DN-hysteri
och stöd för invasion av Venezuela
Igår gällde
det Spanien, i dag gäller det Venezuela
Av Dick
Emanuelsson*
Dagens
Nyheter publicerade igår, fredagen den 3 juni, 2016, en synnerligen primitiv
och halvhysterisk ”huvudledare” som den rubricerade: ”Kaosets
Venezuela är V:s kelgris”.
Landets största dagstidning (liberal höger) som
i sin historik kan skriva in att den har förespråkat både svenska kärnvapen som
Natomedlemskap, har genom åren med råge visat sin politiska trohet mot både
Pentagon som den israeliska folkmordsmaskinen, bara för att nämna två tunga delar
av DN:s utrikespolitiska ståndpunkter.
Men DN-ledaren
faller denna gång djupt i sin antikommunistiska argumentation för att sluta upp
i hetskören mot ett Venezuela som utkämpar en veritabel batalj mot försöken att
slå ned ett politiskt projekt som inte bara har betydelse för Venezuela utan
för den latinamerikanska integrationen.
Att inte
DN-ledaren attackerar den nya kuppregimen i Brasilien är bara följdriktigt, för
det har inte heller DN:s kollegor i USA-medierna gjort. ”Palatskuppen” mot
Dilma Rousseff som valdes med drygt 50 miljoner röster och avsattes av ett
genomkorrumperat parlament, står inte på State Departements dagordning och
därmed heller inte på DN:s lista över kommande ledartema. Statskuppen i
Brasilien utgör delar av USA:s återerövrande av sin ”Bakgård”. Brasilien, som
var en av fem medlemmar i handelsorganisationen Brics (Kina, Ryssland, Brasilien,
Sydafrika och Indien), går nu tillbaka till den gamla tingens ordning inom
USA:s gran.
Att
grannlandet Argentinas nye USA-vänlige president Mauricio Macri också har gett
tillstånd till två nya militärbaser på argentinskt territorium förstärker USA:s
offensiv i Latinamerika. Men än saknas Venezuela, i detta garn, som med sina
enorma olje- och gasreserver står på tur för State Departement och Pentagon.
Det är i det ljuset man också ska se DN-ledaren, som inte på något sätt är unik
utan utgör en del i en mediekedja över hela världen som samfällt attackerar och
desinformerar konsumnterna om sakernas tillstånd i det sydamerikanska landet.
DN, Nato och
(v)
Min första
reaktion över DN:s attack mot Venezuela var att Natoivrarna på den största dagstidningen
i Sverige var oroliga över att (v) har ökat i opinionssiffrorna, att det är det
enda partiet i riksdagen som säger nej till att sälja ut den nationella
oberoendet till Nato, att man vill avleda uppmärksamheten från Natomanövrarna i
Europa och krigsalliansens inringning av Ryssland från alla håll.
Fosterlandsförrädarna i DN förnekar sig aldrig.
Men jag blir
smått road över det illa dolda ursinnet och besattheten i både DN-ledaren och ledaren
från Sydsvenskan, som DN refererar till och som den har som källa för sina
attacker mot (v). De skrikiga antikommunistiska liberalerna är inte vana att
vänsterpartister vågar stå upp för en regering och folk som utsätts skonings-
och hänsynslöst av den stormakt som tar sig friheten att upprätta fångläger på
Guantanamo, tortera sina politiska fångar i stället för att ställa dem inför
rätta och sedan har mage att författa rapporter om hur mänskliga rättigheter
bryts i världen, bland annat mot Venezuela. Och det utan att dra på smilbanden.
Helsingborgarna
(v) ska ha en eloge för sitt politiska mod. Och värre kommer hetsen att bli i
takt med att konfrontationen skärps i Venezuela.
Washington
Post besviket över OAS-möte
Kanske DN:s
ledarredaktion är lika besviket som Washington Post som öste galla över att
OAS´ medlemsstater i torsdags vägrade att följa tjänstemannen Luis Almagros
krav på att utlösa den Demokratiska
Chartan mot Venezuela och på så sätt trappa upp krisen och riskera en
våldsam utgång. "Washington Post uppmanar USA att stödja Almagro (OAS´
generalsekreterare) i den venezuelanska krisen”, citerade den spanska
nyhetsbyrån EFE WP:s fredagsedition vilket var en stor seger för den
venezuelanska diplomatin.
I klartext
vill WP att USA ska sätta hårt mot hårt för att få till stånd en lösning som
bara kan bli en. Och USA:s förre chef för dess Sydkommando John Kelly sa till
CNN i oktober 2015 att USA kan gå in i Venezuela om OAS begär det. Den 24
februari presenterade Kurt Kidd, Kellys efterträdare, ett omfattande dokument till
senatens kommission för hemisfären om hur Sydkommandot och USA:s Plan ”Operation
Freedom-2” är en plan till stöd för oppositionen och där utgången planeras bli
våldsam.
Luis Almagro
har sedan snart ett år agerat för att isolera Venezuela från omvärlden med hot
om att utlösa den Demokratiska Chartan. Inför OAS:s snabbinkallade möte i
torsdags ((2 maj, 2016) trodde han att fältet låg öppet. Men bara Paraguays
kuppregim var för att utlösa ”Chartan” mot Maduro. Det ironiska är att dessa
evigt korrumperade paraguayaner i den politiska eliten i Asuncion själva kom till
makten via en ”parlamentskupp” där Fernando Lugo avsattes som folkvald
president.
Per T. Ohlsson (Sydsvenskan) dansade INNAN orkestern kom
DN-ledaren också förespråkar en ”palatskupp” likt den i Paraguay, Honduras och
Brasilien, men som HD i Venezuela satte P för, avslöjar också DN:s antidemokratiska
natur och elittänkande.
Det påminner
om Sydsvenskans före detta liberale chefredaktör Per T. Ohlsson som välkomnade statskuppen mot Chavez i april 2002 i
en ledare där han glatt skrev: “Adiós,
Hugo Chávez”! Men Ohlsson hurrade för tidigt. För som Venezuelas
Bogotaambassadör Roy Chaderton (från det kristdemokratiska partiet Copei)
uttryckte det den 13 april 2002, då statskuppen slogs tillbaka av Caracas´ fattiga
och yngre officerare: “Några dansade INNAN orkestern hade kommit”.
Både
Colombias president Andres Pastrana som dennes utrikesminister andades ut när
Venezuelas ordförande för motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Pedro
Carmona, hade utsetts till kuppjuntans "president" i
presidentpalatset i Caracas. DN och Sydsvenskan var i gott sällskap med dem som
då var lika aktiva som de som nu återigen vill slå sönder demokratin i
Venezuela; Aznar, CIA-chefer, USA:s Militära Sydkommando, FMI, EU, etc.), samma
krafter och intressen som gick i spetsen för statskuppen i Ukraina i februari
2015, uppbackade av det korporativa internationella medieimperiumet.
Men det var
den 11-12 april 2002.
Historien
skulle visa vem som verkligen höll i dirigentpinnen.
Vad som
helsingborgarna (v) skriver är helt rätt; Venezuela representerar ingen
socialism, snarare ett ekonomiskt system där delar av oligarkin håller landet i
ett järngrepp, i synnerhet handelsoligarkin.
I diagram
som beskriver varudistributionen i Venezuela och hur de viktigaste basvarorna
är kontrollerade av en handelsoligarki, Polargruppen, illustrerar just hur det
ser ut i landet och de åtgärder som bör vidtas. Regeringen gör vad den kan men
är utsatt för en oerhört tuff situation. Konfiskerar den Polargruppen är risken
stor att Venezuela isoleras av det internationella samfundet på alla nivåer,
något regeringen vill undvika.
Jag var ackrediterad
reporter i Colombia (2000-2005) och flög till Venezuela tre veckor innan
statskuppen i april 2002. Den korrumperade landsorganisationen CTV skulle
inleda en generalstrejk mot Chavez med stöd av. . . . jo, den venezuelanska
arbetsgivarföreningen i Fedecamera. Det hela utvecklades till en statskupp som
de fattiga och yngre officerare i Caracas slog ned.
Jag reste även
i januari 2003, då den gamla regimens PDVSA-direktörer via en lockout försökte
svälta ihjäl revolutionen. Colombianska fackföreningar, i solidaritet med
Venezuela och Chavez hyrde in åtta fulla bussar som gick över gränsen mellan Cucuta
(Col)-San Antonio (Ven) och som skulle vidare till Caracas. Men oppositionen då
som nu visade att den föredrar våldet för att uttrycka sig.
Vi tvingades
övernatta på basebollstadion i San Cristobal i delstaten Tachira efter att
överfallits av folk från den venezuelanska oppositionen som skrek att vi var
"colombianska terrorister från Farcgerillan"! Busschaufförerna för de
stora och bekväma bussarna facken hade hyrt in vågade inte fortsätta, de hade
fått framrutorna sönderslagna och vågade inte riskera livet, trots att det var
venezuelanska bussar.
Situationen
var verkligen fruktansvärd spänd. Chavisterna i San Cristobal lyckades få fram
små otroligt obekväma stadsbussar som vi reste från gränsen ända tills Caracas,
en resa på 36 timmar.
Vägarna var
helt övergivna eftersom det inte fanns bränsle under de två månader som lockouten
pågick i Venezuela. Motoriserade fascister från oppositionen körde in med sina
motorcyklar på köpcentrumen i städerna och med pistoler i hand tvingade de de
affärsidkare som vågade öppna sina butiker att stänga dem. Tiotusentals av
dessa gjorde senare konkurs.
Men
Revolutionen håll stånd och lyckades besegra även denna lockout som var ett
verkligt hot. Att rekommendationerna från Washington Post och New York Times
var de samma som de som de nu föreslår behöver jag kanske inte ens nämna, men
som många glömmer eller förtiger, framför allt på DN och Sydsvenskan.
Spanienfrivilliga som då försvarade demokratin mot Franco, Hitler och Mussolini. |
Vad
Venezuela behöver är inte något fördömande, som DN-ledaren kräver, från
verkliga vänsterkrafter utan ett reellt stöd och solidaritet. Det skulle, utan
tvekan, våra gamla Spanienfrivilliga också ha sagt. De såg, visste och kände på
bara instinkten vem som var vän och fiende. DN var lika hatiskt mot allt
framstegsvänligt när dessa svenska antifascister, varav den förkrossande
majoriteten var kommunister, stred i Spanien mot den framväxande fascismen i
form av Francos horder.
173 av de
nära 700 unga svenskar som stred på spansk jord mot denna fascism gav sina liv
och begravdes i Spanien där de hyllades av det spanska folket. I Sverige internerades
de överlevande brigadörerna i läger när de återvände och DN och deras gelikar
hade inte ett ord till övers för dessa verkliga fosterlandsförsvarare, av både
spansk som svenskt oberoende.
Igår gällde
det Spanien, i dag gäller det Venezuela.
* Frilansreporter i Latinamerika
sedan år 2000