger på 50 Bolivar jämfört med den officiella, 6,3 Bolivar för en dollar.

Motattacken

Maduro kallade ut prisinspektörerna som tvingade Daka och andra spekulerande företag att omedelbart sänka priserna vilket hälsades med jubel av befolkningen.
– Maduro har återtagit initiativet med en intervention mot spekulanterna som har fått ett stort stöd hos den sociala och folkliga rörelsen. Han har även gått till offensiv och gett sig ut på en landsomfattande turné där han har aktiverat de Kommunala Folk-Råden, säger Juan Manuel Karg, samhällsforskare på universitetet UBA.
Valet på söndag blir därför en värdemätare på styrkeförhållandena mellan regering och opposition och två antagoniska modeller, snarare än vem som är bäst kandidat till en borgmästarpost, summerar Karg.

Dick Emanuelsson

13 maj 2013

USA erkänner inte regeringen i Caracas och ökar sitt stöd till högeroppositionen





USA erkänner inte regeringen i Caracas och ökar sitt stöd till högeroppositionen


FLAMMAN / TEGUCIGALPA / Medan hela Latinamerika erkänner regeringen Nicolas Maduro, väljer Vita Huset att ifrågasätta legitimiteten i valet av Maduro den 14 april.
– Jag tror att inte bara USA är oroat. Jag tror att hela hemisfären har observerat våldet, protesterna och repressionen mot oppositionen. Vår allmänna uppfattning har varit att det är Venezuelas folk som har att välja sina representanter i legitima val.
Det sa Obama i en intervju med TV-kanalen Univision Noticias under sin Sydamerikaturné som inleddes i Mexiko och sammanföll en vecka efter valet i Venezuela och oppositionens igångsatta våldsamheter. John Kerry, Obamas utrikesminister krävde också en omräkning av valresultatet och informerade att USA kommer att öka på det ekonomiska hemliga anslaget till oppositionen med fem miljoner dollar för budgetåret 2014.

Kerry 48,3%. Bush 50,7% i valet 2004

John Kerry ställde upp i presidentvalet 2004 mot Bush som vann med 50.7% mot Kerrys 48.3%.
Nicolás Maduro, som Kerry och USA-regeringen vägrar att erkänna som valets segrare, fick 50,75% mot Capriles´ 48,98%.
Kerry erkände sig besegrad 2004 och ifrågasatte inte legitimiteten i Bush´ seger.
I USA existerar inte omräkning av rösterna utan kandidaten går direkt till HD.
I Venezuela omräknas på själva valdagen 54% av rösterna.
Kandidaten kan, som i Capriles fall, överklaga valet till CNE, vilket han gjorde men trots det deltog han inte i omräkrningen av de resterande 46 procente utan gick i stället till Venezuelas HD.

Carter-Centrets stöd

Legitimiteten som Obama och Kerry ifrågasätter i valet den 14 april tillbakavisas av experterna och observatörerna.
Jennifer McCoy, chef för Carter-Centrets Amerikaavdelning besökte Venezuela i slutet av augusti 2012 och deltog i ett simulerat val inför presidentvalet den 7 oktober 2012. Hon mer eller mindre klassade ut USA:s eget valsystem som öppet för manipulationer.
– Det venezuelanska valsystemet är ett av de mesta tillförlitliga i världen, underströk hon.
Valet vanns av Chavez med tio procent och det Centrala Valrådet CNE fick stort beröm av alla internationella observatörer.
– Venezuela har genomfört en exemplarisk demonstration av vad som är en fungerande demokrati och har gett världen en lektion i demokrati, sa UNASUR:s (Unionen av Sydamerikanska Nationer) argentinske chef, Carlos Alvarez, till pressen.

Omedelbar omräkning

Henrique Capriles Radonski insåg att han inte skulle få något gehör för anklagelser om valfusk eftersom det i stort är omöjligt att manipulera det datoriserade valet och erkände sig besegrad.
Det är samma datamaskiner och företag som sedan flera år genomför val i flera länder i världen, bland annat Brasilien och i Venezuela sedan 2004.
När väljaren har röstat registreras detta omedelbart centralt hos CNE, där oppositionen har representanter, samt i det lokala valdistriktet. Enligt grundlagen genomförs redan på valdagen en omräkning av 54 procent av valkvittona i varje vallokal.
Exaktheten mellan den centrala och lokalt registrerade valsedeln var 100 %. Inte någon av oppositionens representanter, från de lokala valdistrikten till CNE centralt, hade något att erinra mot valprocessen, vilket bekräftas av deras namnunderskrifter på alla vederbörliga protokoll och dokument som ska skrivas under av valförrättarna.

Capriles ändrar sig

Valresultatet den 14 april i år visade en skillnad på 1,7% eller nära 300.000 röster, till Maduros favör.
Inför detta faktum krävde Capriles att 100 procent av rösterna skulle räknas om och fick stöd av Obama och Kanadas regering. Vad Capriles inte räknade med var att CNE och Maduro också gick med på hans krav. Men då kastade Capriles in handduken och ville inte delta i omräkningen, till skillnad mot de övriga fyra kandidaterna.
Omräkningen har nu inletts och visar nästan samma exakthet och tillförlighet som de 54 procenten som räknades den 14 april, med undantag för 0,02 procent.
Enligt CNE:s inspektörer handlar det om kvitton som ryckts ur valmaskinen av väljaren innan det hann tryckas, varför maskinen inte kan registrera kvittot eftersom det inte var läsbart för datamaskinen.
Förvirringen vad Capriles då vill har brett ut sig och i förra veckan överklagade han valet till Högsta domstolen. Han säger att han ska uttömma alla nationella instanser innan han går vidare till OAS eller FN där han räknar med USA:s stöd. Men omräkningen är i högsta grad en ”nationell instans”, kontrade Maduro.

Tio mördade Chavister

Obamas påstående om att regeringen har utövat “repression mot oppositionen” tillbakavisas indignerat av både regeringen och andra samhällsgrupper. De hävdar att det var Capriles som kallade ut sina anhängare på gatorna den 14-16 april. Samtidigt inledde de en psykologisk krigföring via Facebook och Twitter med uppenbara lögner om att de kubanska läkarna hade gömt manipulerade valurnor på sjukhusen.
Parlamentsledamoten och oppositionens spårkör Maria Corina Machado, talade i fredags inför den colombianska kongressen och vädjade om stöd för att vägra erkänna regeringen Maduro. Hon fick omedelbart stöd av Alvaro Uribe och den förre konservative presidenten Andres Pastrana.
Men Machado fick stark kritik från representanten för det colombianska kommunistpartiet i Venezuela:
– Vad Corina inte nämner är att den enda personen med colombianskt ursprung som fick den mest heliga rätten förtrampad, det vill säga rätten till liv, var José Luis Ponce. Han mördades av fascisthorderna som hade kallats ut av Henrique Capriles Radonsky den 15 april när han försvarade en CDI (litet sjukhus som är uppbyggt av den kubanska hälsovårdsbrigaden i Venezuela).
Ytterligare nio personer mördades av dessa oppositionsgrupper och ett 80-tal skadades när kliniker, allmänna institutioner eller lokaler för det Förenade socialistpartiet brändes ned.

USA:s ekonomiska stöd till oppositionen

Obama påstår att hans kritik inte ska ses som ideologiskt präglad. Men uttalanden från State Departement motsäger Obamas påstående, säger kritikerna.
USA:s UD uppgav förra veckan att det kommer att öka det finansiella stödet till den venezuelanska högeroppositionen med syftet att “hjälpa att förstärka det civila samhället och de demokratiska institutionerna”. Summan som nämns är fem miljoner dollar, enligt John Kerry.
Enligt USA-advokaten Eva Golinger, expert på Venezuela och USA:s intriger och finansiering av oppositionen i Venezuela, pumpar USA och internationella organ in 40-50 miljoner dollar per år till oppositionen.
Golinger baserar sig på offentliga dokument som publicerades 2010 av det spanska Institutet FRIDE som i sin tur, som något av livets ironi, finansieras av National Endowment for Democracy, “NED”, i Latinamerika betraktat som CIA:s civila fasad i sällskap med USAID. Även EU-kommissionen levererar miljoner dollar till oppositionen via sitt så kallade ”demokratistöd”.

Döljer mottagaren

Varje år publicerar NED sin rapport om hur stora anslag som kanaliseras till de politiska krafter i världen som USA:s utrikespolitik kan dra nytta av. Men från och med 2011 gäller detta inte längre Venezuela.
I en artikel av journalisten Javier Salado i Telesur den 3 oktober 2012, ställer Salado frågan vad NED döljer? I NED:s rapport från 2009 visas anslag och mottagarens namn medan i rapporten för 2010 redovisas bara anslagets storlek. För rapporten från 2011 har både anslag och mottagare försvunnit.
Men journalisten gav sig inte utan läste igenom hela rapporten som handlar om hela världen. Till slut hittade han i sammanfattningen av rapporten att det hemliga beloppet ”2011 gavs för att förstärka de demokratiska institutionerna och de aktörer som attackeras av regeringen”.
Vilket är då Capriles och Obama mål?
– Alla dessa politiska manövrar ingår i ett större spel och är samordnade med State Departement. Det är samma manual som de använder mot Syrien. Därför gör vi allt för att undvika att hamna i ett inbördeskrig med fatala konsekvenser, säger radiojournalisten Arlenis Aguiler till Flamman.
Dick Emanuelsson

18 april 2013

Venezuelas nye president Maduro till John Kerry: “Vi bryr oss inte om ert erkännande för det räcker med interventionspolitik nu”!





Venezuelas nye president Maduro till John Kerry:

“Vi bryr oss inte om ert erkännande för det räcker med interventionspolitik nu”!

Lula kräver att USA respekterar valresultatet!


TEGUCIGALPA / 2013-04-18 / USA:s utrikesminister John Kerry vägrar att erkänna Venezuelas nye president och regering så länge det Centrala Valrådet inte gör en omräkning av rösterna. Men Caracas förkastar Vita Husets position som den kallar för “interventionspolitik”.
– Självklart, om det finns många oegentligheter (i valet) kommer vi att ha allvarliga tvivel om denna regering. En sådan bedömning måste göras, och ännu har jag inte gjort en sådan.
Kerrys uttalande var ett svar till den högerextrema republikanska kongressledamoten Ileana Ros-Lehtinen, USA-kubanernas främsta språkrör i USA:s kongress.
Kerry stöder högeroppositionens krav på en omräkning av valresultatet den 14 april och stöder sig också på OAS´ generalsekreteraren José Miguel Insulzas ord om att möjligheten att genomföra en sådan.
Men det är den chilenske generalsekreterarens ord och inte den förkrossande majoriteten av de 33 medlemmarna i de Amerikanska Staternas Organisation (OAS). Ett stort antal av statscheferna i OAS anländer vid denna pressläggning till Caracas för att delta i den formella utnämningen av Nicolas Maduro i morgon fredag den 20 april till ny president i Venezuela.

OAS erkänner Maduro

Hittills har inte oppositionen kunnat presentera ett enda bevis för valfusk. Och president Nicolas Maduro förkastar Kerrys uttalande:
– Vad har Ni för motiv för att tala om Venezuela när USA:s folk samtidigt kvävs av ekonomiska, sociala och politiska problem? Det räcker med interventionspolitik nu! Erkänn ingenting för det intresserar oss inte, vi behöver det inte (erkännandet) för vi har beslutat oss för att vara fria, vare sig ni vill det eller inte!
Men även om John Kerry har kört OAS:s Insulza framför sig för att vägra erkänna utnämningen av Maduro som ny president i Venezuela, förklarade Insulza igår, under OAS´ möte, att OAS erkänner Maduro och den nya regeringen han företräder. Han tog också starkt avstånd från det våld som oppositionen har genomfört sedan i söndags.

Lula mot USA

Brasiliens förre denna president Luiz Inácio Lula da Silva, ´Lula`, har också uttalat sitt fulla stöd för valresultatet och lyckönskat Nicolas Maduro på presidentposten. Samtidigt passade han på att ge USA-administrationen en politisk daska som Vita Huset förmodligen inte hade räknat med.
– När man sitter på posten (president) finns det saker man inte kan säga av ren diplomati. Men nu kan jag göra det: USA:s representanter ägnar sig i tid och otid till att ifrågasätta valresultat hos andra. De borde i stället oroa sig för sig själva och låta oss själva välja våra mål.

Capriles och Lula

För Henrique Capriles Radonski, högeroppositionens förlorande kandidat den 14 april, kom Lulas uttalande som en iskall dusch. Capriles underströk under hela valkampanjen att han ville införa stora delar av Lulas politik i Venezuela, ett uttalande som Lula tidigt betackade sig för.
Lulas uttalande och stöd till Maduro gjordes under en festlighet som hyllade de tio åren av PT-styre i Brasilien. Vid sin sida hade Lula Dilma Rousseff, den aktuella presidenten i Brasilien.
Dick Emanuelsson

Matematisk manipulation bakom Capriles anklagelse om valfusk I Venezuela



TEGUCIGALPA / 2013-04-18 / Det som skulle bli oppositionens bevis om valfusk blev i stället en matematisk kullerbytta som slog tillbaka. 1+1 är fortfarande 2, svarar chavisterna.

Högeroppositionens presidentkandidat Henrique Capriles gick i onsdags ut på en presskonferens och anklagade det Centrala Valrådet för valfusk. För att leda sin anklagelse i bevis tog Capriles vallokalen och skolan Antonio José Saldivia, i Staten Carache i delstaten Trujillo som exempel.

– Se här, sa Capriles och visade vad som är “kvittot” på den datoriserade vallistan. Här finns det 536 personer i vallängderna men valloggboken registrerar 712 röster, summerade Capriles och ställde frågan till journalisterna om hur det ser ut i resten i landet om en vallokal kan uppvisa ett liknande resultat

Men kommunikationsminister Ernesto Villegas, som också är en ansedd journalist, besvarade Capriles anklagelse om valfusk:

– Den förre detta presidentkandidaten refererar bara till en (1) vallokal i detta valdistrikt där det existerar två (2) vallokaler. I den vallokal Capriles refererar till, No. 2, röstade 343 personer av 530 som återfinns i vallängden. I den andra vallokalen röstade 369 personer av totalt 536 som återfinns i vallängderna. Valresultatet som Capriles hänvisar är SUMMAN av de bägge vallokalerna.

Villegas underströk att Capriles inte på något sätt är “förvirrad”.

– Det handlar inte om en person med matematiska svårigheter. Det handlar om en manipulation av sanningen för att rättfärdiga det orättfärdiga. Denne person har inte bidragit med en enda konkret uppgift som stöder hans verbala vederläggning av valresultaten, underströk Vallegas.

Capriles uppmaning till sina anhängare att inta gatorna för att protestera mot det påstådda valfusket har hittills kostat åtta människor livet och nära ett hundratals skadade. Hundratals internationella valobservatörer bevakade valet och ansåg att det genomfördes klanderfritt.

Dick Emanuelsson

17 april 2013

Venezuela: Capriles anhängare attackerade Eva Golinger och hennes bebis




Capriles anhängare attackerade Eva Golinger och hennes bebis
 
TEGUCIGALPA / 2013-04-17 / Anhängare som kallats ut av oppositionens presidentkandidat Henrique Capriles Radonski, attackerade i tisdags USA-advokaten Eva Golinger och hennes 1 år gamla bebis på Caracas internationella flygplats Maiquetia.
”Bara dissocierade fascister trakasserar och attackerar en kvinna och hennes ett år gamla bebis som ett antal Caprilesanhängare just har gjort med mig”, skrev Golinger i ett Twitter.
Golinger är författare till boken ”Chavezkoden” och en rad tunga dokument som under det senaste decenniet bland annat har avslöjat USA:s inblandning i Venezuela. Detaljrikt med offentliga källor eller källor som hon har lyckats desklassificera visar hur olika förtäckta CIA-organ som USAID och NED finansierar och ger materiellt stöd till den USA-vänliga högeroppositionen. Denna har två gånger tidigare, i april 2002 och december 2002-februari 2003, försökte störta regeringen Chavez genom en statskupp respektive ett ekonomiskt sabotage som kostade landet nära 20 miljarder dollar.
USA-advokaten är också ansvarig redaktör för den engelskspråkiga editionen av veckotidningen Correo del Orinoco i Venezuela.

Mordhotad

Golinger, som har venezuelansk mor och far från USA, inbjuds ofta till olika debattprogram i Venezuela och är en flitigt anlitad föreläsare i hela världen. Hon besökte även Stockholm för ett par år sedan där hon presenterade just ”Chavezkoden” inför en stor publik.
Att hennes kunskaper, bidrag och avslöjanden av USA:s intriger i Venezuela och i Latinamerika inte ses med blida ögon av den opposition som stöder Henrique Capriles, är känt sedan länge och hon har utsatts för ett oräkneligt antal mordhot.

”USA-ambassaden känner till allt”

Hon uppgav också i ett andra Twitter att ”USA-ambassaden i Caracas offentliggjorde en kommuniké riktad till USA-medborgare (bosatta eller på besök i Venezuela, reds anm.) och gjorde dem vaksamma på oppositionsprotesterna under hela veckan. De (USA) känner till allt”, tillade Golinger som sedan länge har anklagat ambassaden och olika grupper med anknytning till CIA, State Departement eller Pentagon för att aktivt ligga bakom olika konspirationer mot regeringen och de nu uppblossade protesterna efter valnederlaget den 14 april.
Den nyvalde presidenten Nicolas Maduro uppgav under tisdagen och onsdagen att han har bevis för att den diplomatiska USA-legationen i Caracas har finansierat våldsamheterna i landet som hittills har kostat åtta ”Chavister” livet och en stor materiell förstörelse på bland annat sjukvårdskliniker i fattigområdena.
Dick Emanuelsson
Flammans reporter i Latinamerika
 

16 april 2013

“Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”

Partihögkvarter för regeringspartiet PSUV brändes
ned av oppositionen som kallades ut av Henrique Capriles
som vägrar att erkänna valresultatet den 14 april, 2013.




“Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”

Av Dick Emanuelsson*

Under rubriken “Chávez styre splittrar Venezuela” [1], försöker DN:s reporter i Latinamerika Erik de la Reguera leda i bevis i vad som är en röd tråd i nästan all journalistik i fallet Venezuela men även andra vänsterledda länder i Latinamerika: Bygga ett jämlikt och mer demokratiskt samhälle orsakar “splittring” och “polarisering”.

Så klart är det de större liberala och högermedierna som i dag förfäktar detta upp och ner på vända påstående som inte har någon som helst grund i verkligheten.

Men vem har intresse av att framställa Chavez eller andra progressiva statschefer som personligheter som söker konfrontation för att “splittra” sin nation och utså split mellan medborgarna?

Är det splittring och konfrontation när en regeringschef och parti tar strid mot de ekonomiska diktaten i Washingtons konsensus och den nyliberala ekonomiska modellen som har dragit ner miljoner latinamerikaner i extrem fattigdom?

Eller bryter upp en arbetsmarknad där en förkrossande majoritet av medborgarna saknar alla som helst grundlagsenliga och fackliga rättigheter för att försvara sig mot en bokstavligt profithungrig motpart? Men låt oss gå tillbaka till la Regueras reportage som inleds i den största stadsdelen i Latinamerika, Petare, i kommunen Sucre i delstaten Miranda, som styrs av oppositionens Henrique Capriles Radonski.

Jag har gjort ett antal reportage i Petare och det första ägde rum 1980. I la Regueras reportage utmålas Petare med all rätt som “farligt” och det bekräftas av Ana Santiaga som basar för ett soppkök och säger att Petare “alltid har varit farligt”.

Men den röda tråden i la Regueras och 95 procent av andra reportage har som mål att utpeka Chavez för att ha lagt under sig all makt:

“Chávez kontrollerar redan högsta domstolen, riksrevisionen och parlamentet. Maktdelningen i Venezuela har i praktiken upphört. Så att ta bort gränsen för antal mandatperioder innebär ett direkt hot mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”, citerar La Reguera Bernardo Pulido, som är ordförande för juriststudenternas förening på UCAB-universitetet.

Pulido är inte vem som helst. Mellan 2011-2012 studerade han juridik på Stanford Law School och han har fått “fortbildning” både i Storbritannien som i USA i hur man “bygger demokrati från en konflikt” (se hans egen Linkedinsida).

Chavisterna kallar dessa kurser för “CIA-fortbildning” och det är tusentals studenter från de välbärgade klasserna i Venezuela som har genomgått dessa utbildningar, finansierade av USAID eller NED. Inför statskuppen i april 2002 intensifierades dessa kurser över hela fältet; från arbetsgivarföreningar till den korrumperade landsorganisationen CTV:s ledare och aktivister. Men USA-ambassaden och CIA har riktat in sig allt mer på den venezuelanska ungdomen som 2009-2011 konfronterade med regeringen Chavez i våldsamma demonstrationer.

Men låt oss gå tillbaka till Pulidos påståenden: I vilket land står inte HD, riksrevisionen och parlamentet under kontroll av den rådande makten? Vem utsåg dessa organ innan december 1998 då Chavez tillträdde på presidentposten och Centralbanken, som la Reguera glömde att nämna, den bank som var en effektiv broms i landets utveckling. Vad och vem representerade ledamöterna i bankens eller HD:s ledning.

Vem utser ledamöterna i parlamentet? Naturligtvis landets medborgare. Men la Regueras källa hävdar att Chavez kontrollerar detta personligen. I praktiken visar Pulido sitt förakt för Venezuelas folk som röstade fram landets parlament enligt den författning som folket också fick ta ställning till i en folkomröstning 1999.

Att folket med en bred majoritet också röstade för att gränsen för en mandatperiod togs bort innebär knappast något hot “mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”.
Vad DN-reportern kunde ha påpekat var att Sveriges Tage Erlander (s) var statsminister i Sverige mellan 1946-1969, alltså 23 år. Det socialdemokratiska partiet styrde oavbrutet i 44 år. Det fick dåvarande högerpartiets Gösta Bohman att hävda att socialdemokraterna styrde en ointaglig diktatur, trots flerpartisystem, men diktaturen, oavsett om man sympatiserade eller inte med den, så var den framröstad i val som reglerades av en författning.

Det “maktskifte” som la Regueras källa hänvisar till var i själva verket resultatet av Puntofijopakten 1958 mellan det korrumperade socialdemokratiska Accion Democratica och det kristligt sociala högerpartiet Copei. Det tvåpartisystem och “maktskifte” som i Venezuela kallas för “Den 4:e Republiken” pågick i 40 år och alla andra politiska alternativ “mejades” effektivt ned i ett omfattande och allmänt valfusk av de bägge partierna som delade på tronen.

Korruptionen var den röda tråden och en politisk-ekonomisk nomenklatura höll 80 procent av landets invånare i fattigdom medan denna överklass levde i överflöd, reste till Miami över helgen eller semestern. Deras söner och döttrar studerade sällan i Venezuela utan som Pulido, på svindyra privata universitet i utlandet, främst USA och Storbritannien. Det var mot denna politik som Chavez krossade sin motkandidat 1998.

För att förklara att Chavez vann val efter val skriver la Reguera att “Chávez popularitetssiffror ligger fortfarande en bra bit över 50 procent, vilket mycket beror på de populära sociala program, så kallade misiones, som han började bygga upp 2004 med hjälp av inkomsterna från Venezuelas största naturresurs: oljan”.

Helt rätt.

Men kritikerna, och indirekt la Reguera, insinuerar att detta skulle vara politiskt fel, det vill säga, att använda sig av oljeinkomsterna.
Hur kan det vara fel? Hur kan det vara fel att använda ett lands naturresurser för att bygga gratis utbildning och hälsovård för de medborgare som sliter och arbetar till mycket små inkomster, eller, som nu sker, bygga bort bostadsbristen genom att bygga 3,8 miljoner bostäder fram till 2018?

Hur var det innan?

Oljebolagen, de flesta utländska som Mobil, Texaco-Chevron, spanska Repsol, med flera, betalade en (1) procent i en slagsvälgörenhetsskatt i den region de opererade. Jag minns 2004 eller 2005 då Chavez höjde skatten till 16% och de nämnda bolagen och deras lokala representanter i Venezuela skrek som stuckna grisar och hotade med att lämna landet eller att Venezuela skulle bli utan utländska investerare eller, som DN-rubriken påstår; “Chavez´ styre splittrar Venezuela”.

Men bolagen blev till stor del kvar och ännu fler, som sökte oljekällor i världen, etablerade sig i Venezuela trots att Chavez höjde skatten till 50 procent. En del bolag i Orinocobältet betalar också en royalty på 33 procent på vinst efter skatt.

Men trots att Chavez höjde skatten för dessa bolag, som “gräver guld med täljkniv”, kunde han inte frigöra de ekonomiska resurserna för att investera dem i sociala och andra projekt för att modernisera landet och satsa resurserna för att bryta ner den förödande fattigdomen.

Orsaken var just kontrollen över Centralbanken. Dessa direktörer, tillsatta av den “Fjärde Republikens” korrumperade män och kvinnor, motarbetade varje försök att frigöra banken varför Chavez gick omvägen och skapade fonder inom det statliga oljebolaget PDVSA. Det är till stor del dessa fonder som genomfört de stora sociala reformprogrammen och som idag ger venezuelanerna gratis utbildning, sjukvård och starkt subventionerade livsmedelsprogram som i fallet med Ana Santiaga, som la Reguera intervjuade i Petare.

Enligt DN-reportern, har “satsningarna gett resultat. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien minskade den extrema fattigdomen i Venezuela från 22 till 8,5 procent under perioden 2002 -2007. Samtidigt har inkomstskillnaderna i landet minskat med 14 procent”.

Men reportern från Sveriges högerliberala och största dagstidning menar att “det finns också en baksida. I takt med att Chávez makt har växt har hans verbala angrepp mot det han uppfattar som ´oppositionens medier´ blivit allt hårdare, samtidigt som militanta grupper med mer eller mindre klara band till regeringen trakasserat Chávez politiska motståndare med allt våldsammare metoder”.

Men retoriken till trots, har Erika de la Ruegera svårt att få den politiska ekvationen att gå ihop: “Trots det har andelen venezuelaner som säger sig vara nöjda med hur deras demokrati fungerar ökat från 37 till 59 procent sedan 1998.”

Och vad säger chefen för soppköket i la Regueras reportage, publicerat i februari 2009 i DN: “Tidigare var vi utestängda och politikerna talade bara till varandra. Men sedan kom Chávez och öppnade dörren för oss, han gav oss möjlighet att delta i demokratin och agera i vår vardag, säger hon”.

Så frågan som då hänger i luften blir: “Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”?

Vem vägrar att acceptera valresultatet i ett valsystem som Carter-Centret anser var ett av världens mest säkra och tillförlitliga?

Vem skapar hat och vem utsår split mellan samhällsmedborgare när Capriles uppmanar sina anhängare att gå ut och ta kontroll över gatorna där sju människor hittills har mördats av de fascistiska horder likt Kristallnatten 1933 i Tyskland?

När svensk arbetarrörelse föddes och växte fram i slutet av 1800-talet kallades de också för samhällsomstörtare när de hävdade likhet inför lagen och rätt att rösta. Men konfrontationer i den politiska debatten är något helt naturligt eftersom det existerar sociala klasser. Eller som Karl Marx och Friedrich Engels konstaterade för snart 150 år sedan: “All hittillsvarande historia om samhället är historien om klassernas kamp”. I den kampen har DN alltid spelat en roll.

* Dick Emanuelsson är reporter i Latinamerika och har bevakat kontinenten sedan slutet av 1970-talet.

Not:
[1] “Chávez styre splittrar Venezuela”, av Erik de la Reguera 14 februari 2009.

Kommentar: Oppositionen väljer våldets väg i Venezuela

Capriles sympatisörer i delstaten Zulia skadade mannen i staden Ojeda, Zulia, efter att Capriles hade 
sagt att han inte erkänner valet i söndags, 14 april 2013. Foto: Pedro Carvajalino @carvajalinop




Oppositionen väljer våldets väg i Venezuela



TEGUCIGALPA / 2013-04-16 / I ett TT-Reuters-AFP-telegram som DN publicerade i dag, informerades läsarna om att sju personer hade dödats i Venezuela efter presidentvalet i söndags.

Men de internationella byråerna går inte in på djupet och skiljer inte på orsak och verkan, och jag ser att det är exakt samma miserabla pressbevakning som jag, på plats i Venezuela, registrerade innan och under oppositionens statskupp i april 2002 och under det drygt två månaders ekonomiska sabotage december 2002-februari 2002.

Då stängde den gamla maktens direktörer i det statliga oljebolaget PDVSA företaget och förklarade att Venezuelas ekonomiska artär skulle hållas stängd tills Chavez avgick.

Men oppositionen kalkylerade fel och har sedan dess förlorat 17 av 18 val som hållits i Venezuela sedan december 1998 då Chavez vann presidentposten.

DN illustrerar TT-Reuters-AFP-telegrammet med en bild på poliser som utsätts för stenkastning eller kulor, för det skjuts i dag i Venezuela mot staten och dess funktionärer, och DN ger på så sätt en bild av att det är de uniformerade som attackerar och dödar de sju personerna. 

För DN:s läsare står det inte klart vem som står ansvarig för våldet i Venezuela just nu. Capriles anhängare
har hittills dödat sju människor i delstaterna Zulia, Táchira y Caracas, och 61 personer har skadats
och sårats, enligt Luisa Ortega Díaz, Venezuelas riksåklagare
. Partihögkvarter har bränts ned och
sjukvårdskliniker attackerats.

.
I Venezuela finns det beväpnade sektorer i oppositionen som har uppgifter som handlar om väpnade aktioner, allt enligt en uppgjord plan som handlar om att trappa upp våldet till en högre nivå.

Igår kväll, mitt under direktsändning i Telesur, meddelade TV-hallåan att kollegorna på TV-stationen hade omringats av Capriles fascisthorder, men att de civila obeväpnade Bolivarianska Försvarsgrupperna, om man kan kalla det organiserade folket så, hade avlägsnat fascisterna.


Den statliga TV-kanalen VTV, radiostationen
Radio del Sur och den  kontinentala TV-
kanalen Telesur, attackerades också, på
exakt samma  sätt som under statskuppen
i  april 2002, av Capriles anhängare.



Just nu när jag skriver dessa rader, besöker och inviger Maduro en så kallad CDI, Centro de Diagnóstico Integral (CDI), ett Diagnostiskt Hälsovårdscenter med den senaste sjukvårdsteknologin, placerad som alla CDI i de stora arbetarområdena där fattiga venezuelaner lever. CDI-klinikerna, som i praktiken är små sjukhus med en horisontal arbetsorganisation, ger en utomordentlig behandling där patienterna opereras och kureras. Dessa CDI har bokstavligen byggts med händerna av de tusentals kubanska läkarna och sjuksköterskorna i den kubanska hälsovårdsbrigaden i Venezuela och har undersökt och opererat eller kurerat miljoner venezuelaner som aldrig skulle ha haft pengar att göra samma behandling i de privata sjukhusen eller klinikerna.

Nelson Bocaranda, oppositionell journalist från delstaten Zulia, skickade igår ut en Twitter till sina 1,2 miljoner följeslagare och hävdade att det fanns valurnor gömda i en CDI och att de kubanska läkarna vägrade att överlämna urnorna till folket. Nästan omedelbart attackerades CDI:s och kubanska läkare och sjuksköterskor över hela landet. (se Twittret nedan).


Twittret från den antichavistiske journalisten Nelson Bocaranda som larmade om
att kubanska läkare på kliniken i La Paz, Gallo Verde, gömde valurnor.

Under måndagen spreds bilder över militärer som bränner berg av valsedlar med tillägget att “så stjäl chavisterna vår seger”. Bilderna är autentiska, men från valet 2010.


Mer valmaterial som de vill ska försvinna och som vi får (foton) från våra följeslagare”,
skriver den antichavistiska TV- och radiokanalen RCTV. Med dessa uppenbara lögner, som
går ut till miljoner personer, skapas en schimär, i både Venezuela som i utlandet, om att
valet är ”riggat” till Nicolas Maduros fördel och att den politiska oppositionen kämpar
mot en diktatur.
Vad bilden visar är överblivet valmaterial från valet 2010 och som då publicerades i en
rad medier i landet. Att lögnen är lätt att avslöja hindrar inte de medier som spelade
samma roll 2002 att upprepa lögnerna även nu som en förevändning för att trappa upp våldet.
I den masspsykologiska hysteri som kan skapas av medierna, spelar en liten dementi
med finstil text en marginell roll. Då kan det också vara försent när inbördeskriget och
den väpnande interventionen från USA&NATO är ett faktum.

Exemplet är illustrativt och visar hur CIA:s Manual tillämpas minutiöst. Den psykologiska krigföringen och de så kallade “social nätverkens” roll är viktigare än någonsin, därför utsattes Valrådets hemsida liksom Nicolas Maduros olika konton för attacker från “UTLANDET”.

Hemmet för Valrådets kvinnlige ordförande, Tibisay Lucena, utsattes för attacker i går kväll, Andrés Izarras hem och pensionerade far och barn utsattes igår kväll för attacker och var nära att dödas av fascisthorderna. Nästan alla regeringens ministrar utsattes på samma sätt för dessa skvadroner som förvandlade måndagskvällen till Venezuelas Kristallnatt, värdigt de tyska fascisterna.

Svenska journalister borde mer än någonsin vässa de journalistiska principerna och ifrågasätta de uppgifter som nu spottas ut från de internationella nyhetsbyråerna.

USA vägrar erkänna valet, trots att Carter-Centret anser att Venezuelas
USA kräver en omräkning av valresultatet.
valsystem är ett av världens mest tillförlitliga, med hänvisning till att skillnaden, 300.000 röster, 1,7 % till Maduros favör, ”var väldigt lite”.

Men valet mellan Obama och Mitt Romney utföll nästan med samma siffror; 51%-47,3 %. Valet mellan Bush och Al Gore var ännu snävare och det uppenbara valfusket eller oegentligheterna i Florida arkiverades och Bush utsågs till president.

Journalisterna har ett enormt ansvar för USA-Imperiets planer syftar till att skapa basen för ett inbördeskrig i Venezuela enligt Manualen från de arabiska länderna. Och med det blir det lättare att ta över landet igen och världens största gas- och oljereserver.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

Chavez´ arvtagare vinner presidentvalet knappt

Nicolas Maduro, Venezuelas nye president efter att ha proklamerats som segrare i presidentvalet av det
Nationella Valr´dets (CNE) ordförande Tibisay Lucena.





– Stämningen i dag påminner mycket om tiden för statskuppen i april 2002


TEGUCIGALPA / 2013-04-15 / Den före detta busschauffören Nicolas Maduro vann presidentvalet i söndags med 300.000 röster eller 1,7 procent mot högeroppositionens Enrique Capriles Radonski. Denne vägrar erkänna sin valförlust.
Det var det första valet utan president Hugo Chavez, som avled i cancer den 5 mars. För Maduro var det en enorm börda att axla och det är uppenbart att han med nöd och näppe klarade kamma hem valsegern.
För Chavezlägret kommer nu en tid av rannsakan och Diosdado Cabello, vapenbroder till Chavez och ordförande i Nationalförsamlingen, uppmanar de sex miljoner medlemmarna i det Förenade Socialistpartiet att självkritiskt analysera förlusten av drygt 700.000 röster jämfört med valet den 7 oktober 2012.

Tillförlitligt valsystem

Vid denna pressläggning på måndagskvällen (15 april) råder det en spänd stämning. På flera platser i Venezuela har oppositionen attackerat det Nationella Valrådets lokaler eller konfronterats med Nationalgardet. I staden Barquisimeto skadades tio personer.
Klockan 20.00 i måndags uppmanade Capriles sina anhängare att inta gatorna och genomföra en ”Kastrulldemonstration” mot Valrådets proklamering av Maduro som president för de kommande sex åren och dess vägran att genomföra en omräkning av det automatiserade valet.
Venezuelanerna röstar datoriserat sedan 2004. Carter-Centret konstaterade inför presidentvalet den 7 oktober 2012 att det venezuelanska valsystemet var ett av världens mest tillförlitliga och mer eller mindre omöjligt att manipulera, solår säkrare än USA:s eget valsystem.
Uttalandet slog ned som en bomb hos oppositionen och Capriles, inför förlusten mot Chavez med tio procent, erkände utan att blinka sin förlust den 7 oktober 2012. Men i söndags ska något ha hänt med samma valsystem, enligt Capriles, som anser att de måste till en manuell röstning av valsedlarna för att han ska erkänna Maduros seger.
– Vi tror att vi vann valet och därför begär vi en röstkontroll, sa Capriles på en presskonferens som också uppmanade sina anhängare att agera fredligt.

Valobservatörerna erkänner valresultatet

Valobservatörerna från UNASUR, de Sydamerikanska Nationernas Union, erkände redan på söndagskvällen hederligheten och valresultatet i presidentvalet. I UNASUR ingår högerregimer som Colombia och Chile som bägge lyckönskade Maduro till segern i likhet med Mexikos. Rysslands, Kinas och i stort sett hela Latinamerika skickade också telegram till Maduro. Argentinas president Christina Fernandez och Uruguays José Mujica meddelade också att de skulle delta i den formella utnämningen i morgon fredag (19 april) av Maduro till president.
USA väntade tills lunchtid i måndags och hävdade att Capriles förslag om en omräkning av de drygt 15 miljonerna valsedlarna var rimligt eftersom Maduros seger var så knapp som 1,7 procent. I samma anda har OAS, Spaniens, Frankrikes och Storbritanniens regeringar uttalat sig, samma politiska krafter som stödde statskuppen i april 2002 mot president Chavez. I konsekvens menar de att valet inte är legitimt.
USA stöder oppositionens krav på en omräkning av rösterna med argumentet att avståndet, 1,7% eller nära
300.000 röster, var mycket litet. Men ställ dig frågan hur stort var skillnaden mellan Obama och hans
republikanske motkandidat i det senaste valet i USA?
När vänstern vinner ifrågasätts alltid segraren. Men,
som i fallet med Felipe Calderon i Mexiko 2006, som verkligen var ett val fyllt av valfusk, erkändes USA
samma dag Calderon som Mexikos nye president.




– Jag vill ta tillfället i akt och avvisa uttalandena från OAS och State Departement som genom sin självbelåtna inblandning visar att de inte har kunskap om den nationella lagstiftningen.
Det sa Tibisay Lucena, ordförande för det Nationella Valrådet, CNE och kontrade med att beskriva hur den förre kandidaten i presidentvalet 2000 i USA, Al Gore, förgäves protesterade mot de i dag erkänt lagvridiga övergreppen i valet i Florida till Bush´ favör.
– När Al Gore ville få till stånd en omräkning av rösterna ingick han ingen pakt med Bush utan gick till den Högsta Domstolen i delstaten Florida.
Maduro vann i 16 av de 23 delstaterna. Chavezlägret har en stark position, trots förlusten av Chavez eftersom PSUV och dess allierade, bland annat kommunistpartiet, vann guvernörsvalet i 20 av de 23 delstaterna i december 2012. Men trots det råder det förstämning i Chavezlägret för att valsegern inte var större än 1,7 procent, vilket gör att situationen kan komma att polariseras den närmaste tiden.

Kuppmilitärer gripna

– Stämningen i dag påminner mycket om tiden för statskuppen den 11 april 2002.
Darwin Bustamante Suarez
Det säger till Flamman den erfarne venezuelanske journalisten Darwin Bustamante Suarez. Han menar att oppositionen tar den snäva valsegern för Maduro som en förevändning för att inleda planerna på att störta regeringen Maduro i allians eller på direkt uppdrag från State Departement.
– Enligt till regeringen närstående källor, som jag just har talat med, har ett antal militärer gripits. De deltog i planer för att destabilisera med målet att genomföra en statskupp. Igår (söndags) genomfördes flera olika operationer i Venezuela som att hacka flera Twitterkonton, bland annat Maduros där hans nära en miljon ”följeslagare” raderats ut. Under valkampanjen genomfördes också sabotage mot elförsörjningen i flera delstater.
Han är dock kritisk till flera inslag i de senaste årens regeringspolitik och hälsar Diosdado Cabellos uppmaning till självkritik som helt nödvändig för att regeringen Maduro och det arv som Chavez efterlämnade sig inte ska går förlorade.

USA:s arabiska manus

Tror han att USA kommer att sitta med armarna i kors under de kommande sex åren?
– Tvärtom. USA:s stöd till oppositionens krav på en omräkning av rösterna är det första steget i deras Operation Mot Venezuela. Det är en förevändning för att steg för steg använda sig av Manuskriptet från den så kallade ”Arabiska Våren”. Målet är att inleda ett inbördeskrig som förvandlar Venezuela till ett nytt Libyen eller Syrien.
I måndags gick oppositionen ut i våldsamheter och brände
ned partihögkvarter för det Venezuelas Förenade
Socialistparti i två delstater i Venezuela. Målet är en
statskupp som april 2002.
 – Men det är inte första gången som folket ställs inför dylika hot. I april 2002 störtade de en president men folket återinsatte honom på sin post. Vi har under dessa år lärt oss hur vi ska försvara oss. I dag representerar vi inte samma naiva godtrogenhet som 2002. De alternativa medierna är mobiliserade och den folkliga och revolutionära rörelsen runtom i landet är på sin vakt. Vi väntar inte på att saker och ting ska hända utan vi agerar förebyggande.
Dick Emanuelsson
Flammans reporter i Latinamerika