 |
| COMANDOS JUNGLAS från den colombianska arméns specialstyrkor mot gerillan. Armén utgörs av 500.000 män men sedan kriget i Korea har den ingen erfarenhet av ett konventionellt krig. FOTO: FFMM. |
”Colombia drabbas värre i händelse av
en militär konfrontation med Venezuela” [1-2]
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA-CARACAS
/ 2018/08/29 / Vi samtalar med JUAN-CARLOS TANUS, ordförande
för den colombianska Föreningen
Colombianer i Venezuela på temat om migrationen av venezuelaner på den
sydamerikanska kontinenten och den roll som Colombia spelar i USA:s ”Master
Plan”. Den anses av Venezuela vara en plan för intervention av Venezuela under
förevändning av ”humanitär flyktingkris”.
När
jag hörde nyheterna från Lima om hur de venezuelanska immigranterna bor i tält
i centrala parker i den peruanska huvudstaden och är bespottade och
misshandlade och utsatta för fysiska aggressioner i Ecuador och Brasilien, kom
jag tänka på en händelse som utspelades 1980 just i en central park i Lima.
Jag
befann faktiskt i Caracas den 1 april 1980 när en buss bröt igenom
Myndigheterna
drog tillbaka vakthållningen och ryktet gick i Havanna att Peru hälsade alla
som ville välkomna till Peru. Den tillförordnade ambassadören Ernesto Pinto
Bazurco Rittler, en besatt antikommunist tog på sitt eget ansvar och öppnandet
ambassadsportarna. Omkring 10.000 kubaner strömmade under kvällen in och ockuperade
ambassadträdgården och kvarteren runtomkring.
 |
| Den peruanska ambassaden i Havanna i början av apil 1980. |
Al Pacino och
`Scarface´
Händelsen
vid ambassaden i Havanna fick dock ännu större efterspel än de
10.000 vid
ambassaden. Den 15 april igångsattes en gigantisk trafik mellan den lilla
kubanska hamnstaden Mariel och Miami, Florida. Den som trodde att Fidel skulle
falla eller att massmigrationen av kubaner som lockades och drömde om The
American way of life skulle få Kuba att rasa samman, gjorde en grov felkalkyl.
För
den revolutionära regeringen sa rakt ut: ”Den som vill, varsågod och dra”! Och
till de övervintrade kubanska besatta kontrarevolutionärerna i Miami blev
budskapet: ”Hämta era gelikar i Mariel”!
Och
en aldrig tidigare skådad skytteltrafik inleddes mellan Miami och Mariel och
totalt anlände 125.000 kubaner till södra Florida.
USA-presidenten
Jimmy Carter fick bokstavligen skrämselhicka och hans rådgivare varnade honom
för det klientel som anlände som var allt annat än kommande ”god fellows”! Det
var ju också med den bakgrunden den legendariska spelfilmen ”Scarface” med Al
Pacino i huvudrollen kom till.
 |
| 125 000 kubaner, kanske inte det bästa klientelet, lämnade Kuba dagarna kring den 15 april 1980. |
Peruanska utbildad i Kuba
I centralparken i Lima fanns det fortfarande, tre
och ett halvt år senare, ett tältläger av tusentals kubaner som desperat
överlevde `paradiset´ men som nu gestaltade sig som en rå brutal kapitalismen. De
fick inte det visum de drömde om till USA.
En av dem var en kvinna med ett litet barn med
hjärtproblem. Krisen för barnet blev allt allvarligare och hon gick till
sjukhuset och bad desperat om hjälp. Men utan pengar fanns det ingen utväg. Så
är den fria marknadens lagar, till skillnad mot ”diktaturens Kuba” där
sjukvården är håller bra kvalité och gratis.
En allvarlig kvinnlig läkare med indianska drag på
sjukhuset lät sig dock
bevekas och med ett antal assistenter opererades barnet för
sitt hjärtproblem och överlevde krisen. En lättad moder kunde se en framtid med
tillförsikt för sitt lilla barn.
Och hon vände sig till läkaren med den barska
uppsynen och med tårarna rinnande efter kinderna för sin gränslösa tacksamhet
mot läkaren sa hon: ”Hur kan jag tacka er för att ha räddat min lilla flicka, Ni
vet att jag just nu inte har pengar”?
Den kvinnliga läkaren tittade på kubanskan och sa
kort och torrt:
– Tacka inte mig, tacka den kubanska Revolutionen
som gav en fattig peruanska från en fattig by i Anderna möjligheten att under
sex år läsa och utbilda mig på Kuba!
 |
| Serafina Diez Cabezas de Armadas Arias, 78, och gruppen på bilden anlände till Lima den 19 april 1980 och blev senare placerade av regeringen i det gigantiska fattigområdet Villa Salvador. I dag ägnar sig Serafina till att tvätta kläder för andra för att överleva, exakt samma historia som venezuelanerna upplever i dagens Peru 2018. I dag ligger Serafina till sängs efter att blivit förlamad. Hon får 23 dollar (110 soles) per månad av katolska kyrkan. ”Jag vet inte hur jag överlever. Om Gud står mig bi så vill jag dö på Kuba, för om det handlar om att genomleva hunger och misär, föredrar jag att dö i mitt fosterland”, säger hon [http://www.angelfire.com/art2/enmarcha/entrevista.htm]. |
Ett belägrat och ekonomiskt strypt Venezuela
Det var den händelsen som jag kom att tänka på när
jag läste nyheterna om hur många venezuelaner nu befinner sig i en förmodligen
liknande park i Lima och hur historien går igen på flera sätt. För det är samma
lockelser om ett bättre liv som används för att slå sönder progressiva länders
möjligheter till en fredlig utveckling av ekonomier och sociala reformer.
Venezuela, belägrat och strypt av internationella
finansorgan och giganter som
imperialismen på den norra delen av Karibien
befinner sig i samma utsatta situation som Kuba under 1990-talet. Då ströps 85
procent av öns utrikeshandel när Sovjetunionen föll samman. Men Kuba har genom
den revolutionära övertygelsen hos sitt folk och med en beslutsamhet som få
folk övervunnit stora delar av de problem det upplevde under den Ekonomiska
Specialperioden. För vad hade hänt om
Som svar på den peruanska provokationen den 4 april
och massemigrationen från Mariel den 15 april 1980, gick det kubanska folket ut
i de största demonstrationerna under revolutionens existens och 6,5 miljoner
kubaner demonstrerade under devisen ”La Marcha Pueblo Combatiente”, Det Kämpande
Folkets Marsch!
 |
| "Que se vaya la escoria", Dra, avskum! stod det på tusentals plakat när 6,5 miljoner kubaner demonstrerade sin avsky mot provokationerna från Peru och USA som stimulerade och manipulerade missnöjda kubaner, varav många ångrade sig djupt när de flögs till länder som Peru. I USA ångrade mången politisk rådgivare till president Jimmy Carter att ha öppnat landet för det klientel som inte längre utgjorde en samhällsfara i Kuba. |
Det är med denna bakgrund i ryggen som vi talade med
JUAN CARLOS TANUS. Han är colombian som flydde till Venezuela 2004,
undan det smutsiga krigets fysiska utrotning av vänstern och politisk opposition.
Han var borgmästare i den lilla staden Chalan, i länet Sucre i norra Colombia när
paramilitären och armén mördade hans kamrater. Han gick över gränsen som 5,6
miljoner colombianer har gjort, många med samma bakgrund som Tanus.
I dag är han koordinatör
för den colombianska Föreningen i Venezuela och har under årens lopp genomfört
många forskningsarbeten och gett myndigheterna vägledning i frågan om flödet av
migranter mellan de två länderna.
Alliansen venezuelansk & internationell höger
Han
säger att han är skamsen över ställningstaganden som regeringen i Colombia och
dess nya president, Ivan Duque har gjort genom att spela rollen av gendarm i denna
region av Sydamerika. Att Duque och hans föregångare Juan Manuel Santos vägrade
att erkänna valet av Nicolas Maduro är naturligtvis oerhört allvarligt eftersom
den historiska handeln och utbytet på olika nivåer mellan de bägge länderna kan
få allvarliga konsekvenser. Att Colombia i år dessutom har blivit fullvärdig
medlem av den USA-ledda militäralliansen Nato, förbättrar heller inte framtidens
fredliga möjligheter.
*
Vi har sett i Tv-kanalen Telesur att venezuelanska immigranter i Peru har bett
regeringen Maduro att bli repatrierade till Venezuela och Maduro skickade ett
plan för att flyga hem dem. Hur ser du som colombian på utsikterna och i
synnerhet den roll som Colombia har getts av USA?
 |
Juan Carlos Tanus.
Foto: Dick E
|
–
Det första vi måste se på är hur det regionala sammanhanget ser ut. Den
internationella extremhögern ser att det venezuelanska folket i valen har
åsamkat den lokala högern allvarliga nederlag, men även på det militära planet. Därför
har den lokala högern i Venezuela tvingats liera sig med den internationella
högern. Målet är att strypa och isolera Venezuela internationellt. I den planen
ingår att skapa dessa migrationsströmmar av venezuelaner som går över
(gränsstationerna) i Puerto Carreño, Arauca, Cucuta och Maicao men där migrationens
mål även är länder som Chile.
–
Dessa människomassor beskrivs i medierna i gloriösa men dramatiska termer. Och
den politiska udden handlar om att de är politiska flyktingar som flyr från en
diktatur i Venezuela som tvingas till andra breddgrader. Det är logiskt sett en
del av vad USA har sparat som en generalplan mot Venezuela. Men det är
ingenting annat än att försöka släcka den upproriska processen som Venezuela
representerar inför USA-Imperiet men till gagn för folken. För Venezuela
presenterar en fyr som lyser för andra människors frigörelse, understryker
Tanus.
 |
| Venezuelaner som återvänder efter att ha försökt starta ett nytt liv i Brasilien. Nu är de tillbaka i Venezuela enligt president Nicolas Maduros "Plan Vuleva a la Patria", Plan återvänd till fosterlandet. FOTO: TELESUR. |
Han
tror att den venezuelanska högern lyckades skapa klarhet för USA om att de inte
är kapabla själva att genom val och politiska medel kan vinna regeringsmakten.
De valförluster som högern har haft i Venezuela innebär att högern överlämnar
bollen till USA som får spela sin ”Master Plan”. Därför kan man höra språkrören
som Julio Borges, Corina Machado och andra att faktiskt uppmana de
internationella finansorganen att ekonomiskt strypa Venezuela än mer och om
inte det hjälper invadera landet för att störta Maduro, säger Tanus.
Han
hävdar att Colombias regering har huvudbördan i inringningen av
Venezuela genom
sina 2200 kilometer långa gräns mellan de bägge länder. I planen ingår vissa
militära handlingar som åtföljs av politiska uttryck som till exempel den 8
februari.
–
Då beslutade den förre presidenten Juan Manuel Santos att skicka ytterligare 3000
soldater till den 30:e Armébrigaden i Cúcuta, (den viktigaste gränsstaden till
Venezuela) samt 500 polis- och kontraspionageenheter som en särskild grupp som
skulle ta itu med temat med migrationen.
Nikky
Haley till Cúcuta
–
Den politik som den colombianska regeringen stegvis har infört och genomfört baseras
på instruktionerna som USA har infört mot den venezuelanska processen.
Han
nämner händelsen den 7 augusti då USA:s FN-ambassadör Nikky Haley dök upp i
Cucuta och kramade om venezuelanska barn som hade kommit till den colombianska
sidan om gränsen. Borta var all slags diplomati och försök att mellan två
broderländer försöka lösa en så allvarlig fråga som migrationen 800.000
venezuelaner som gått över gränsen.
 |
| Nikky Haleys massmediashow i den colombianska gränsstaden Cucuta, centrum för den colombianska och venezuelanska maffian och smuggling av venezuelansk bensin, billiga statssubventionerade mediciner, med mera. |
–
Den colombianska gränsbefolkningen är orolig för de ekonomiska konsekvenserna för
den kontroll över bensinpriserna till en internationell nivå som den
venezuelanska regeringen har beslutat om. Det är ett suveränt nationellt beslut
av ett folk. För gränsbefolkningen (delar av maffian) påverkar det stort och ger
ett bortfall på åtminstone 12 miljarder dollar per år, vilket är en del av vad
de tjänar på den stora smugglingen av bensin.
Juan Carlos Tanus nämner även frågan om narkotikahandeln, den olagliga gruvdriften och
att den colombianska staten utvecklar en ekonomi baserad på venezuelansk
migration. Dessa komponenter spelar en viktig faktor i USA:s behandling av
Venezuela. Från Colombia spelar de med grannländer som Ecuador och Peru,
där de akuta hälsoproblemen med ankomsten av venezuelanska invandrare har
blivit akut.
–
Av de 887 000 venezuelaner som kommit till Colombia utgör 249.000
colombianer som är födda i Colombia men som bodde i Venezuela och som har
venezuelanska ID-handlingar, tillägger Tanus.
Pantomim för det internationella samfundet
– Ivan Duque kommer att gå obemärkt till historien.
Det finns folk som motsätter sig Imperiets kriminella gärningar. För oss
colombianer i Venezuela är det inget konstigt i beteendet hos en representant
för den colombianska oligarkin som Duque. För oss är det vardagslivet i
Colombia efter republiken bildades 1886.
 |
| USA:s krigsminister James Mattis äter kvällsmåltiden med Colombias nye president som enligt Mattis ska föra dirigentpinnen för sina övriga allierade i Latinamerika i belägringen och strypningen av Venezuela. Resten ordnar Vita Huset, är budskapet, medan den venezuelanska högern applåderar i tysthet invasionsplanerna. |
I den meningen är det mycket viktigt att komma ihåg,
att en ekonomisk process i Venezuela kommer att ha stor inverkan för det
colombianska temat. Det vill säga, Colombia kommer att bli mer påverkad av
varje slags scenario i ekonomiska frågor i Venezuela och mycket mer påverkad om
det blir en militär konfrontation mot det venezuelanska folket. Varför? För om
det venezuelanska folket attackeras av de konflikter som USA skapar i regionen
kommer de första drabbade vara colombianerna i Venezuela. Och då måste bege oss
till Colombia. Har Colombia kapacitet att ta emot en miljon colombianer vid
sidan av de 887,000 venezuelanerna som kommit till Colombia i dag?
–
Vad Duque & Company har gjort är en pantomim för att få det internationella
samfundet att tro att regeringen kommer att kunna hantera sjukvård, utbildning,
boende och arbete. Det är inte möjligt! Kommer dessutom en militär attack och
med den ytterligare en miljon colombianer som vill återvända till sitt land av
oss som bor här, så är frågan om den colombianska regeringen är beredd på det?
I
MORGON :
Ankomsten
av Sjukvårdsfartyget USNS Komfort förstärker belägringen av Venezuela
