Partihögkvarter för regeringspartiet PSUV brändes
ned av oppositionen som kallades ut av Henrique Capriles
som vägrar att erkänna valresultatet den 14 april, 2013.

“Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”

Av Dick Emanuelsson*

Under rubriken “Chávez styre splittrar Venezuela” [1], försöker DN:s reporter i Latinamerika Erik de la Reguera leda i bevis i vad som är en röd tråd i nästan all journalistik i fallet Venezuela men även andra vänsterledda länder i Latinamerika: Bygga ett jämlikt och mer demokratiskt samhälle orsakar “splittring” och “polarisering”.

Så klart är det de större liberala och högermedierna som i dag förfäktar detta upp och ner på vända påstående som inte har någon som helst grund i verkligheten.

Men vem har intresse av att framställa Chavez eller andra progressiva statschefer som personligheter som söker konfrontation för att “splittra” sin nation och utså split mellan medborgarna?

Är det splittring och konfrontation när en regeringschef och parti tar strid mot de ekonomiska diktaten i Washingtons konsensus och den nyliberala ekonomiska modellen som har dragit ner miljoner latinamerikaner i extrem fattigdom?

Eller bryter upp en arbetsmarknad där en förkrossande majoritet av medborgarna saknar alla som helst grundlagsenliga och fackliga rättigheter för att försvara sig mot en bokstavligt profithungrig motpart? Men låt oss gå tillbaka till la Regueras reportage som inleds i den största stadsdelen i Latinamerika, Petare, i kommunen Sucre i delstaten Miranda, som styrs av oppositionens Henrique Capriles Radonski.

Jag har gjort ett antal reportage i Petare och det första ägde rum 1980. I la Regueras reportage utmålas Petare med all rätt som “farligt” och det bekräftas av Ana Santiaga som basar för ett soppkök och säger att Petare “alltid har varit farligt”.

Men den röda tråden i la Regueras och 95 procent av andra reportage har som mål att utpeka Chavez för att ha lagt under sig all makt:

“Chávez kontrollerar redan högsta domstolen, riksrevisionen och parlamentet. Maktdelningen i Venezuela har i praktiken upphört. Så att ta bort gränsen för antal mandatperioder innebär ett direkt hot mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”, citerar La Reguera Bernardo Pulido, som är ordförande för juriststudenternas förening på UCAB-universitetet.

Pulido är inte vem som helst. Mellan 2011-2012 studerade han juridik på Stanford Law School och han har fått “fortbildning” både i Storbritannien som i USA i hur man “bygger demokrati från en konflikt” (se hans egen Linkedinsida).

Chavisterna kallar dessa kurser för “CIA-fortbildning” och det är tusentals studenter från de välbärgade klasserna i Venezuela som har genomgått dessa utbildningar, finansierade av USAID eller NED. Inför statskuppen i april 2002 intensifierades dessa kurser över hela fältet; från arbetsgivarföreningar till den korrumperade landsorganisationen CTV:s ledare och aktivister. Men USA-ambassaden och CIA har riktat in sig allt mer på den venezuelanska ungdomen som 2009-2011 konfronterade med regeringen Chavez i våldsamma demonstrationer.

Men låt oss gå tillbaka till Pulidos påståenden: I vilket land står inte HD, riksrevisionen och parlamentet under kontroll av den rådande makten? Vem utsåg dessa organ innan december 1998 då Chavez tillträdde på presidentposten och Centralbanken, som la Reguera glömde att nämna, den bank som var en effektiv broms i landets utveckling. Vad och vem representerade ledamöterna i bankens eller HD:s ledning.

Vem utser ledamöterna i parlamentet? Naturligtvis landets medborgare. Men la Regueras källa hävdar att Chavez kontrollerar detta personligen. I praktiken visar Pulido sitt förakt för Venezuelas folk som röstade fram landets parlament enligt den författning som folket också fick ta ställning till i en folkomröstning 1999.

Att folket med en bred majoritet också röstade för att gränsen för en mandatperiod togs bort innebär knappast något hot “mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”.

Vad DN-reportern kunde ha påpekat var att Sveriges Tage Erlander (s) var statsminister i Sverige mellan 1946-1969, alltså 23 år. Det socialdemokratiska partiet styrde oavbrutet i 44 år. Det fick dåvarande högerpartiets Gösta Bohman att hävda att socialdemokraterna styrde en ointaglig diktatur, trots flerpartisystem, men diktaturen, oavsett om man sympatiserade eller inte med den, så var den framröstad i val som reglerades av en författning.

Det “maktskifte” som la Regueras källa hänvisar till var i själva verket resultatet av Puntofijopakten 1958 mellan det korrumperade socialdemokratiska Accion Democratica och det kristligt sociala högerpartiet Copei. Det tvåpartisystem och “maktskifte” som i Venezuela kallas för “Den 4:e Republiken” pågick i 40 år och alla andra politiska alternativ “mejades” effektivt ned i ett omfattande och allmänt valfusk av de bägge partierna som delade på tronen.

Korruptionen var den röda tråden och en politisk-ekonomisk nomenklatura höll 80 procent av landets invånare i fattigdom medan denna överklass levde i överflöd, reste till Miami över helgen eller semestern. Deras söner och döttrar studerade sällan i Venezuela utan som Pulido, på svindyra privata universitet i utlandet, främst USA och Storbritannien. Det var mot denna politik som Chavez krossade sin motkandidat 1998.

För att förklara att Chavez vann val efter val skriver la Reguera att “Chávez popularitetssiffror ligger fortfarande en bra bit över 50 procent, vilket mycket beror på de populära sociala program, så kallade misiones, som han började bygga upp 2004 med hjälp av inkomsterna från Venezuelas största naturresurs: oljan”.

Helt rätt.

Men kritikerna, och indirekt la Reguera, insinuerar att detta skulle vara politiskt fel, det vill säga, att använda sig av oljeinkomsterna.

Hur kan det vara fel? Hur kan det vara fel att använda ett lands naturresurser för att bygga gratis utbildning och hälsovård för de medborgare som sliter och arbetar till mycket små inkomster, eller, som nu sker, bygga bort bostadsbristen genom att bygga 3,8 miljoner bostäder fram till 2018?

Hur var det innan?

Oljebolagen, de flesta utländska som Mobil, Texaco-Chevron, spanska Repsol, med flera, betalade en (1) procent i en slagsvälgörenhetsskatt i den region de opererade. Jag minns 2004 eller 2005 då Chavez höjde skatten till 16% och de nämnda bolagen och deras lokala representanter i Venezuela skrek som stuckna grisar och hotade med att lämna landet eller att Venezuela skulle bli utan utländska investerare eller, som DN-rubriken påstår; “Chavez´ styre splittrar Venezuela”.

Men bolagen blev till stor del kvar och ännu fler, som sökte oljekällor i världen, etablerade sig i Venezuela trots att Chavez höjde skatten till 50 procent. En del bolag i Orinocobältet betalar också en royalty på 33 procent på vinst efter skatt.

Men trots att Chavez höjde skatten för dessa bolag, som “gräver guld med täljkniv”, kunde han inte frigöra de ekonomiska resurserna för att investera dem i sociala och andra projekt för att modernisera landet och satsa resurserna för att bryta ner den förödande fattigdomen.

Orsaken var just kontrollen över Centralbanken. Dessa direktörer, tillsatta av den “Fjärde Republikens” korrumperade män och kvinnor, motarbetade varje försök att frigöra banken varför Chavez gick omvägen och skapade fonder inom det statliga oljebolaget PDVSA. Det är till stor del dessa fonder som genomfört de stora sociala reformprogrammen och som idag ger venezuelanerna gratis utbildning, sjukvård och starkt subventionerade livsmedelsprogram som i fallet med Ana Santiaga, som la Reguera intervjuade i Petare.

Enligt DN-reportern, har “satsningarna gett resultat. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien minskade den extrema fattigdomen i Venezuela från 22 till 8,5 procent under perioden 2002 -2007. Samtidigt har inkomstskillnaderna i landet minskat med 14 procent”.

Men reportern från Sveriges högerliberala och största dagstidning menar att “det finns också en baksida. I takt med att Chávez makt har växt har hans verbala angrepp mot det han uppfattar som ´oppositionens medier´ blivit allt hårdare, samtidigt som militanta grupper med mer eller mindre klara band till regeringen trakasserat Chávez politiska motståndare med allt våldsammare metoder”.

Men retoriken till trots, har Erika de la Ruegera svårt att få den politiska ekvationen att gå ihop: “Trots det har andelen venezuelaner som säger sig vara nöjda med hur deras demokrati fungerar ökat från 37 till 59 procent sedan 1998.”

Och vad säger chefen för soppköket i la Regueras reportage, publicerat i februari 2009 i DN: “Tidigare var vi utestängda och politikerna talade bara till varandra. Men sedan kom Chávez och öppnade dörren för oss, han gav oss möjlighet att delta i demokratin och agera i vår vardag, säger hon”.

Så frågan som då hänger i luften blir: “Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”?

Vem vägrar att acceptera valresultatet i ett valsystem som Carter-Centret anser var ett av världens mest säkra och tillförlitliga?

Vem skapar hat och vem utsår split mellan samhällsmedborgare när Capriles uppmanar sina anhängare att gå ut och ta kontroll över gatorna där sju människor hittills har mördats av de fascistiska horder likt Kristallnatten 1933 i Tyskland?

När svensk arbetarrörelse föddes och växte fram i slutet av 1800-talet kallades de också för samhällsomstörtare när de hävdade likhet inför lagen och rätt att rösta. Men konfrontationer i den politiska debatten är något helt naturligt eftersom det existerar sociala klasser. Eller som Karl Marx och Friedrich Engels konstaterade för snart 150 år sedan: “All hittillsvarande historia om samhället är historien om klassernas kamp”. I den kampen har DN alltid spelat en roll.

* Dick Emanuelsson är reporter i Latinamerika och har bevakat kontinenten sedan slutet av 1970-talet.

Not:

[1] “Chávez styre splittrar Venezuela”, av Erik de la Reguera 14 februari 2009.

Kommentar: Oppositionen väljer våldets väg i Venezuela

Capriles sympatisörer i delstaten Zulia skadade mannen i staden Ojeda, Zulia, efter att Capriles hade 

sagt att han inte erkänner valet i söndags, 14 april 2013. Foto: Pedro Carvajalino @carvajalinop

Oppositionen väljer våldets väg i Venezuela

TEGUCIGALPA / 2013-04-16 / I ett TT-Reuters-AFP-telegram som DN publicerade i dag, informerades läsarna om att sju personer hade dödats i Venezuela efter presidentvalet i söndags.

Men de internationella byråerna går inte in på djupet och skiljer inte på orsak och verkan, och jag ser att det är exakt samma miserabla pressbevakning som jag, på plats i Venezuela, registrerade innan och under oppositionens statskupp i april 2002 och under det drygt två månaders ekonomiska sabotage december 2002-februari 2002.

Då stängde den gamla maktens direktörer i det statliga oljebolaget PDVSA företaget och förklarade att Venezuelas ekonomiska artär skulle hållas stängd tills Chavez avgick.

Men oppositionen kalkylerade fel och har sedan dess förlorat 17 av 18 val som hållits i Venezuela sedan december 1998 då Chavez vann presidentposten.

DN illustrerar TT-Reuters-AFP-telegrammet med en bild på poliser som utsätts för stenkastning eller kulor, för det skjuts i dag i Venezuela mot staten och dess funktionärer, och DN ger på så sätt en bild av att det är de uniformerade som attackerar och dödar de sju personerna. 

För DN:s läsare står det inte klart vem som står ansvarig för våldet i Venezuela just nu. Capriles anhängare
har hittills dödat sju människor i delstaterna Zulia, Táchira y Caracas, och 61 personer har skadats
och sårats, enligt Luisa Ortega Díaz, Venezuelas riksåklagare. Partihögkvarter har bränts ned och
sjukvårdskliniker attackerats.

.

I Venezuela finns det beväpnade sektorer i oppositionen som har uppgifter som handlar om väpnade aktioner, allt enligt en uppgjord plan som handlar om att trappa upp våldet till en högre nivå.

Igår kväll, mitt under direktsändning i Telesur, meddelade TV-hallåan att kollegorna på TV-stationen hade omringats av Capriles fascisthorder, men att de civila obeväpnade Bolivarianska Försvarsgrupperna, om man kan kalla det organiserade folket så, hade avlägsnat fascisterna.

Den statliga TV-kanalen VTV, radiostationen
Radio del Sur och den  kontinentala TV-
kanalen Telesur, attackerades också, på
exakt samma  sätt som under statskuppen
i  april 2002, av Capriles anhängare.

Just nu när jag skriver dessa rader, besöker och inviger Maduro en så kallad CDI, Centro de Diagnóstico Integral (CDI), ett Diagnostiskt Hälsovårdscenter med den senaste sjukvårdsteknologin, placerad som alla CDI i de stora arbetarområdena där fattiga venezuelaner lever. CDI-klinikerna, som i praktiken är små sjukhus med en horisontal arbetsorganisation, ger en utomordentlig behandling där patienterna opereras och kureras. Dessa CDI har bokstavligen byggts med händerna av de tusentals kubanska läkarna och sjuksköterskorna i den kubanska hälsovårdsbrigaden i Venezuela och har undersökt och opererat eller kurerat miljoner venezuelaner som aldrig skulle ha haft pengar att göra samma behandling i de privata sjukhusen eller klinikerna.

Nelson Bocaranda, oppositionell journalist från delstaten Zulia, skickade igår ut en Twitter till sina 1,2 miljoner följeslagare och hävdade att det fanns valurnor gömda i en CDI och att de kubanska läkarna vägrade att överlämna urnorna till folket. Nästan omedelbart attackerades CDI:s och kubanska läkare och sjuksköterskor över hela landet. (se Twittret nedan).

Twittret från den antichavistiske journalisten Nelson Bocaranda som larmade om
att kubanska läkare på kliniken i La Paz, Gallo Verde, gömde valurnor.

Under måndagen spreds bilder över militärer som bränner berg av valsedlar med tillägget att “så stjäl chavisterna vår seger”. Bilderna är autentiska, men från valet 2010.

”Mer valmaterial som de vill ska försvinna och som vi får (foton) från våra följeslagare”,
skriver den antichavistiska TV- och radiokanalen RCTV. Med dessa uppenbara lögner, som
går ut till miljoner personer, skapas en schimär, i både Venezuela som i utlandet, om att
valet är ”riggat” till Nicolas Maduros fördel och att den politiska oppositionen kämpar
mot en diktatur.

Vad bilden visar är överblivet valmaterial från valet 2010 och som då publicerades i en
rad medier i landet. Att lögnen är lätt att avslöja hindrar inte de medier som spelade
samma roll 2002 att upprepa lögnerna även nu som en förevändning för att trappa upp våldet.
I den masspsykologiska hysteri som kan skapas av medierna, spelar en liten dementi
med finstil text en marginell roll. Då kan det också vara försent när inbördeskriget och
den väpnande interventionen från USA&NATO är ett faktum.

Exemplet är illustrativt och visar hur CIA:s Manual tillämpas minutiöst. Den psykologiska krigföringen och de så kallade “social nätverkens” roll är viktigare än någonsin, därför utsattes Valrådets hemsida liksom Nicolas Maduros olika konton för attacker från “UTLANDET”.

Hemmet för Valrådets kvinnlige ordförande, Tibisay Lucena, utsattes för attacker i går kväll, Andrés Izarras hem och pensionerade far och barn utsattes igår kväll för attacker och var nära att dödas av fascisthorderna. Nästan alla regeringens ministrar utsattes på samma sätt för dessa skvadroner som förvandlade måndagskvällen till Venezuelas Kristallnatt, värdigt de tyska fascisterna.

Svenska journalister borde mer än någonsin vässa de journalistiska principerna och ifrågasätta de uppgifter som nu spottas ut från de internationella nyhetsbyråerna.

USA vägrar erkänna valet, trots att Carter-Centret anser att Venezuelas

USA kräver en omräkning av valresultatet.

valsystem är ett av världens mest tillförlitliga, med hänvisning till att skillnaden, 300.000 röster, 1,7 % till Maduros favör, ”var väldigt lite”.

Men valet mellan Obama och Mitt Romney utföll nästan med samma siffror; 51%-47,3 %. Valet mellan Bush och Al Gore var ännu snävare och det uppenbara valfusket eller oegentligheterna i Florida arkiverades och Bush utsågs till president.

Journalisterna har ett enormt ansvar för USA-Imperiets planer syftar till att skapa basen för ett inbördeskrig i Venezuela enligt Manualen från de arabiska länderna. Och med det blir det lättare att ta över landet igen och världens största gas- och oljereserver.

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa

Chavez´ arvtagare vinner presidentvalet knappt

Nicolas Maduro, Venezuelas nye president efter att ha proklamerats som segrare i presidentvalet av det
Nationella Valr´dets (CNE) ordförande Tibisay Lucena.

– Stämningen i dag påminner mycket om tiden för statskuppen i april 2002

TEGUCIGALPA / 2013-04-15 / Den före detta busschauffören Nicolas Maduro vann presidentvalet i söndags med 300.000 röster eller 1,7 procent mot högeroppositionens Enrique Capriles Radonski. Denne vägrar erkänna sin valförlust.

Det var det första valet utan president Hugo Chavez, som avled i cancer den 5 mars. För Maduro var det en enorm börda att axla och det är uppenbart att han med nöd och näppe klarade kamma hem valsegern.

För Chavezlägret kommer nu en tid av rannsakan och Diosdado Cabello, vapenbroder till Chavez och ordförande i Nationalförsamlingen, uppmanar de sex miljoner medlemmarna i det Förenade Socialistpartiet att självkritiskt analysera förlusten av drygt 700.000 röster jämfört med valet den 7 oktober 2012.

Tillförlitligt valsystem

Vid denna pressläggning på måndagskvällen (15 april) råder det en spänd stämning. På flera platser i Venezuela har oppositionen attackerat det Nationella Valrådets lokaler eller konfronterats med Nationalgardet. I staden Barquisimeto skadades tio personer.

Klockan 20.00 i måndags uppmanade Capriles sina anhängare att inta gatorna och genomföra en ”Kastrulldemonstration” mot Valrådets proklamering av Maduro som president för de kommande sex åren och dess vägran att genomföra en omräkning av det automatiserade valet.

Venezuelanerna röstar datoriserat sedan 2004. Carter-Centret konstaterade inför presidentvalet den 7 oktober 2012 att det venezuelanska valsystemet var ett av världens mest tillförlitliga och mer eller mindre omöjligt att manipulera, solår säkrare än USA:s eget valsystem.

Uttalandet slog ned som en bomb hos oppositionen och Capriles, inför förlusten mot Chavez med tio procent, erkände utan att blinka sin förlust den 7 oktober 2012. Men i söndags ska något ha hänt med samma valsystem, enligt Capriles, som anser att de måste till en manuell röstning av valsedlarna för att han ska erkänna Maduros seger.

– Vi tror att vi vann valet och därför begär vi en röstkontroll, sa Capriles på en presskonferens som också uppmanade sina anhängare att agera fredligt.

Valobservatörerna erkänner valresultatet

Valobservatörerna från UNASUR, de Sydamerikanska Nationernas Union, erkände redan på söndagskvällen hederligheten och valresultatet i presidentvalet. I UNASUR ingår högerregimer som Colombia och Chile som bägge lyckönskade Maduro till segern i likhet med Mexikos. Rysslands, Kinas och i stort sett hela Latinamerika skickade också telegram till Maduro. Argentinas president Christina Fernandez och Uruguays José Mujica meddelade också att de skulle delta i den formella utnämningen i morgon fredag (19 april) av Maduro till president.

USA väntade tills lunchtid i måndags och hävdade att Capriles förslag om en omräkning av de drygt 15 miljonerna valsedlarna var rimligt eftersom Maduros seger var så knapp som 1,7 procent. I samma anda har OAS, Spaniens, Frankrikes och Storbritanniens regeringar uttalat sig, samma politiska krafter som stödde statskuppen i april 2002 mot president Chavez. I konsekvens menar de att valet inte är legitimt.

USA stöder oppositionens krav på en omräkning av rösterna med argumentet att avståndet, 1,7% eller nära
300.000 röster, var mycket litet. Men ställ dig frågan hur stort var skillnaden mellan Obama och hans
republikanske motkandidat i det senaste valet i USA? När vänstern vinner ifrågasätts alltid segraren. Men,
som i fallet med Felipe Calderon i Mexiko 2006, som verkligen var ett val fyllt av valfusk, erkändes USA
samma dag Calderon som Mexikos nye president.

– Jag vill ta tillfället i akt och avvisa uttalandena från OAS och State Departement som genom sin självbelåtna inblandning visar att de inte har kunskap om den nationella lagstiftningen.

Det sa Tibisay Lucena, ordförande för det Nationella Valrådet, CNE och kontrade med att beskriva hur den förre kandidaten i presidentvalet 2000 i USA, Al Gore, förgäves protesterade mot de i dag erkänt lagvridiga övergreppen i valet i Florida till Bush´ favör.

– När Al Gore ville få till stånd en omräkning av rösterna ingick han ingen pakt med Bush utan gick till den Högsta Domstolen i delstaten Florida.

Maduro vann i 16 av de 23 delstaterna. Chavezlägret har en stark position, trots förlusten av Chavez eftersom PSUV och dess allierade, bland annat kommunistpartiet, vann guvernörsvalet i 20 av de 23 delstaterna i december 2012. Men trots det råder det förstämning i Chavezlägret för att valsegern inte var större än 1,7 procent, vilket gör att situationen kan komma att polariseras den närmaste tiden.

Kuppmilitärer gripna

– Stämningen i dag påminner mycket om tiden för statskuppen den 11 april 2002.

Darwin Bustamante Suarez

Det säger till Flamman den erfarne venezuelanske journalisten Darwin Bustamante Suarez. Han menar att oppositionen tar den snäva valsegern för Maduro som en förevändning för att inleda planerna på att störta regeringen Maduro i allians eller på direkt uppdrag från State Departement.

– Enligt till regeringen närstående källor, som jag just har talat med, har ett antal militärer gripits. De deltog i planer för att destabilisera med målet att genomföra en statskupp. Igår (söndags) genomfördes flera olika operationer i Venezuela som att hacka flera Twitterkonton, bland annat Maduros där hans nära en miljon ”följeslagare” raderats ut. Under valkampanjen genomfördes också sabotage mot elförsörjningen i flera delstater.

Han är dock kritisk till flera inslag i de senaste årens regeringspolitik och hälsar Diosdado Cabellos uppmaning till självkritik som helt nödvändig för att regeringen Maduro och det arv som Chavez efterlämnade sig inte ska går förlorade.

USA:s arabiska manus

Tror han att USA kommer att sitta med armarna i kors under de kommande sex åren?

– Tvärtom. USA:s stöd till oppositionens krav på en omräkning av rösterna är det första steget i deras Operation Mot Venezuela. Det är en förevändning för att steg för steg använda sig av Manuskriptet från den så kallade ”Arabiska Våren”. Målet är att inleda ett inbördeskrig som förvandlar Venezuela till ett nytt Libyen eller Syrien.

I måndags gick oppositionen ut i våldsamheter och brände
ned partihögkvarter för det Venezuelas Förenade
Socialistparti i två delstater i Venezuela. Målet är en
statskupp som april 2002.

 – Men det är inte första gången som folket ställs inför dylika hot. I april 2002 störtade de en president men folket återinsatte honom på sin post. Vi har under dessa år lärt oss hur vi ska försvara oss. I dag representerar vi inte samma naiva godtrogenhet som 2002. De alternativa medierna är mobiliserade och den folkliga och revolutionära rörelsen runtom i landet är på sin vakt. Vi väntar inte på att saker och ting ska hända utan vi agerar förebyggande.

Dick Emanuelsson

Flammans reporter i Latinamerika