Joseph Borrell, EU:s utrikespolitiska språkrör (till höger) befinner sig i ett dilemma efter den invasionsvänliga venezuelanska oppositionen, ledd av Juan Guaidó gjort ett praktfiasko den 12 december.
”Till och med
oppositionen anser att Venezuelas val var legitimt”
Några subjektiva reflektioner över
EU:s venezuelapolitik och en opposition som COUNTERPUNCH har talat med och som säger att Venezuelas
val den 6 december var legitimt! Vad säger UD och vänsterpartiet?
Av Dick Emanuelsson,
Tegucigalpa
Språkröret för EU:s utrikespolitik, den politiskt bipoläre Joseph Borrell, drar nu åt sig öronen efter
parlamentsvalet i Venezuela den 6 december. Hans nya utspel verkar vara ett
nervöst analyserande, i synnerhet efter att också det USA-skissade spektaklet som
Juan Guaidó kallade för en ”folkomröstning via internet”, kulminerade den 12
december.
Trots att EU,
i likhet med State Departement (USA:s UD) redan på förhand hade bestämt sig för
att kalla det verkliga valet den 6 december för en ”fars” eller ”val utan
trovärdighet”, måste de drygt fem miljoner avlagda rösterna samt uttalandena från
den valdeltagande demokratiska oppositionen den 6 december ha kommit som en
chock. För var det något som saknade ”trovärdighet” och är värd epitetet ”FARS”
så är det Guaidós utspel där inte en enda valobservatör ens var inbjuden och
där alla påstådda vallängder, röstprotokoll, med mera BRÄNDES och makulerades
för all framtid. Hans ”folkomröstning” genomfördes till största delen via
internet, där personer i Santiago de Chile röstade i egenskap av döda venezuelaner!
Sent ska Syndaren vakna!
Borrell, från det
socialdemokratiska PSOE har nu vaknat till insikt och säger till den spanska
nyhetsbyrån EFE:
– Den
politiska och ekonomiska normaliteten i Venezuela kommer endast att uppnås
genom förhandlingar mellan venezuelaner.
På samma sätt
uppmanade han ”att inte blunda för verkligheten att landets politiska,
humanitära och ekonomiska kris endast kan lösas genom att rösta, INTE med
ekonomiska sanktioner eller eventuella utländska militära ingripanden, av vilka
- lyckligtvis - Ingen pratar längre”.
Sent ska
Syndaren vakna, är den första reflektionen. Varför har EU då lagt sig för den
rasistiske och fascistoide Donald Trumps utrikespolitik mot Venezuela, Kuba och
Nicaragua, som är en plagiering av den kubanska/venezuelanska maffians politik
i Miami?
För det är helt uppenbart att EU spårade
ur för varför har EU infört sanktioner mot de tre länderna och i synnerhet mot
Venezuela, undrar den engelskspråkiga portalen COUNTERPUNCH:s utsände under
valet den 6 december i Venezuela, Vijay Prashad*.
Varför avböjde EU att
övervaka valet?
Borrell var inbjuden Venezuelas
Valtribunal, CNE för att övervaka valet men avstod. Deltog som internationell
valobservatör direkt på plats gjorde dock Prashad, inbjuden av CNE. Hans
slutsats kan sammanfattas i rubriken i den initierade krönikan han skrev på
detta val:
”Till
och med oppositionen anser att Venezuelas val var legitimt” [1].
Prashad skriver:
”Innan
valet till Nationalförsamlingen den 6 december i Venezuela inledde USA: s
regering en kampanj för att illegitimera processen. USA-regeringen
sanktionerade chefen för National Electoral
Council (CNE) och medlemmar av oppositionen som hade beslutat att delta i
valet. Bara några timmar efter valet meddelade både USA-regeringen som Europeiska
Unionen - liksom deras allierade i Latinamerika förutsägbart att valet hade präglats
av valfusk. De behövde inga bevis, de
behövde ingenting förutom upprepningen av det enkla påståendet att ett val i
ett land vars regering ifrågasätter USA:s auktoritet inte kan vara legitimt på
något sätt”.
ARTIKELFÖRFATTAREN
BESKRIVER ORDAGRANT vad
USA: s utrikesminister Mike Pompeo sa om valet som han karaktäriserade som en ”politisk
fars” och en ”charad”, och att det ”inte uppfyllde den minsta standard för
trovärdighet”.
”EU:s representant (Joseph Borrell)
citerade i huvudsak Pompeos uttalande och använde en liknande fras; EU uppgav
att Venezuela `inte uppfyllde de miniminormer
som krävs för en trovärdig process´.”
”Dessa uttalanden saknade detaljer om
faktiska händelser på platsen (d.v.s. Venezuela) och varken USA eller EU hade
valobservatörer på marken”, sammanfattar Prashad USA:s och EU:s pinsamma förhållningssätt
till ett val som förbereddes och verkställdes trots enorma fiender och mäktiga
krafter men utan minsta seriös kritik.
Venezuelas opposition
deltog
Prashad fortsätter citera Pompeo som sa
att ”[en] del av Venezuelas oberoende politiska partier och det civila samhällets
organisationer . . . avvisar detta bluffval”.
Det menar Prashad vara ett anmärkningsvärt
uttalande, särskilt när det gäller frågan om ”oberoende politiska partier”.
Den indiske skribenten och författaren
från Counterpunch deltog dagen före valet i ett möte med ledare för de fem största
oppositionspartierna SOM DELTOG I VALET. Prashad intervjuade och samtalade med
ledarna.
”Ledarna för både AD och COPEI - som Pedro José Rojas (AD) och Juan Carlos Alvarado (COPEI) - sa att
det kan finnas normala oegentligheter i valet, men det fanns inga bevis för
bedrägerier fram till valet”.
Han
talade med Bruno Gallo från det
socialdemokratiska Avanzada Progresista som berättade för Prashad att han hade spenderat tio år och noggrant studerat
Valtribunalen CNE:s arbete och om denna tribunal hade verkställt valfusk. ”Han
(Gallo) sa att han inte kunde hitta några bevis på bestående valfusk. Detta är
ett rättvist val, sade han, så långt valet går”.
Timoteo
Zambrano, en av
ledarna för det liberala partiet Cambiemos
Movimiento Ciudadano, berättade för Prashad att det viktigaste resultatet
av valet till den nya Nationalförsamlingen är att ”upphäva maktens dualitet i
Venezuela”.
”Representerar
USA-regeringen”
”Alla dessa partiledare sa att de var
trötta på den ”extremistiska oppositionen”, i vars centrum Juan Guaidó och
Voluntad Popular-partiet Leopoldo López (nu bosatt i Spanien) står. Gallo sa
att denna grupp använder ”smutsiga knep”; Guaidó
och López representerar USA-regeringen mer än det venezuelanska folket”.
Leopold Lopez (till höger) med Colombias förre president, ALVARO URIBE, av människorättsorganisationerna i Colombia betraktad som de paramilitära dödsskvadronernas Gudfader. Bilden togs för två dagar sedan då Lopez, efterspanad för morden på 140 venezuelaner vid kuppförsöket 2017 besökte sin politiske allierade. Lopez är också partikamrat med Juan Guaidó i partiet Voluntad Popular.
Massmedia megafoner
för Pompeo
Prashad granskade senare även de
inflytelserika mediernas roll och positionering i frågan om parlamentsvalet den
6 december:
”Medier i den nordatlantiska världen
efterliknar uttalandena från det amerikanska utrikesdepartementet och EU. De
säger helt enkelt att valet var ett bedrägeri och att Nationalförsamlingen som
kommer att sväras in den 6 januari är olaglig. Det är summan av mediernas
pressbevakning”.
Han exemplifierar med New York Times´ reporter Julie Turkewitz som skrev en story som
ignorerade hela den trovärdiga oppositionen i Venezuela, inklusive de två historiska
partierna (AD och COPEI). Rubriken; ”Venezuela
röstar i ett val som oppositionen kallar en charad”, men den enda ”oppositionen”
som Turkewitz hänvisade till var
Guaidós, det amerikanska utrikesdepartementets marionettpresident.
”Tom
Phillips, som skrev
från Rio de Janeiro för Guardian,
inramade sin berättelse baserat på ett citat från Juan Guaidó. Rubriken för den
krönikan lyder: ”Maduro skärper greppet
över Venezuela med seger i bojkottat kongressval.”
Prashad:
”Vem bojkottade omröstningen? Inte AD
eller COPEI, inte heller det viktigaste evangeliska partiet (Esperanza por El Cambio) eller det
största liberala partiet (Cambiemos Movimiento Ciudadano). Phillips pekade bara
på Guaidó, även när han noterade att Guaidós myndighet över oppositionen var
noll”.
Prashads slutsats av dessa och
naturligtvis de svenska medierna i den mån de har uppmärksammat valet i
Venezuela, är att varken Turkewitz eller Phillips gav någon täckning av den
vanliga oppositionen i Venezuela, det vill säga den som söker en Nationell
Dialog i landet UTAN inblandning från Washington, D.C., och utan att Manualen
om ”Regimbyte till varje pris” hänger över regeringen.
Venezuelas problem
ska lösas av venezuelanerna!
”President Nicolás Maduros regering
har vid flera tillfällen haft diskussioner med denna trovärdiga opposition.
Zambrano sa att den nya nationalförsamlingen måste leda en kommission för att
studera effekterna av sanktionerna - eller blockaden, som Juan Carlos Alvarado
från COPEI kallade det - för folket i Venezuela. Sådana åtgärder för att
återuppbygga integriteten i den politiska processen - attackerad av USA-regeringen
genom sin allians med López och Guaidó - är väsentliga för det venezuelanska
folket. Valet den 6 december och invigningen av den nya nationalförsamlingen
den 6 januari 2021 är början på denna process för att återuppbygga den
politiska världen i Venezuela. Budskapet
från både Maduros regering och den trovärdiga oppositionen är detsamma:Washington, BLANDA DIG INTE I VÅRT
POLITISKA LIV”!
Det är dessa slutsatser av Vijay
Prashad som EU:s utrikespolitiske kommissionär Joseph Borrell borde ta åt sig,
inte vad Donald Trump eller den förre CIA-chefen Mike Pompeo tycker, för det är
mer än förutsägbart.
Vad Sveriges utrikesminister Ann Lindhe vill är om inte ointressant
men är också förutsägbart. För den svenska utrikes- och försvarspolitiken är dessvärre
som ett kalkeringspapper av vad State Departement tycker.
Vad
tänker Vänsterpartiets partistyrelse och riksdagsgrupp i fråga om Venezuela?
Det är inte helt oväsentligt.
Uttalande från Sjöstedt och den nya partiledaren bådar dock inte gott för
framtiden. Och det är djupt tragiskt. För vänsterpartiet skulle kunna utgöra en
mycket viktig motkraft mot fördumningens och krigets krafter i Sverige.
* Översatt från
engelska-Vijay Prashad är en indisk historiker, journalist, kommentator och en
marxistisk intellektuell. Han är verkställande direktör för Tricontinental:
Institute for Social Research och chefredaktör för LeftWord Books.Wikipedia
(engelska)
Juan Guaidó, marionett för Vita Huset mot Venezuela.
VENEZUELA, USA OCH GUAIDÓ:
Ny taktik med samma mål
Guaidó pratar i en intervju i spanska El
Pais [1]
om att ge `chavismen´ garantier i en potentiell) förhandling och att lösningen
på konflikten är president- och parlamentsval.
Vid sidan av att Guaidó bara kontrollerar fjärrkontrollen i vardagsrummet
och är ett politiskt uttjänat verktyg, klamrar han sig nu sig desperat fast vid
den tunna tråden som håller honom kvar vid Vita Husets folkmordspolitik mot
Venezuela, väl medveten om att signaler från samma Hus kan innebär att han
offras på Maktens Altare.
Men förslaget som nu Quislingduon Guaidó & Lopez för fram är
ju det förslag som den f.d. spanske regeringspresidenten Rodrigo Zapatero hade
utarbetat i Dominikanska Republiken för snart tre år sedan och som bägge
parter, det vill säga regeringens utsände Jorge Rodriguez som HELA oppositionen
hade utarbetat och kommit överens om. Men oppositionens fredsförhandlare Julio
Borges dök inte upp på kvällen i presidentpalatset där den överenskommelsen
väntade på namnunderskrifterna från opposition och regeringsrepresentanten.
Har minnet nu slocknat på den här gruppens medlemmar som frenetiskt
försökte lägga locket på Zapateros förslag eller förlöjliga det?
Hur många venezuelaners liv hade kunnat räddats om inte den delen av
oppositionen som har Stjärnbaneret som sin fana i stället trodde att Pentagon
skulle dra in med kryssningsrobotar, stridsvagnar och bombflyg för att ta över
Venezuela? Men till och med gaphalsen Trump och "Slaktaren från
Centralamerika", Elliott Abrams insåg att ett militärt äventyr mot
Venezuela skulle skapa vad Colombias förre president Juan Manuel Santos
karaktäriserade som "Ett Nytt
Vietnam", och hur det gick för USA det vet Pentagon bättre än vi.
TÅGET FÖR GUAIDÓ HAR GÅTT. Allt annat är fantasier. Det är möjligt
att det finns andra krafter bakom honom som kanske kan ersätta honom i en
"snygg" förhandlingslösning.
Men han är en person som USA nu med all sannolikhet förpassar till
Historiens Sophög. Och det är väl bara liberalernas Erik Jennische och ett antal till i och
utanför Venezuela som sörjer honom. För det blev ingen "Humanitär Militär
Invasion". Den här gången.
Det avgörande för att finna en POLITISK LÖSNING som är VENEZUELANSK är att
USA upphör med alla slags aggressioner och ekonomiskt krig. Annars blir det
minst tre-fyra nya förlorade år.
Det kan vara nödvändigt att gå tillbaka tre år för att begripa hur den
opposition som Guaidó&USA styr(de) agerade och hur Zapateros förslag i
Dominikanska Republiken inte ska vara föremål för en politisk lekstuga
Valet i Venezuela: Folket som vägrar vara en spottkopp för den internationella högern
Och en svensk vänsterledare som delar USA-administrationens syn på Venezuela
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2018-05-21 / Mer än 2.000 internationella valobservatörer eller inbjudna, före detta presidenter och regionala organ ger det igår genomförda presidentvalet i Venezuela godkänt. De understryker att valet gick hederligt till och att det inte finns några aspekter eller händelser som skulle utgöra faktorer för att underkänna valet.
För en timma sedan direktsändes presskonferensen med Latinamerikas Valexpertkommission (CEELA), under ledning av ecuadorianen Nicanor Moscoso. Denne har en lång meritlista med decennium av erfarenheter från Ecuadors Valtribunal samt som observatör i en rad latinamerikanska val. Vid hans sida satt en lika mångårig veteran från Colombias och El Salvadors Nationella Valråd. De tre underströk, inför det stora pressuppbådet, att valet i Venezuela hade gått helt klanderfritt till och borde erkännas av omvärlden.
De mer än 2000 observatörerna kom från fem kontinenter. Regionala organ som
Valexperten Nicanor Moscoso (CEELA).
CARICOM (Karibien), den Afrikanska Unionen samt representanter Indiens nationella Valråd var på plats.
Nicanor Moscoso sammanfattade valet igår som “ett resultat av väljarnas vilja”. Han sa också, på en fråga om varför vissa regeringar underkände valet, att ”bristen på erkännande baserar sig på politiska angelägenheter. Men det finns inte, vad vi kunnat se, något som helst substans som kan ifrågasätta resultatet i denna valprocess”.
– Vi vill betona att detta val bör erkännas eftersom det är resultatet av det venezuelanska folkets vilja, underströk Moscoso.
USA:s strategi mot Venezuela
USA hade redan i början av året satt agendan för den våldsamma venezuelanska oppositionen (MUD) men också pressat resten av Latinamerika och EU att sluta upp kring USA:s strypgrepp på Venezuela.
Taleskvinnan för USA:s UD, Heather Nauert, skrev på sin Twitter samma dag som valet inleddes igår:
”Det så kallade valet i Venezuela idag är inte legitimt. USA står sida vid sida med de demokratiska nationerna i världen som stöder det venezuelanska folket och deras suveräna rätt att välja sina företrädare i fria och rättvisa val”.
Mike Pence, USA:s vicepresident.
USA:s vicepresident Mike Pence hävdade skrupellöst att “Maduro förbjöd de främsta oppositionspartierna att delta”.
Det är en direkt och öppen lögn eftersom en del av oppositionen beslutade sig för att bojkotta valet efter att Rex Tillerson, Trumps förre utrikesminister ringde till oppositionens Julio Borge från Bogota för att förhindra denne att skriva under ett avtal med regeringen om att delta i det kommande presidentvalet.
I avtalet, som hade utarbetats av den förre spanske regeringspresidenten Jose Luis Rodriguez Zapatero och Dominikanska Republikens president Danilo Medina, gick oppositionen med på att delta i presidentvalet samt erkänna resultatet. Därmed lade Zapatero och Medina grunden för en fredlig utveckling i Venezuela där ”bäste man vid valurnorna” skulle vinna.
Tillerson och hans efteträdare Mike Pompeo (f.d. CIA-chef) var väl medvetna om att oppositionen, trots den katastrofala ekonomiska situationen, var utskämd i folkopinionens ögon. Bakgrunden är det förra årets våldsamheter när oppositionen med våld försökte störta den valda regeringen och som resulterade i 140 döda, flera av dem ihjälbrända av oppositionen.
Det här är de "fredliga studenterna" i aktion i försöken att störta den folkvalda regeringen under fyra månader 2017.
Oppositionens undertecknande uteblev
– I förhandlingarna mellan oppositionen och regeringen i Dominikanska Republiken föreslog oppositionen att presidentvalet skulle genomföras i början av juni 2018 mot regeringens förslag på slutet av mars. Zapateros avtalsutkast blev den 22 april som bägge parter kom överens om.
Bara Julio Borge vet vad som hände”, sa kommunikationsministern Jorge Rodriguez på en presskonferens för en halvtimma sedan när Borge inte anlände och skrev under avtalet framför hundratals TV-kameror i Dominikanska Republikens utrikesdepartement.
För att tillmötesgå MUD och rädda Zapateros & Medinas avtal beslöt regeringen att flytta medlarnas datum för valet från 22 april till 20 maj. Men det är uppenbart, enligt initierade källor, att oppositionen av USA förbjöds att delta i valet. Vad USA:s strategi handlade om var att skapa en bild av en icke legitim regering i Caracas vid valet den 20 maj.
Valdeltagande i nivå med USA och Colombia
Drygt nio miljoner av de 20 miljoner valberättigade venezuelanerna, eller 46,02 % deltog i valet. Det är cirka 20-30 procent lägre än genomsnittssiffrorna i presidentval i Venezuela. Men det är knappast regeringens fel att en del av oppositionen inte ville delta, för val i Venezuela är en rättighet inte, som i länder som Peru, en obligatorisk plikt inför lagen.
Men låt oss syna valdeltagandet från några av de länder som nu underkänner presidentvalet i Venezuela och som via den så kallade ”Lima-gruppen” vill isolera och verka för att de ekonomiska sanktionerna mot den redan utsatta sydamerikanska nationen ska intensifieras.
USA: Donald Trump vann med 46 % men med färre röster än Hillary Clinton. Valdes med 20 % av de röstberättigade USA-medborgarna.
ARGENTINA: Mauricio Macri fick 26,7 % av de röstberättigade.
COLOMBIA: Juan Manuel Santos valdes med 47 % av de avlagda rösterna men bara 23 % av det totala antalet röstberättigade.
CHILE: Sebastian Piñera valdes av 26,6 % av det totala antalet röstberättigade. Bara 49 % deltog i valet.
FRANKRIKE: Manuel Macron valdes med 32,2 % men med ett rekordlågt valdeltagande på 42 procent.
VENEZUELA: Nicolas Maduro fick 68 % av rösterna och 32,4 % av det totala antalet röstberättigade. Valdeltagandet var 46 %.
James Petras.
Universitetsprofessorn James Petras (USA) sa i sin måndagsintervju att det är riktigt att valdeltagande sjönk men dessa minskningar av valdeltagandet ”är koncentrerade till de välbeställdas bostadsområden där valskolket uppgick till 80-90 procent”, medan det i de folkliga områdena behöll eller till och med ökade i valdeltagandet till förmån för Maduro.
– Men valskolket i Venezuela är mycket mindre än i USA där bara 30-35 procent av väljarna deltar. Valresultatet var en seger för folkliga krafterna mot imperialismen, sammanfattade Petras.
Attackerna intensifierades efter Chavez´ död
Den baskiske publicisten Katu Arkonada bevakade valet i Venezuela som internationell observatör. Han har under flera år levt och verkat som politisk rådgivare i Bolivia i kretsen kring vicepresident Alvaro Linare Garcia. Numera är han lärare på det stora universitetet UNAM i Mexiko.
Katu Arkonada
Arkonada skriver i en kommentar efter valet i Venezuela, att den allmänna internationella opinionen, inklusive tongivande vänsterintellektuella i världen, inte begriper talet ”om Venezuela är en diktatur som befinner sig i ett smärre inbördeskrig men som lyckats genomföra ett val i fred, utan döda och med liknande resultat i valdeltagandet som andra valprocesser på kontinenten”.
Han menar att det är omöjligt att förstå detta faktum om man inte samtidigt begriper det heroiska motstånd som revolutionen gör mot de politiska, ekonomiska och mediala attacker ”som inleddes redan med Chavez valvinst (december 1998) men som intensifierades med Chavez´ död 2013”.
Automatiskt och elektroniskt valsystem
Han avfärdar anklagelserna om valfusk varje gång oppositionen förlorar (men aldrig när den vinner) för det venezuelanska automatiska och elektroniska valsystemet betraktas som helt oantastligt och säkert. Det menar alla, inklusive Carter-Centrets valexperter som varit på plats i Venezuela under flera val.
För röstprocessen är unik och inleds med att den enskilde personens fingeravtryck registreras och kontrolleras digitalt. Det omöjliggör att ´döda röstar i hundratusentals´ som traditionsenligt äger rum i länder som Honduras och Colombia! Väljaren måste vara fysiskt på plats för att hans registrering ska bli ett faktum och att ingen annan kan rösta i hans ställe.
Väljaren röstar elektroniskt på den utplacerade röstmaskinen, som i sin tur utfärdar ett kvitto. Rösten i sin tur går vidare till maskinens valurna. Denna process har tre säkerhetsventiler som gör systemet extremt säkert och pålitligt inför varje försök att manipulera systemet.
En röstmaskin i Venezuela, säker och omöjlig att manipulera, enligt valexperterna.FOTO: DICK EMANUELSSON
Oppositionens förnedrande valnederlag 2017
När oppositionen deltog i valet till delstatsguvernörer den 15 oktober 2017 trodde den att den skulle vinna. Ekonomin är ju allvarligt skadad, tänkte den. Men valet blev ett förödande bakslag för oppositionen där Chavisterna vann Guvernörsposterna i 20 av de 23 delstaterna.
När oppositionen deltog i valet till val av borgmästare/kommunalfullmäktigeförsamlingar den 10 december 2017 upprepades den politiska förnedringen. Av de 335 kommuner som stod på spel vann Chavisterna 306. Återigen misstolkade oppositionen väljarnas tänkande och sinne och två av de mest aggressiva oppositionspartierna valde att bojkotta valet varvid förlusten blev fatal.
Det är därför den skadeskjutna och splittrade oppositionen var ett lätt byte i gårdagens presidentval, där fyra av oppositionens partier deltog, resten, fortfarande med såren som inte läkts från nederlagen i oktober och december, valde att bojkotta valet samtidigt som de har gjort internationella turnéer där de tagits emot av sina politiska högerfränder runt om i världen. Hos dem har de bönat om mer sanktioner och militära interventioner för att ”diktaturen i Venezuela ska falla”.
Det är dessa fosterlandsförrädiska uppmaningar till utlandet som med all sannolikhet också har isolerat oppositionen från folket som inte begriper hur dessa åtgärder, som förvärrar den humanitära situationen för vanligt folk, återigen ska kunna lyfta Venezuela.
”USA:s imperialism som doktrin”
USA-presidenten John Quincy Adams
Under tiden koncentrerar USA:s militära Sydkommando sina trupper och flyg på de sju militärbaserna i grannlandet Colombia. Den historiska erfarenheten visar oss att den sjätte USA-presidenten John Quincy Adams ord; ”USA har ingen permanent vänskap, däremot permanenta intressen”, är högst levande.
”Det är ett land som gjort imperialismen till sin politiska, ekonomiska och militära doktrin”, skriver Katu Arkonada och fortsätter i sin sammanfattning av valet i Venezuela:
“Det är ett land (USA), som medan det omger sig av murar och deporterar migranter, bygger upp militärbaser runt om i Latinamerika och främjar statskupper. Det är ett land vars militära Sydkommando tror sig ha juridisk överhöghet över nationer som försvarar sin politiska, ekonomiska och territoriella suveränitet. Imperialismen är mer än någonsin på plats i Venezuela, ett land som den förklarar som `en fara för USA:s Nationella Säkerhet´. Men dess mål är ett: olja, gas, coltan, och andra strategiska resurser” (som Venezuela förfogar över).
”Garantera USA-företagen kontroll”
Colin Powell
När jag läste Arkonadas ord i morse ledde tankarna till orden från den förre utrikesministern i USA, general Colin Powell när denne redovisade den Faktiska Maktens syn på vad Vita huset ansåg borde utgöra huvudinnehållet i den dåvarande frihandelns ALCA-projekt, ord som Powell uttryckte mötet i Quebec i april, 2001:
”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären.”
Samtidigt sjösatte USA sin ´Plan Colombia´. Den var ett steg i USA:s strategi att lägga under sig, inte bara Colombias enorma naturtillgångar utan även, och kanske främst, världens största oljereserver i grannlandet Venezuela.
Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999 i senaten: ”För att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt”. Han önskade också en intervention av Ecuador: ”Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga!”
Från Alaska till Patagonien
Men dessa uttalanden från Colin Powell, senatorn Paul Coverdale eller dagens Mike Pence&Pompeo är inga lösa uttalanden tagna ur luften utan utgör pjäser i ett politiskt och ekonomiskt system som sammanfattas i ordet imperialism.
Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första Santa Fe-dokumentet, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush´ tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet) som väl sammanfattar USA-imperialismens operationer i Latinamerika och Karibien i en modern form av Monroedoktrinen:
1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.
Det är att notera, att efter att detta dokument författades år 2000 har USA:s Militära Sydkommando tagit ut USA:s 4:e Flotta som nu opererar på de bägge kusterna om den amerikanska kontinenten, bevakar med hyperteknologisk utrustning all radio- och annan kommunikation, genomför regelbundet militära övningar med allierade i den västra hemisfären. Den 4:e Flottan lades i malpåse 1950 men plockades fram igen 2008, det år då den kapitalistiska krisen exploderade i USA och världen och då Venezuela och den latinamerikanska integrationen intensifierades. Drömmen om ett enat Latinamerika växte och med den den latinamerikanska vänstern.
Redan kl.06:10 måndagen den 21 maj, drygt två timmar efter att det venezuelanska Valrådet CNE hade kommit med sin första valbulletin (21.30 lokal venezuelansk tid på söndagskvällen) hade Jonas Sjöstedt redan sin uppfattning klar om hur valet hade gått till och varför. Han inväntade inte ens Latinamerikas Valexpertkommission (CEELA) omfattande rapport som presenterades först måndag vid lunchtid (18.00 lokal svensk tid). Han kan omöjligen fått vetskap om rapporterna från de 2000 internationella observatörerna från fem kontinenter som var på plats, till skillnad mot Sjöstedt, i Venezuela och nu successivt presenterar sina intryck. Varför denna brådska, Jonas?
Jonas Sjöstedts (v) dilemma
Jag har via de sociala nätverken fått flera kopior av den svenske vänsterledarens twitteruttalande i morse där han, i likhet med Mike Pence och de latinamerikanska högerpresidenterna, tar avstånd från presidentvalet i Venezuela som han hävdar var ett val utan opposition, trots att fyra oppositionspartier deltog.
Jag ska erkänna att uttalandet gjorde mig besviken. För de första intrycken av Jonas Sjöstedt, som jag som reporter på Flamman i det tidiga 1990-talet lärde känna, var en man med mycket principfasta uppfattningar om EU-projektet, som den svenska kapitalismens främsta anhängare ville pracka på folket. Sjöstedt redovisade det verkliga projektet med en kunskap och detaljkännedom om EU som imponerade.
Men hans uttalanden om Kuba och Venezuela drar ner sympatin och bara han själv kan svara på varför dessa klumpiga och politiskt plumpiga uttalanden som går på tvären mot vad den latinamerikanska vänstern och delar av den europeiska vänstern förfäktar.
Jag är väl medveten om att den antikommunistiska anstormningen i Sverige gör att varje seriös debatt och analys om de politiska skeendena i världen är svåra att föra. Jag kan till och med sätta mig in i Sjöstedts kläder nu när det är ett valår. Anklagas man inte för ”Putinkramare” så blir ”Castrochavist” ett kärt uttryck som den förre colombianske presidenten Alvaro Uribe, de paramilitära dödsskvadronernas Gudfader, ofta använder om sina colombianska politiska motståndare.
Sjöstedt och vänsterpartiet bör allvarligt fundera på vems sida om barrikaden de hamnar genom förhastade och oövertänkta uttalanden. För vänsterpartiet är trots alla sina brister och ideologiska svagheter ett i dag viktigt parti med många partimedlemmar. Och jag vet att många av dessa medlemmar blir förtvivlade när partiledaren gör ett uttalande mot Kuba eller Venezuela som det i morse.
Video: så brändes 21-årige Orlando Jose Fuigueroa ihjäl av antichavister den 20 maj 2017:
Jag såg aldrig något uttalande från Sjöstedt när den politiska vänsteroppositionen i Honduras var ute på gatorna under två månader och protesterade mot vad den ansåg vara ett flagrant valfusk i presidentvalet den 26 november 2017. Den USA-stödda Valtribunalen rapporterade om 654 datastopp för Tribunalens dataserver. Vid ett tillfälle, efter att valsammanräkningen stod still i två dygn, tvingades, enligt Valtribunalens ordförande Matamoro Watson, denna institution formatera hårddisken (SIC!) med alla valsammanräkningar registrerade digitalt.
Över 40 honduraner sköts ihjäl i dessa protester av utkommenderade militärer och militärpoliser. Men USA var det första land som erkände valresultatet medan det igår, trots eniga internationella valobservatörer om ett juste valresultat, redan månader innan underkände valet. Hade valet blivit en seger för oppositionen hade det låtit annorlunda: ”Folket röstade mot Revolutionen”! Vad hade Sjöstedt sagt då?
Dessa två val borde stå som illustrationer för Jonas Sjöstedt vilka som är USA:s verkliga ”intressen” och allierade i livet.
Video Honduras: Armépatrull öppnar eld mot oss och demonstranter:
Den så kallade Lima-gruppen kallar nu hem sina ambassadörer från Venezuela för konsultationer och drar ner de diplomatiska relationerna, enligt ett uttalande som var författat redan innan valresultatet var känt.
Nästa steg blir att intensifiera de ekonomiska sanktionerna mot landet. Samtidigt kan delar av den USA-allierade oppositionen vänta sig ekonomiska donationer som ska öka ”eldkraften” hos oppositionen.
Venezuelanska ekonomiska flyktingar, offer för USA-imperialismens ekonomiska krig och sanktioner mot Venezuela ska få ekonomiskt efter de gått över gränsen till grannländerna.
Allt kan nu hända.
Visste Jonas Sjöstedt att bland de 14 staterna som nu drar åt snaran om sin ”latinamerikanske broder” återfinns Honduras. Under den störtade president Manuel Zelayas regering upprättades handelsrelationer med Venezuela och Kuba. Honduras blev medlem av Petrocaribe och landets fordonsägare och åkerier kunde plötsligt köpa bensin eller diesel för halva priset.
Från Kuba importerades billiga generiska mediciner och plötsligt fanns det mediciner på de allmänna sjukhusen, till de transnationella läkemedelsbolagens förtret. 100.000 fattiga honduraner och en fattig frilansande svensk reporter kunde få sin gråstarr opererad gratis av kubanska ögonläkare/specialister.
Kubanska lärare instruerade sina honduranska kollegor om den pedagogiska metoden ”Yo sí Puedo” som halverade antalet analfabeter i den centralamerikanska nationen, från 26,5 procent till 13 procent.
Venezuela sparkas från OAS?
Honduras var det land som tog initiativ till att Kuba uteslöts 1960 från OAS, de Amerikanska Staternas Organisation. Fråga mig inte på vems uppdrag. I dag går landets högerregering i takt med 14 andra högerledda amerikanska stater för att historien ska upprepa sig. Denna gång med Venezuela. Att Che Guevara karaktäriserade OAS som ”USA:s ministerium för koloniala frågor” bekräftas anno 2018.
I dag är bensin- och dieselpriset i Honduras uppe i samma nivå som det var innan Manuel Zelaya tillträdde på presidentposten 2007. Kuppregimen Michel Temer i Brasilien är också en av Honduras´ vänner och efter kuppen mot Dilma Rousseff och fängslandet av `Lula´ har 170.000 universitetsstudenter tvingats lämna sina studier, läser vi i en kort notis i dag måndag. Den förkrossande majoriteten av dessa studenter var fattiga unga som Lulas och Dilmas sociala- och ekonomiska politik främjade och som gavs möjlighet att studera på högskolenivå.
I dag är ”ordningen återställd” i Brasilien och Honduras. Det senare landet är nu fattigare än Haiti och intar den föga hedrande första platsen på kontinentens fattigdomslista.
Känns det inte pinsamt, Sjöstedt, att dela dessa regimers uppfattning om vad som hände i Venezuela igår när folket gick till valurnorna och röstade på sin ”Arbetarpresident”, Nicolas Maduro till?
