9 april 2014

Detta är bakgrunden till den ekonomiska krisen i Venezuela

 

Av Dick Emanuelsson

Flammans Dick Emanuelsson har pratat med den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland om orsakerna till den ekonomiska krisen i Venezuela. För mycket eller för lite socialism?

För den läsare som kan spanska finns en länk till den bandade intervjun med Sutherland: 
AUDIO (43 min.): https://app.box.com/s/800omruh2z9ehnnu18nh


“Venezuela har en ekonomi som är alltför lönsamt för att ett företag ska besluta att överlämna sin plats till en annan”, sa ekonomen Maxim Ross till BBC:s reporter i Venezuela. Humberto Figuera, ordförande för Flygbolagens förening i Venezuela, kommer med ytterligare uttalande till samma nyhetsbyrå som förmodligen får många att tappa hakan:
– Den enorma skillnaden mellan den officiella dollarn och den svarta marknaden har gjort att det har blivit en lönsam affär att resa.
För det saknas inte pengar i Venezuela, även om den höga inflationen, 53,2 % år 2013, urholkar reallöner och köpkraft för den gemene venezuelanen. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, har fattigdom och extrem fattigdom bekämpats så framgångsrikt att Venezuela ligger bland de främsta i världen i fattigdomsbekämpning. FN:s milleniummål har uppfyllts med råge för länge sedan.
Om grannen i Colombia svär så det osar när han tvingas betala skyhöga utbildningskostnader för sina barn eller att gå till läkaren eller tandläkaren, betalar venezuelanen inte en peso eller bolivar för samma mänskliga rättighet. Med Chavez och den Bolivarianska Revolutionen används oljevinsterna till att finansiera jättesatsningar på just dessa två områden, utbildning och hälsovård. Inte mindre än två miljoner nya platser har skapats på nybyggda universitet. Det beräknas att var tredje venezuelan i dag studerar. Det kostar pengar.

Men trots denna sociala trygghet, befinner sig landet i en politisk och ekonomisk kris som har accentuerat efter Chavez´ död, i mars 2013. Det saknas ris, majs, matolja, mediciner och andra basvaror i affärer och apotek. När Flamman besökte Venezuela i juli 2012 kostade en dollar på den svarta marknaden 8 bolivar medan den officiella kursen var 4,5. I dag står den i nästan 50 b/d.
Den ekonomiska krisen blir alltid en också politisk kris. Och om den politiska oppositionen dessutom kontrollerar stora delar av näringslivet, som den strategiska importen eller har ekonomiska resurser eller kontakter inom korruptionen att manipulera ekonomin, så visst, det ökar det ekonomiska kaoset än mer.
Delar av den extrema och våldsamma högeroppositionen har gått till offensiv på alla fronter sedan början av februari. Målet, som den delar med USA-administrationen, är att fälla regeringen med alla medel. För USA handlar det inte bara att stoppa Venezuelas politiskt ledande roll i den latinamerikanska integrationsprocessen. USA:s främsta intresse är att återigen bli herre över världens största oljereserver, bara fem dagars frakt från USA:s fastland. 
Hittills har, när detta skrivs den andra veckan i april, 39 människor dödats i oppositionens protester. Nio är poliser eller nationalgardister, skjutna av eldvapen som avfyrats av utplacerade krypskyttar, antingen vid barrikaderna eller från fönster eller hustak i näraliggande hus. Även om detta inte ska överdrivas, för våldet är i huvudsak koncentrerat till ett litet antal städer som San Cristobal i delstaten Tachira vid gränsen till Colombia, samt ett par kommuner i överklassens östra Caracas, så är den ekonomiska krisen ett faktum, mycket allvarligare än en fascistisk opposition som lyder order från CIA.
Men gör tankeexperiementet om vad som hade hänt om oppositionen hade rest liknande barrikader på Manhattan eller Stureplan sedan februari i år?
Regeringsanhängare till regeringen rensar rent gatan efter att oppositionen hade fällt en konstruktion och använt den som barrikad i delstaten Tachira.

Vad beror det på att toapapper, mediciner, vetemjöl, ris och andra basvaror oftast saknas i affärernas hyllor?
Flamman har talat med den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland. Han leder Forskningsinstitutet för Arbetarutbildning (Cifo) i Venezuela som är länkat till den Latinamerikanska Marxistiska Stiftelsen för Politisk Ekonomi, ALAM. Institutet fortbildar fackföreningsledare och leder en mängd kurser hos fackföreningarna och den venezuelanska folkrörelsen, en slags motsvarighet till ett revolutionärt venezuelanskt ABF. 

Sutherland är kritisk både mot den politiska oppositionen som regeringen Maduro agerande. Krisen intensifierades kring 2008. Men regeringen tog inte tag i det verkliga problemet med ekonomin. Den lappade och lappar på hålen där stora delar av miljarder dollar från oljevinsterna rinner ut i fickorna på dem som i dag återigen försöker störta regeringen, det venezuelanska borgerskapet.
– Importen har skuldsatt Venezuela och äter upp vinsten från oljeindustrin. Venezuela var till exempel självförsörjande på kött fram till 2008. Då inledde ett antal personer import av kött, inte för att tillfredsställa människornas behov, utan för att skapa ett brett utbud av tio olika sorters nötkött, griskött, med mera. Vad ser vi nu i diskarna?
– Samma sak hände med vegetabilier och kaffe vid samma tidpunkt. Kaffeimporten ökade från 20 till 120 miljoner dollar trots att det finns ett stort antal venezuelanska kaffeproducenter som exportsmugglar sitt kaffe i stället för att spela med öppna ärliga kort.

Han fortsätter rada upp häpnadsväckande siffror om en Revolution som är rik men som ger en privat handeloligarki miljarder i importsubventioner i den illusoriska tron att denna sociala klass ska tillfredsställa venezuelanernas materiella behov av som en gest av nationell samhörighet.
– Venezuela importerade 1998 läkemedel för 222 miljoner dollar. År 2012 importerade landet för 3,237 miljoner dollar, en ökning med 13 gånger. När vi går till det privata apoteket för att köpa något läkemedel så är det tomt i hyllorna eller så fylls de ut med en vara för att ge sken av ett brett sortiment. Om den egna produktionen av läkemedel är ungefär samma som 1998 och lite mer, och man samtidigt har en import som är 13 gånger större, borde det finnas mer i hyllorna. Men vad vi ser är motsatsen.




Staten ökade sin import 1998-2011 med 894 %. År 2003 var den 3,45 miljarder men 2012 uppgick siffran till 34,298 miljarder dollar. Sutherland säger att det är en motsvarande siffra vad det kostar att finansiera tio “Sidor”, stålverket i Ciudad Bolivar som är ett av Latinamerikas största.
Det privata näringslivet i Venezuela har haft och har alla möjligheter att tjäna stora pengar. Men det är, som många utländska företagsledare säger, “ovanligt korkat” och satsar allt på att fälla en regering som inte har konfiskerat eller exproprierat privata egendomar. Sutherland tvekar inte att peka ut denna borgarklass som en parasitär cancer i Venezuela.
– Den privata sektorn representerar endast två (2) procent av de samlade exportinkomsterna. 98 % av inkomsterna från exporten kommer från den offentliga sektorn varav oljeinkomsterna representerar 95 %. Vi kan jämföra den privata venezuelanska exporten med vad Uruguays privata exportföretag drar in till sin statskassa. I ett land med 3,4 miljoner invånare (Venezuela har nästan 30 miljoner) exporterade Uruguays borgarklass för nära 13 miljarder dollar mot Venezuelas borgare som exporterade för löjliga 2,7 miljarder dollar! fem gånger lägre än inkomsterna för Uruguay som har en befolkning som är tio gånger mindre.
– Vad beror denna snedvridenhet på? Den venezuelanska borgaren generar en exportprodukt för en dollar men använder 21 dollar för att få fram denna vara. Därför anklagas de för att vara “parasiter”. 1998 exporterade de flingor (Cornflakes, m.m.) för drygt 60 miljoner dollar. År 2012 hade den siffran sjunkit till 362 dollar! 1998 exporterade de kaffe för nästan 30 miljoner dollar. År 2012 hade den siffran sjunkit till 10.278 dollar.


Majoriteten av dessa producenter exporterar bara en del av sina produkter den legala vägen, den andra delen smugglas ut.  För det är mer räntabelt att sälja kaffet i det kaffeproducerande och kaffeexporterande Colombia genom att förfalska de administrativa papperna till myndigheterna än att följa lagen. Knepen är otaliga om hur dessa företagare får ut dollar hos det statliga regleringsorganet Codavi för att importera tomma eller containrar fyllda med tungt skrot. Med vikten som referens får företagaren ut en summa dollar som inte har relevans till innehållet, säger Sutherland.
– Kaffepriset är reglerat och när de säljer tjänar de cirka 30 procent på priset. Men kaffeproducenten, i stället för att sälja ett kilo kaffe i Venezuela för 60 Bolivar, smugglar han ut kaffet till Colombia eller Brasilien och säljer det för två dollar. Två dollar här är lika med 120 Bolivar (på den svarta marknaden). Samma sak händer med tandkräm, toapapper för att inte tala om bensin eller diesel som mer eller mindre är gratis i Venezuela men som i Colombia är oerhört dyr.

Dessa exempel illustrerar att privatkapitalet vill ha ut största möjliga vinst på kortast möjliga tid. Det bryr sig inte ett dugg om den skada det åsamkar samhället och nationen, understryker Sutherland.
– Och vad händer när produkterna inte avsätts i Venezuela utan smugglas ut över våra gränser? Jo, det uppstår en bristsituation samtidigt som priserna höjs. Det är det vi ser och som har accelererat de senaste åren.

Importen till den privata sektorn i Venezuela uppgick 2003-2012 till hiskeliga 317 miljarder dollar, nästan 2.100 miljarder svenska kronor. Marshallplanen som USA sjösatte i Europa efter andra världskriget uppgick till 14 miljarder dollar.
– En TV av märket  LG kostar 230 dollar eller 1442 bolivar med den officiella växelkursen på  6,3 bolivar per dollar. Affärskedjan Daka sålde den för 19900 bolivar. När regeringen slog till i oktober 2013 hade Daka höjt den till 23500 bolivar. Daka är inget undantag, tvärtom. Alla privata företag gör likadant. De multiplicerar det officiella priset med den parallella dollarkursen och sätter priset. I fallet med teveapparaten är det en marginal på 1280 %! Varje gång vi köper något så blir vi bestulna utan att någon sätter en pistol riktad mot huvudet eller hjärtat!

Sutherland räknar upp en rad privata företag som av staten har fått dollar för att göra sin import av produkter utomlands men som förvandlas till enorma spekulationsaffärer för det privata kapitalet i Venezuela.
– Budgetunderskottet i Paraguay är knappt 300 miljoner dollar. Företaget Cyberlux de Venezuela, där ägarna är de samma som till företaget Daka, tog emot 407 miljoner dollar av staten via det statliga valutaorganet Cadivi*. Cyberlux de Venezuela importerar el-artiklar som LG-TV:s, till exempel. De dollar som Cadavi överlämnade till detta företag till den officiella bolivarkursen (6,3 b/d) skulle med råge täcka Paraguays budgetunderskott. Vad vi ser är att Daka nu har investerat och öppnat fyra stora affärer i Panama.
– De dollar som Daka tog emot av Cadivi motsvarar en import av 1,7 miljoner TV-apparater i 32 tum! Det är en fysisk omöjlighet för i Venezuela finns det cirka fem miljoner hushåll. Skulle hälften av dessa hushåll ha köpt sin apparat hos Daka?! Vad det handlar om är tomma importcontainers och en överfakturering.
Sutherland tar fram en annan statistik som visar relationen vikt och dollar för den privata importen. 1998 importerades 13 miljarder kilo varor och betalningen var 14 miljarder dollar. År 2003 var relationen 8-9 medan det år 2012 importerades 17 miljarder kilo som de privata venezuelanska företagen “betalade” 47 miljarder dollar för. Förhållandet kilo-dollar 1998 var 1,2, år 2003 blev det 0,91 medan det 2012 slutade på 2,78.


Den politiska oppositionen, som också är de penningstinna i Venezuela, attackerar Maduro för den statliga kontrollen av överlämnandet av dollar för utlandsresor. Den vill slopa alla slags restriktioner. Men statistiken visar att kapitalflykten via placering av dollar i utlandet, knappast har hejdats och än mindre kontrollerats, säger Sutherland:
– År 2003 hade venezuelanska medborgare drygt 53 miljarder dollar placerade i utlandet i reellt existerande konton. År 2013 hade den siffran ökat till nästan 165 miljarder dollar, trots en kontroll av valutaväxlingen sedan 2003.
– Det antas att ingen kan föra ut dollar till utlandet, och än mindre som dessa gigantiska summor. Cadivi hade en budget för utlandsresor på 1,5 miljarder dollar per år, fyra procent av den totala budgeten. Det är småsmulor jämfört med de 165 miljarderna som finns hos venezuelaners bankkonton i utlandet. Den verkliga boven återfinns i importen som har möjliggjort en kapitalflykt på 111 miljarder dollar.
Den dyraste byggnadskonstruktionen i Venezuela, och även i Latinamerika, är Caracas´ Linje 5 i tunnelbanan. Den kostar två miljarder dollar. Med de privata företagens kapitalflykt skulle vi kunna bygga 50 T-banelinjer i nivå med Linje 5 och ha fler linjer än New York eller Paris, exemplifierar Sutherland.
Förhållandet mellan utlandsskuld ochkapitalflykten i Venezuela i miljoner dollar 2013.

Jag är både perplex och chockad över siffrorna som Sutherland lägger fram som alla kommer från Centralbanken eller de offentliga institutionerna. Det är uppenbart att såväl Chavez som Nicolas Maduro har arbetat och arbetar efter mottot om att “inte skaffa sig fler fiender än de vi redan har för att inte förvärra situationen”.
Men Manuel Sutherland och en stor andel av de Chavistiska gräsrötterna menar att staten och regeringen har varit alldeles för njugg i nyporna inför det enorma sabotaget av samhällsutvecklingen som skulle kunna förvandla Venezuela till en blomstrande ekonomi med en levnadsstandard överlägsen vilket land som helst på den amerikanska kontinenten, såväl i syd som i norr.
– Industrialisera landsbygden och nationalisera utrikeshandeln genom bildandet av ett enda statligt importorgan som vi har döpt till CEUI (Central Estatal Única de Importaciones). Inte en dollar mer till borgerskapet! är Sutherlands motto.


Han tar ett exempel på vad CEUI skulle kunna göra för att bevisa hur staten med enkla medel skulle kunna bekämpa den nuvarande krisen och slå undan fötterna på spekulanter och tjuvar i vit skjorta och slips.
– Lås oss göra ett massivt inköp av ett paket med tre tennisbollar. Köper vi detta hos Amazon.com på Internet så kostar de tre bollarna 3,19 dollar. Gör vi ett större inköp erbjuds vi 33% rabatt vilket ger en slutsumma på 2,13 dollar/paket. I venezuelanska bolivar och med den officiella dollarkursen (6,3 b/d) blir det 13,46 bolivar för paketet. Transporten kostar 5 bolivar och distributionen 5 bolivar. Total kostnad utan skatt&moms slutar på 23,46 bolivar. Låt oss lägga på en grotesk skatt på 300 %, vilket motsvarar 70,38 bolivar ger det en slutsumma på 93,84 bolivar. Den summan betalar “Pedro i Caracas” för de tre bollarna.
– Vet du hur mycket affärskedjan “Tennis-Shop” i Caracas tar för de tre tennisbollarna av konsumenten? 500 bolivar, eller 80 officiella dollar!
Det statliga inköp- och distributionsorganet kan också centralisera importen för industrin och ta en konkret kontroll över denna import i samarbete med tullen. Genom det automatiserade datasystemet (operationer, statistik och bokföring) kan CEUI ta verkliga krafttag mot den allmänna korruptionen som den privata import- och handelsoligarkin i dag har ett stort inflytande över. Priserna och tullavgifterna sätts av CEUI som har möjligheten att effektivisera och minska den administrativa byråkratin. Det innebär ett snabbare överlämnande av varan till konsumenten eller företaget och ökar produktiviteten, hävdar Sutherland.



Hur ser perspektiven ut för att övervinna de ekonomiska problemen? frågar jag den marxistiske ekonomen.
– Till skillnad mot det ekonomiska sabotaget 2002-2003, då arbetsgivare och högeropposition var ett enda block med stöd av breda grupper inom de väpnade styrkorna, har regeringen i dag en kontroll av militären. Den har ett bra grepp om de offentliga institutionerna (statsapparaten), en bekväm majoritet av Nationalförsamlingen, Högsta domstolen, det Nationella Valrådet, armé- och polisväsende. Men det kanske viktigaste, stöd från den organiserade folkliga basen som tveklöst stöder varje ingrepp och åtgärd mot spekulanterna och hamstrarna. I Venezuela är det möjligt att göra allt. Och vi väntar på att regeringen går till botten med problemen.
Dick Emanuelsson 

CADIVI*, (Comisión de Administración de Divisas) den Administrativa Valutakommissionen, är ett regleringsorgan som bildades 2003. Målet med Cadivi var att ta kontroll över kapitalflykt, valutaspekulation och utrikeshandeln. Cadivi lyder under Finans- och Planeringsministeriet.
 
 

Venezuela, fakta och ekonomi

Antal invånare: 29,5 miljoner (2013).
Ekonomisk aktiv andel av befolkningen: 64,9 %.
Minimilön: 3.270 bolivar eller 3373 sv/kr.
Arbetslöshet: 3,9 % (2013)
Huvudsaklig sysselsättning: Olja, gruv, manufaktur.
Befolkning under fattigdomsgränsen: 18,0 % (2014). 1998: 43,9%. Den extrema fattigdomen sjönk till 7 %. 1998: 17,1 %.
BNP-nominell: 381.535 USD (2012). 33:e plats i världen.
BNP-PPP, eller köpkraftsparitet av varor och tjänster 410,203 (2012). 33:e plats i världen.
BNP per capita: 14.556 USD (2012).
Valuta: Bolivar 6.30=1 dollar.
Parallellmarknaden: 1 dollar=49,7 bolivar (9 april/2014)
Valutareserv: 29.468.789.445 USD.
Total ackumulerad utlandsskuld: 72.096.827.000 dollar.
Ekonomisk tillväxt: 5,6 % (VB) (2012).
Inflation: 56,1 % (januari 2014).
Källa: Världsbanken och Wikipedia

Statskupp och ekonomiskt sabotage

Den politiska oppositionen har satt frågan om bristvaror, våldet och påstådd brist på pressfrihet i förgrunden för sina protester.
Vad gäller bristvaror så klarar den inhemska privata produktionsapparaten inte av att leverera för människornas behov. Den ekonomiska maktgrupp som har kontroll av importen är samma ekonomiska grupper som har haft kontrollen över de enorma jordarealerna som till stora delar ligger i träda.

Denna maktgrupp (land- och handelsoligarki) får dollar av staten för att importera basvaror men manipulerar importen och en bristsituation på vissa varor uppstår. Det gör att folk köper upp (hamstrar) dessa produkter när de kommer till affärerna i rädsla för att de ska ta slut. Denna psykologiska massreaktion förstärker än mer bristsituationen.

Statskupp


November 2001: Regeringen Chavez lägger fram ett modest program på 41 punkter som jordreform, bostadsreform, skattereform, etc. Författningen från 1999, som godkändes till 80 procent av folket i en folkomröstning, ska nu materialiseras och arbetsgivarföreningen, jord- och boskapsägare rasar och säger att “Castrokommunismen står för dörren i Venezuela”. Oppositionen inleder en massmedial kampanj från alla flanker. Vita Huset påstår sig vara oroad över utvecklingen och finansierar i hemlighet oppositionen med miljoner dollar.

11 april 2002: Oppositionen har under hela 2002 samlat och organiserat sig och går den 11 april ut på gatorna i en demonstration som plötsligt avviker från den tillåtna demonstrationsvägen och i stället tar sikte på presidentpalatset. Krypskyttar från den oppositionskontrollerade Caracaspolisen är utplacerade på hustak och lägenheter efter demonstrationsvägen och beskjuter både chavister som opposition. Det tar oppositionen som en förevändning och via CNN och de privata medierna i Venezuela anklagar de Chavez för att ha öppnat eld mot oppositionen när offren i själva verket till största delen var chavister. Oppositionen uppmanar sina allierade inom militären att genomföra en statskupp och som vid ett givet tillfälle slår militären till och intar presidentpalatset. Chavez tillfångatas och förs till en venezuelansk marinbas ö i Karibien där han pressas att skriftlig avsäga sig presidentposten, vilket han vägrar. Under de kommande timmarna samlas miljoner fattiga i Caracas och 43 timmar senare flyr den civila-militära juntan som utsåg Handelskammarens ordförande Pedro Carmona till president. Denne tar sig till Colombias ambassad där han söker om asyl, vilket regeringen Pastrana i Bogota accepterar. Efter några månader på ambassaden ger Chavez kuppledaren fri lejd till Bogota. 


Slaget om PDVSA
December 2002: Oppositionen kontrollerar fortfarande den venezuelanska ekonomins kronjuvel PDVSA, det statliga olje- och gasbolaget som bestulits på miljarder dollar av korrumperade byråkrater och politiker. PDVSA har i praktiken stått i tjänst hos de transnationella oljebolagen som i Venezuela fram till Chavez bara betalade en (1) procent i skatt i en slags regional allmosa. De borrade och exploaterade bara de oljekällor som hade en nästan ren olja, bensin eller gas och lämnade efter sig tusentals borrhål och en förstörd miljö.
I december 2002 gör oppositionen ett nytt försök att störta Chavez genom att “lockouta” och stänga PDVSA och på så sätt skapa ett ekonomiskt kaos, i klartext att svälta bort regeringen. PDVSA:s oppositionsvänliga direktörer tar med sina krypteringsnycklar och lösenord i det USA-uppbyggda datasystemet för produktion- och distribution.
Chavez utser Ali Rodriguez, en före detta gerillaledare från 1970-talet, till ny direktör i PDVSA. Han anländer till ett tomt kontor i Caracas med en mobiltelefon och fax för att “återerövra” oljebolaget från kontrarevolutionen. Under två månader pågår det ekonomiska sabotaget mot Venezuela. Affärsidkare tvingas av oppositionens beväpnade motorcyklister att stänga sina affärer eller inrättningar och tusentals av småhandlarna går i konkurs.
Men oppositionen lyckas inte att strypa PDVSA helt, cirka tio procent av arbetarna, operatörerna och kaptenerna på PDVSA:s fartygsflotta håller ut och bokstavligen bryter blockaden med aktivt stöd av befolkningen. Den 4 februari 2003 har den hittills svåraste utmaningen mot den revolutionära regeringen slagits tillbaka.
Chavez, som inte ställde en enda av kuppmännen inför rätta för statskuppen i april 2002, avsatte hela PDVSA:s ledning, varav de flesta redan befann sig i Miami, och ersatte 17.000 av operatörerna som hade deltagit i lockouten med arbetare och tjänstemän som vägrade att låta sig användas som villiga redskap i händerna på den gamla makten.

Folkomröstning om Chavez som president
15 augusti 2004: Corina Machado, dagens oppositionsledare, leder den CIA-finansierade “val-NGO:n” Sumate. Denna finansierar, organiserar och utbildar den återigen förenade oppositionen att delta i den författningsenliga rätten att begära en folkomröstning om presidenten vara eller icke vara på sin post efter halva mandatperioden. Kravet är ett antal insamlade namn baserat på antalet röstade i det senaste valet. Folkomröstningen blir ett nytt dråpslag för oppositionen där Chavez får förnyat förtroenden med 63 procent av valmanskåren bakom sig.
Dick Emanuelsson