1 september 2017

Venezuela: Antalet privata radiostationer ökade med 58 procent 1999-2017

Journalisten Arlenis Aguilar på kanalen Radio Zamora Libre i staden Charallave under en sändning på stationen. FOTO: DICK EMANUELSSON.



Venezuela:
Antalet privata radiostationer ökade med 58 procent 1999-2017

Av Dick Emanuelsson, Resumen Latinoamericano

Några subjektiva reflektioner över pressfrihet och yttrandefrihet, vilket inte är samma sak.

TEGUCIGALPA / 2017-09-01 / Tvärtemot vad medier som DN, TT eller SVT hävdar har antalet privata medieföretag i Venezuela ökat starkt under åren då presidenterna Hugo Chavez och Nicolas Maduro har suttit på presidentposten. ”Diktaturen” har faktiskt utfärdat tillstånd och frekvenser till privata radiostationer som under de senaste 18 åren har ökat från 304 till 481, en historisk rekordsiffra för det sydamerikanska landet.

Venezuela är utsatt för en öppen flagrant psykologisk krigföring via venezuelanska och internationella medier. Man behöver inte vara kommunikationsminister och heta Ernesto Villegas för att konstatera det. En månads reportageturné i grannlandet Colombia under maj månad var som att uppleva en veritabel krigssituation, om man bokstavligt skulle tolka nyhetsutbudet om Venezuela i de två kanalerna inom TV och radio, Caracol respektive RCN.

Dessa två medieimperier inte bara ljuger tittarna rakt i ansiktet. De förlöjligar och förvränger journalistiken så till den milda grad att deras anställda skäms när man träffar och samtalar med dem.

Caracol och RCN har under hela den väpnade konflikten i Colombia anklagats för att stödja krigets krafter och med all kraft har de manipulerat alla fredsinitiativ, till den förre presidenten Alvaro Uribe belåtenhet.


Fördummande för att sälja och i politisk tjänst

Men det är inget nytt för dessa två medier som har ett totalt monopol (ca 97-98 procent) över radio- men framför allt TV-utbudet i Colombia. Innehållet i deras tablåer är, förutom den psykologiska politiska krigföringen både mot Venezuela men naturligtvis också på det inrikespolitiska planet i Colombia, totalt fördummande. TV-tittaren ska fängslas av dokusåpor och nu det senaste, Narco-Novelas, en glorifiering av drogkartellernas prototyper som Pablo Escobar eller ´Popeye´ (John Jairo Velásquez), Escobars inhyrde yrkesmördare som nu, efter 20 års fängelsestraff, är ute och föremål för en såpa. I trailers saluför han sig som en yrkesmördare som har haft ihjäl drygt 250 personer och med dem tragedierna för lika många familjer.

Dessa såpor och människofientliga produkter säljer i dagens kommersialiserade värld där solidaritet, mänsklig och folklig gemenskap ställs på undantag för dagens kommunikationer som sker via WhatsApp, Facebook och andra digitala kanaler. Därför hälsade massor av colombianer den venezuelanska telekommyndigheten Conatels beslut att stoppa sändningarna för Caracol och RCN på venezuelanska frekvenser med stort jubel. ”Äntligen en myndighet och stat som vågar stoppa dessa mediala terrorister”! lät budskapen i de sociala nätverken i Colombia, och i Venezuela så klart.

Skillnad på folk och folk och protester och protester om det handlar om Venezuela och Colombia och medierna Caracol och RCN.



Reuters manipulering

Men det är inte bara de två colombianska jättekanalerna som bombarderar med antivenezuelanskt material. Den mer seriösa nyhetsbyrån Reuters tvingades i veckan be om ursäkt för att ha använt venezuelanska officerare för att illustrera krigshändelser i Colombia.

Minister Villegas tvingades gå ut och kräva en korrigering av notisen som världens största nyhetsbyrå hade kablat ut. Nyheten handlade om sabotage mot en oljepipeline på den colombianska sidan utförd av ELN-gerillan. Reuters illustrerade texten med bilder på höga venezuelanska officerare, som om dessa skulle ha varit gerillans allierade i sabotaget mot den colombianska oljeförsörjningen. Det utfördes mot oljeledningen Caño Limón Coveñas, i länet Norte de Santander som gränsar mot Venezuela och där colombianska paramilitärer har kontrakterats av venezuelansk opposition, enligt regeringen i Caracas.

Reuters gick efter ministerns påpekande ut och via Twitter bad om ursäkt: ”Till våra följeslagare; vi begick ett misstag med att illustrera notisen om Colombia med ett foto av venezuelanska officerare som inte hade något med (händelsen att göra). Vi ber om ursäkt”.

Tillåtet att verka för militär intervention av den egna nationen?

Kommunikationsminister Ernesto Villega.
FOTO: MIRAFLORES
De internationella medierna har den senaste veckan hävdat att 49 olika medier i Venezuela har stängts under regeringen Nicolas Maduro (vald i april 2013). Men, uppger Villegas, det är en sanning med modifikation. Två av dessa medier som ska ha drabbats av ”diktaturen” är radiostationerna 92.9 och Mágica 99.1.

– Radioutrymme kan inte användas för att stödja, främja, hävda och motivera en utländsk invasion av Venezuela, sa Villegas i programmet ”Sin Duda”, utan tvivel, som sänds i radiostationen Union Radio och som leds av reportern Marypili Hernandez och som var en kommentar till varför de två nämnda radiostationerna inte längre sänder.

Men de stängdes inte, däremot fick de inte förlängt sändningstillstånd av Conatel.

Och Villegas tillade:

De media som vill främja en journalistik politik som vill ”tvinga och bidra till att Venezuela attackeras eller utsätts för en ekonomiskt blockerad, han sätter en kniv i sin egen hals”.

– Därför är det är oacceptabelt att man från en radiostation godkänner och ger sitt gillande till en utländsk invasion av Venezuela, sa han.





Oppositionen som vill ha hårdare sanktioner av Trump

Villegas refererade till flera av oppositionens förgrundsgestalt så som Corina Machado eller Julio Borges som har krävt både utländsk intervention som en ekonomisk blockad av Venezuela. Oppositionsfronten MUD, bestående av ett 20-tal partier, publicerade ett uttalande efter Donald Trumps beslut om ekonomiska sanktioner mot Venezuela i förra veckan där de till och med krävde hårdare sanktioner.

Sändningstillståndet för de två nämnda radiostationerna gick ut och myndigheterna valde att inte ge dem fortsatt sändningslicens.

Tv-kanalerna som kommandocentraler under statskuppen

Det var samma åtgärd som miljoner venezuelaner krävde av den förre presidenten Hugo Chavez efter statskuppen i april 2002. Just de privata medierna, främst Tv-kanalerna, utgjorde bokstavliga kommandocentraler där oppositionens massor dirigerades, orienterades politiskt och instruerades i de organisatoriska uppgifterna för att verkställa statskuppen den 12 april 2002. Tv-kanalerna inte bara blåljög sina tevetittare. De skapade förvirring i en situation då hela det demokratiska systemet var i fara.

Dagen efter statskuppen öppnade de Tv-rutorna med orden: ”Venezuela har en ny president”, och nästan grät i TV-rutan av rörelse där de gratulerade varandra till den ”journalistiska bedriften att nästan ha genomfört en statskupp via Tv-kanalerna.

I det presidentdekret som den venezuelanska arbetsgivarföreningens ordförande Pedro Carmona läste upp från presidentpalatset Miraflores i Caracas raserades hela det demokratiska systemet. Nationalförsamlingen, Högsta domstolen och åklagarväsendet upplöstes i likhet med de politiska partierna. Mediernas ”analytiker” applåderade och stödde den gryende fascismen utan att rodna och fick omedelbart stöd av USA, Colombia, El Salvador och Internationella Valutafonden som erkände kuppjuntan.

Det var Caracas´ fattiga och författningstrogna officerare som slog tillbaka kuppmakarna den 13 april 2002. Det handlade om att försvara folkets erövrade rättigheter som gratis daghem för ensamstående mödrar som också fick rätten att studera på universitetet. Därför var folket berett att offra sitt liv för Chavez´ återkomst. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Medierna fortsatte konspirationerna

Det var med den bakgrunden som Venezuelas folk krävde hårda nypor mot dem som hade sålt sig till USA, de ”duttiga idioterna”, de venezuelanska privata medierna som hade som mål att återigen servera Venezuelas gigantiska olje- och gasreserver till Grannen i Norr.

Men Chavez, naiv och ”demokrat”, lät dem fortsätta att sända, trots att de gick till förnyad attack i slutet av samma år som statskuppen.

Då gav de återigen sitt stöd till den högerextrema och USA-vänliga oppositionen som via de högsta direktörerna i oljebolaget Pdvsa förklarade landets viktigaste ekonomiska pjäs i ”lockout”. Under två månader och en vecka pågick denna ödesdigra lockout som kostade Venezuela uppskattningsvis 20 miljarder dollar, cirka 160 miljarder svenska kronor!

Vad kostar nu Trumps sanktioner för den vanlige venezolanen? Hur ska man betrakta ett uppenbart ekonomiskt sabotage av nationens resurser? Vilka rättsliga följder bör det få? Vilka följder skulle det få i Sverige om vi upplevde en likande situation?

Privata och allmänna radiostationer i Venezuela. De privata utgör en överväldigande majoritet.


Pressfrihet i Sverige: Den kommunistiska pressen transportförbjöds och Norrskensflamman sprängs

När Norrskensflamman sprängdes i luften natten den 3 mars 1940, ett dåd utfört av Luleås polischef, två arméofficerare vid regementet i Luleå och två journalister från Norrbottens-Kuriren, beskrevs Flamman som ”fosterlandsförrädare”. Mordbranden kostade tre vuxna och två flickor livet.

Bakgrunden var att tidningen vägrade att ställa in sig i krigshetsarnas kör som krävde att Sverige skulle sluta upp på Finlands sida i kriget mellan Sovjetunionen och Finland som var allierat med Hitler. Sovjetunionen hade erbjudit den finska regeringen ett område som var fyra gånger så stort som det område Moskva ville ha i utbyte i gränsområdet.

Motivet till det var Moskvas oro för att detta område skulle besättas av de tyska trupperna som med sina långskjutande kanoner skulle kunna nå mål i centrala Leningrad (dagens Sankt Petersburg) med sina tre miljoner invånare. Men den finska regeringen vägrade och följde tyskarnas order och kriget blev ett faktum.

Sovjetunionens misstanke bekräftades senare när tyskarna belägrade Leningrad under ”900 hjältemodiga dagar” där mer än 1,25 miljoner ryssar dukade under av kriget och av hunger i tre vintrar. De tyska trupperna hade färdats bland annat över svenska mark och järnvägar för att anlända till den finska sydfronten och gränsen mot Leningrad.

Norrskensflamman (inte att förväxlas med dagens ´Flamman´ som är en helt annan mediaprodukt) dagen efter attentatet den 3 mars 1940. 


Vad gjorde den svenska samlingsregeringen, bestående av alla partier utom kommunisterna? Den förbjöd den kommunistiska pressen att transportera sina tidningar på svensk järnväg och bussar. Men partimedlemmarna inom SJ såg till att den kommunistiska pressen, som vid den tidpunkten bestod av 12 dagstidningar, inte förlorade en enda utgivningsdag på grund av samlingsregeringens beslut.

Carl Bildts fosterlandsförräderi under ubåtshysterin

Den svenska högerns Carl Bildt är en parallell till de venezuelanska fosterlandsförrädarna. Bildt satt i den så kallade Ubåtskommissionen och efter avslutat möte i kommissionen, tog moderatledaren första flyg till Washington där han sammanträffade med höga ledare i den amerikanska underrättelsetjänsten för att ”avlägga rapport”. Enligt Wikileaks var Bildt en hemlig USA-informatör till USA sedan 1970-talet.

De påstådda sovjetiska ubåtarna i Stockholms skärgård blev Bildts och den svenska borgerlighetens antikommunistiska förevändning för att slå mot dåtidens svenska ”Nicolas Maduro”, statsminister Olof Palme. Dennes deltagande i Arbatovkommissionen var av utomordentlig betydelse för att stoppa USA:s utplacering av de så kallade ”euromissilerna ” i Västeuropa, främst i dåtida Västtyskland. Den politiska hetsen var enorm och USA kammade hem politiska poäng.

Carl Bildt, denne hala orm, borde ha ställts inför riksrätt för att ha utlämnat hemlighetsstämplade dokument till USA. Vad hade hänt om landet hade hetat Sovjetunionen?



Och vad hade hänt i USA?

Vad hade hänt i USA, om två radiostationer hade förfäktat en militär invasion samt ekonomisk blockad av Förenta Staterna?

Radiokanalerna hade inte bara stängts. Deras respektive ägare hade slagits i bojor klädda i en orange overall och förmodligen skickats till Guantanamo utan rättegång, anklagade för ”internationell terrorism”.

Men Venezuela är en politisk och redaktionell spottkopp för ledarskribenter och krönikörer på diverse medier, ja till och med vissa som påstår sig förfäkta vänsteridéer men som har tagit steget över till krigshetsarnas sida för de vägrar eller vågar inte visa sin färg på sin fana, om de nu har kvar en sådan.