15 september 2018

Belägringen av Venezuela intensifieras och nu anländer Pentagons sjukhusfartyg till Colombia

Ankomsten till Colombia av sjukhusfartyget USNS Comfort är förknippad med den militära ”Master Plan”, det vill säga planen för en intervention av Venezuela. På bilden, USA:s krigsminister James Mattis, som försöker påtvinga sina närmaste presidenter på den sydamerikanska kontinenten ett deltagande i interventionen av Venezuela.



Belägringen av Venezuela intensifieras och nu anländer Pentagons sjukhusfartyg till Colombia [2-2]

Av Dick Emanuelsson

”Colombia kommer att bli mycket mer påverkat om det blir en militär konfrontation” [2-2]

Första delen av intervjun:
http://dickema.blogspot.com/2018/09/colombia-drabbas-varre-i-handelse-av-en_13.html


Juan Carlos Tanus.
Foto: Dick Emanuelsson.
TEGUCIGALPA / 2018-09-14 / Det här är den andra delen av intervjun med JUAN-CARLOS TANUS, ordförande för Föreningen Colombianer i Venezuela. Han kommenterar bland annat ankomsten till den colombianska kusten av Pentagons sjukhusfartyg med 1200 bäddar och tolv operationssalar. Kan detta lindra migrationen från Venezuela? Eller utgör angörandet av detta gigantiska flytande militärsjukhus en pjäs i förberedelserna till ett militärt äventyr mot Venezuela? Det är frågan som både venezuelaner som colombianer ställer sig.

Tanus tar även upp temat med de nya ekonomiska reformerna och prisregleringen av bensinen vilken ska intensifiera kampen mot smugglingen av bensin till Colombia som, om det lyckas, kommer få stora konsekvenser för maffian i Colombia samt priset på kokain på gatorna i USA. Bakgrunden är att bensinen används i de colombianska laboratorierna för framställning av kokain.

* * *

Ett skepp kommer lastat. . .

* Vad anser du, Juan Carlos, om ankomsten av sjukhusfartyget USNS Comfort till Colombias kust? Är det en del av USA:s strategiska militära plan?

– USA har genererat en mycket aktiv process med militära avancemang i regionen. För ett icke-politiserat internationellt samfund innebär ankomsten av ett sjukhusfartyg ett stort humanitärt bistånd från USA. För dem som kan avläsa regionens politik och den geopolitiska positionen, handlar det enbart om ett en
militär process som USA försöker utveckla i området. För sjukhusfartygets ankomst är en del av USA:s ”Master Plan” och det är förknippat, bland flera faktorer, att skapa ett ”förtroende” i gränsområdet (mellan Colombia och Venezuela).

Tanus menar att USA spelar på dubbla strängar samtidigt. För å ena sidan försöker Pentagon skapa lugn hos gränsbefolkningen och de anländande venezuelanerna. Å andra sidan fortsätter det Södra Militärkommandot (USSOUTHCOM) sin plan för att dra å snaran om Venezuela.

– Den nye befälhavaren för den 30:e armébrigaden i Cúcuta kommer direkt från Colombias ambassad i Washington, vilket visar en annan ingrediens för att de (USA) höjer ribban för det militära avancemanget i regionen. För USA drar inte i gång en stor mobilisering av ett fartyg i klass med USNS Comfort om det inte vore för att de har andra mål. För om det vore så, varför undsätter inte den med ”humanitär hjälp” Syrien, Haiti, Puerto Rico eller självaste USA av idag? Varför har de inte gett de mer än 7 miljoner fördrivna colombianska internflyktingarna medicinsk assistens, de som erkänns som internflyktingar i den väpnade konflikten?

Få vet att venezuelansk smuggelbensin till Colombia används för framställning av drogerna och att Venezuelas beslut att stoppa smugglingen genom att höja bensinpriset till en internationell nivå kommer få återverkningar för det kokain som säljs på New Yorks gator.


Venezuelansk bensin och priset på kokain i USA

Juan Carlos Tanus säger att detta visar att USA spelar dubbelt, eftersom också de är oroliga för besluten om venezuelansk bensin och vilken effekt den nya venezuelanska prissättningen kommer att få på kokainpriset på gatorna i USA.

– Ökningen av priset på venezuelansk bensin kommer att påverka drogerna i USA, eftersom bensinen används vid framställning av kokain i Colombia och som huvudsakligen är bensin från Venezuela. Det kommer att ha en inverkan och det kommer att påverka priserna uppåt för narkotikapriset på den amerikanska marknaden. Utan tvekan kommer jänkarna att göra något för att förhindra att 1) processen för den venezuelanska ekonomiska återhämtningen utvecklas och 2) att Venezuela kommer att återvinna sin suveränitet den har haft i gränsens 2219 kilometer.

* Förenta staternas försvarsminister James Mattis förklarade i Bogotá den 17 augusti att Colombia måste ta ledningen i deras kamp mot Venezuela anklagas för att skapa en regional kris, underförstått att Venezuela utgör ett hot och därmed ökar faran för krig från USA:s sida, som logiskt sett borde utgå från colombianskt territorium där USA har sju militärbaser.

– Ja, det är logiskt. Därför känner vi som colombianer skam över att vi måste styras av en USA:s politik. Det är skamligt att det är US Department of Justice som instruerar Colombia om vad rättvisa är. Som i fallet hur den colombianska åklagarmyndigheten underordnar sig USA:s lagar i fallet med Jesus Santrich, fredsförhandlare för FARC-gerillan i Havanna som arresterats och har ett överhängande hot om att utlämnas till USA.

– För det andra: Vi skäms också att USA:s försvarsdepartement driver att Colombia ska samordna stafetten för den militära styrkan som USA anser ska riktas mot Venezuela.

17 augusti 2018. Den amerikanska krigsministern James Mattis lägger fram ”Masterplanen” på middagsbordet till Ivan Duque för att han ska plocka upp stafettpinnen för invasionen av broderfolket i Venezuela.


500 000 män med vapen förberedda för krig

Colombia är den mest erfarna armén, med undantag för USA:s, på den amerikanska kontinenten. Ett drygt halvt sekels antigerillakrigföring har samtidigt medfört att dess numerär är kolossal, en halv miljon män. Det har kostat Colombias folk miljarder dollar som tagits från bland annat sjukvård och utbildning som drabbar majoriteten av colombianerna som de fattiga utgör, oerhört hårt.

När de nu har anlänt nästan en miljon venezuelaner, har kostnaderna ökat men inte utbudet av hälsovård, menar Tanus. Skulle det bli krig mellan Invasionsblocket med USA och Colombia i spetsen, kommer det med all sannolikhet anlända ytterligare en miljon av de 5,6 miljoner colombianer som arbetar och lever i Venezuela. Därför varnar Tanus för, att ett krig mot Venezuela kommer drabba Colombia ännu hårdare.

– För oss är det oroande eftersom vi vet att den allmänna sjukvården i Colombia inte har förutsättningar för att ta emot och ta hand om någon som helst befolkning av colombianer som bor utomlands. Men Colombia har inte heller möjligheter att ta emot flyktingar vid ett krig.

Omställningen av Colombias armé

– Kom ihåg att gerillakriget är ett krig mot en nationell ordning. Ett krig mot det venezuelanska folket är en annan typ av krigföring som också väcker andra typer av intressen i länder som Ryssland och Kina, för att bara nämna två länder med mycket bra relationer (till Caracas).

Men den colombianska armén har inte dessa förberedelser. Efter kriget i Korea har den inte deltagit som en armé eller i någon annan internationell militär aktivitet.

– Men vi ser med stor oro på de mer än 500.000 män som har deltagit i den inre väpnade konflikten. Arbetslösheten kommer att nå en farlig nivå när fredsavtalet med FARC-EP tillämpas fullt ut och deras roll som soldater har upphört. De kommer eventuellt att få uppgifter som att beskydda de 209.000 hektar planterade med cocabuskar och / eller delta i kampen mot narkotikahandeln, eller mot ELN-gerillan eller som yrkesmördare för att döda sociala och fackliga ledare i Colombia, en mycket lättare aktivitet än en militär konfrontation mot sitt broderfolk, det venezuelanska folket.

Är det ditt krig mot broderfolket i Venezuela? En enhet ur Colombians `Djungelkommando´ från Colombias specialstyrkor, i väntan på invasionsordern.


”. . . måste vi först ockupera Colombia militärt”

Tanus menar att de intressen som styr är av ekonomisk karaktär. Han tror inte att de soldater som i dag utgör den colombianska armén kommer att röra ett fat venezuelansk olja. Att de kan komma att stjäla ett fat om det uppstår en militär konfrontation är fullt möjligt.

– Det är en djup oro här för vad som kan komma att hända. För vi har sett hur USA har vant sig för att slå sönder länder rent fysiskt för att sedan två sina händer som om ingenting har hänt. De försvårar möjligheten till en återhämtning, för via invasionen stjäl de folkens och ländernas rikedomar. Vi tror att USA: s roll i historien har varit katastrofal och kontraproduktiv för människans som en art.

Inte för inte sa senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia 1999 i senaten: ”För att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt”.

Vad han och Exxon Mobile&Co vill kontrollera är så klart världens största oljereserver, världens 8:e största sötvattenreserver och planetens kanske också största guldreserver som återfinns i södra Venezuela och som nu, i skrivande stund, är föremål för förhandlingar och avtal med Kina. Just nu (fredag 14 september, 2018) befinner sig president Nicolas Maduro i Peking och har undertecknat ett stort antal strategiska handelsavtal med sin kinesiska motpart. I Washington och i Pentagon noterar man utan tvekan detta och frågan är vilka slutsatser Imperiet kommer att ta i frågan om Venezuela.



Men Juan Carlos Tanus är orolig för vad USA kan komma att besluta:

– Vi måste med tyngd avvisa de angrepp av olika slag som Förenta Staterna riktar mot det venezuelanska folket. USA och de olika maktcentren i världen, lierade med de transnationella företagen försöker blockera Venezuela. Men lägg dessutom till den prekära situationen i Colombia, ett folk som inte har förlorat hoppet om förbättring efter fredsöverenskommelsen. Men konsekvenserna av den politiska och ekonomiska elitens nyliberala politik gör folket än fattigare. Därför kommer inte Colombias folk att stödja ett försök att utlösa ett krig. För historien har lärt oss att vi vet när det börjar men aldrig när det slutar.

Miljoner liter smuggelbensin för kokainframställning

* Hur vill du beskriva situationen i Cúcuta?

– Cúcuta upplever idag en kris och en spänning eftersom det inte står klart om vad som kommer att hända med bensinpriset. Det finns en spänning i staden eftersom den registrerar den högsta arbetslösheten i Colombia. Det är också staden med det högsta antalet brott som begås i de fyra länshuvudstäderna vid gränsen.


Kanske denna colombianska svartväxlare inte kommer att ha ett så brett leende i gränsstaden Cúcuta om de venezuelanska ekonomiska reformerna kommer få effekter mot gränsmaffians smuggling.




Tanus säger att till Cúcuta anländer varje månad 12 miljoner gallon (drygt 45 miljoner liter) utsmugglad venezuelansk bensin. Han hävdar att utan denna bensin skulle narkotikahandeln och några andra industriella aktörer inte kunnat utvecklas och göra obegripliga vinster. Det borde USA, som påstår sig bekämpa drogkartellerna i Syd- och Centralamerika och Karibien, ta på allvar om de menar allvar med sina egna ord.

Men inte bara den mördande maffian drar nytta av den utsmugglade billiga bensinen, även det statliga Colombianas de Petróleo, ECOPETROL, säljer bensinen på sin marknad i Colombia till internationella priser.

– I Cúcuta finns det en ångest som kan orsaka en kris för Duque-regeringen om det inte finns något i framtida ekonomin som kan lugna befokningen. Om Venezuela följer sin policy att höja bensinpriset till internationell nivå, kommer Cúcuta att komma i en ännu sämre situation. Om Venezuela med den omfattande smuggling som har existerat och om villkoren för colombianerna vid gränsen historiskt sett är svåra, hur kommer det att bli när det inte finns någon venezuelansk bensin på colombianska marknaden att tillgå?

Den så kallade `humanitära industrin´ omfattar 150 miljarder dollar om året. Dess främsta drivkraft och `marknad´ är fattigdom. Dess viktigaste verktyg är icke-statliga organisationer, de så kallade `NGO:s´. Som när Clinton Foundation `hjälpte´ de jordbävningsdrabbade offren i Haiti. Den irländska miljardären Denis O'Brien (ägare av Digicel/mobiltelefoni) donerade 10 miljoner dollar till Clinton Foundation. I oktober 2010, två månader innan Digicel fick pengar av Clinton Foundation för att installera ett mobiltelefoninät i Haiti, sponsrade företaget ett evenemang i Jamaica där Bill Clinton fick 225.000 dollar för att hålla ett tal som vi kan förmoda inte var längre än 30 minuter. Det är den korsvisa ”humaniteten” från den man som ledde bombningen och uppstyckningen av det dåtida Jugoslavien.


De ekonomiska reformerna

* Hur ser du på de ekonomiska reformerna som den venezuelanska regeringen har fattat och hur tolkar det venezuelanska folket dessa åtgärder?

– För colombianerna i Venezuela betyder de ekonomiska reformerna en lättnad eftersom den åtföljs av en väsentlig ökning av lönerna. Och med det förbättras
köpkraften, från en dollar på parallellmarknaden till att ha 30 dollar idag som minimilön. Det låter naturligtvis mycket lite. Men det betyder också en garanti för CLAP-livsmedelspaketen. Dessa är subventionerade och som regeringen mitt i denna ekonomiska kris kan leverera och överlämna till folket i Venezuela, inkluderat den colombianska befolkningen.

– Det finns redan 18 miljoner venezuelaner som är anslutna till Id-kortet ”Carné de la Patria” och bland dem återfinns miljontals colombianer. De, liksom venezuelanerna är anslutna till de offentliga erbjudandena som regeringen gör inom det sociala biståndet.

Den venezuelanska/kubanska hälsovårdsmodellen

Tanus hävdar att besluten som trädde i kraft den 20 augusti inte provocerade några som helst negativa eller våldsamma uttryck. Det var en helt normal och lugn arbetsdag.

– Du kan ta ut pengar från bankomaterna. Naturligtvis finns det en mer negativ inverkan i gränsregionerna eftersom det cirkulerar klart färre dollar på den colombianska parallellmarknaden.

– Det finns många förväntningar. Om situationen skulle vara så turbulent och oroande skulle den colombianska regeringen ha tagit emot mycket fler colombianer. Men om den colombianska kolonin bestämmer sig för att stanna i Venezuela, beror det på att det finns subjektiva saker som åtföljer en ekonomisk politik som gör det möjligt för oss att tro, att det fortfarande är mycket mer tillförlitligt (i Venezuela) trots de ekonomiska och finansiella förhållanden som vi upplever med USA: s blockad och dess allierade i regionen.

President Nicolás Maduro visar upp Id-kortet ”Carné de la Patria” som 18 miljoner venezuelaner är anslutna till. Med det tankar venezuelanen sin bil och samtidigt fylls kortet på med den subvention bilägaren får av staten som i stort sett motsvarar skillnaden mellan det tidigare låga (nästan gratis) bensinpriset och det nya på internationell prisnivå. Om projektet slår väl ut kan det bli ett hårt slag mot den för ekonomin förödande smugglingen av bensin till Colombia.


– Trots allt är det för oss colombianer mycket större möjligheter att bygga ett nytt ekonomiskt- och livsprojekt i Venezuela. Ta till exempel det allmänna hälsovårdssystemet. För en colombian är sjukvårdsmodellen Barrio Adentro (invigd av kubanska läkare år 2003 i Venezuela som ”läkaren i grannskapet”) av grundläggande betydelse och överlägsen den colombianska via lag 100 (föreslagen av dåtida senator Alvaro Uribe). Den är en arvtagare till lag 10 från 1989 och lag 100 från 1993. I slutändan handlade dessa lagar om att berika den paramilitära och regeringens struktur.

För colombianerna i Venezuela, tillägger Tanus har de ekonomiska reformerna varit positiva eftersom de inneburit en lättnad som de 600 ”Bolivar Soberano” (den nya valutan) som regeringen ger som en del av en bonus, och många av mottagarna är colombianer.

Colombias mord på presidentkandidater

* Maduro anklagade Colombia och Miami för att stå bakom den attack som Maduro utsattes för den 4 augusti i år av två drönare, insmugglade från Colombia. Hur var kommenterarna från colombianerna i Venezuela?

– Kom ihåg att det finns en stat i den här delen av kontinenten som är kopplad till en rad mord på presidentkandidater och det är den colombianska staten.

Bernardo Jaramillo.
Foto: Dick Emanuelsson
– De dödade Eliécer Gaitan (9 april 1948, som gav upphov till ”El Bogotazo”), Carlos Galán Sarmiento (18 augusti 1989), Alvaro Gómez Hurtado (2 november 1995), Jaime Pardo Leal (11 oktober 1987), Bernardo Jaramillo (22 mars, 1990) eller Carlos Pizarro León Gómez (26 april 1990). De var presidentkandidater men mördades för att upprätthålla balansen till fördel för den rådande Faktiska Makten i Colombia.

– Vad attentatet den 4 augusti visade var resultatet och deltagandet av en statspolitik (den colombianska) med stöd från Förenta Staterna. Det framgår tydligt att det finns en statlig (colombiansk) koppling med ett scenario av internationell karaktär.

– Att försöka mörda republikens president och det högsta politiska och militära kommandot skulle inte bara vara välkommet för USA utan även för Colombia. Det ser i Venezuela möjligheten att organisera sig när det gäller den stora oljebranschen, eftersom Colombia om fyra år kommer att stå utan oljereserver. Och det kommer att vara beroende av importen av råolja och att importen bara kan komma från det land som har mest oljereserver i världen och det är Venezuela.

Lenins den Nya Ekonomiska Politiken (NEP)

Juan Carlos Tanus tror att det venezuelanska fallet har varit en läxa men samtidigt en viktig politisk lektion, inte bara för den venezuelanska regeringen utan även för folket i Venezuela. Vad detta folk och ledning står inför är en gigantisk utmaning i klass med den utmaning som det unga Sovjetunionen stod inför 1918. Då attackerade 14 av världens stormakter den unga sovjetrepubliken som låg i sin linda. I fyra år pågick den imperialistiska attacken mot ett hungrande och ekonomiskt sönderslaget land. Trots det, stod folket emot och kastade ut inkräktarna och deras lokala allierade bland storgodsägare och rika fabrikörer. Under den perioden, år 1922, inledde Lenin den Nya Ekonomiska Politiken (NEP), som visade sig vara en politisk framgångsrik överlevnadspolitik i en totalt fientlig omvärld.

Och det är något av detta som Venezuela nu tillämpar via de nya ekonomiska reformerna, menar Tanus.

– Det handlar om att fortsätta att motstå de kriminella attackerna. Motståndets roll är mycket värt. Föreningen Colombianer i Venezuela och colombianerna som finns i Venezuela är också engagerade i att ge syre till jorden och producera så att det åtminstone finns en livsmedelssuveränitet som tillåter oss att möta en utveckling av en eventuell militär konflikt för att upprätthålla våra trupper.



Läs mer (på spanska):
3500 venezuelaner har återvänt till fosterlandet från Brasilien, Ecuador och Peru

Trakasserierna i Venezuela: Mellan dissimulation och exploatering.

Specialarbete: Immigrerande venezuelaner, kapitel Colombia. Ett problem och dess återverkningar (I)

Grupper av venezuelaner återvänder från Argentina, Peru och Ecuador

VIDEO: "Vi vill härifrån", utropar hundratals venezuelaner framför sin ambassad i Peru

Manipulerade figurer av venezuelansk migration och dess politiska användning

Den venezuelanska utvandringen. Av Pablo Siris Seade

De är osynliga: Migranterna som ingen talar om

Användning av (falska) migrationsdata som propaganda för intervention


13 september 2018

”Colombia drabbas värre i händelse av en militär konfrontation med Venezuela” [1-2]

COMANDOS JUNGLAS från den colombianska arméns specialstyrkor mot gerillan. Armén utgörs av 500.000 män men sedan kriget i Korea har den ingen erfarenhet av ett konventionellt krig. FOTO: FFMM.




”Colombia drabbas värre i händelse av en militär konfrontation med Venezuela” [1-2]

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA-CARACAS / 2018/08/29 / Vi samtalar med JUAN-CARLOS TANUS, ordförande för den colombianska Föreningen Colombianer i Venezuela på temat om migrationen av venezuelaner på den sydamerikanska kontinenten och den roll som Colombia spelar i USA:s ”Master Plan”. Den anses av Venezuela vara en plan för intervention av Venezuela under förevändning av ”humanitär flyktingkris”.

När jag hörde nyheterna från Lima om hur de venezuelanska immigranterna bor i tält i centrala parker i den peruanska huvudstaden och är bespottade och misshandlade och utsatta för fysiska aggressioner i Ecuador och Brasilien, kom jag tänka på en händelse som utspelades 1980 just i en central park i Lima.

Jag befann faktiskt i Caracas den 1 april 1980 när en buss bröt igenom
ambassadporten där den kubanske vakten Pedro Ortiz Cabrera dödades. Den kubanska regeringen krävde att angriparna, tolv personer, skulle överlämnas till de kubanska myndigheterna som ansvarig Ortiz´ död. Men den peruanska regeringen vägrade under ledning av generalen och högerpresidenten Francisco Bermudez.

Myndigheterna drog tillbaka vakthållningen och ryktet gick i Havanna att Peru hälsade alla som ville välkomna till Peru. Den tillförordnade ambassadören Ernesto Pinto Bazurco Rittler, en besatt antikommunist tog på sitt eget ansvar och öppnandet ambassadsportarna. Omkring 10.000 kubaner strömmade under kvällen in och ockuperade ambassadträdgården och kvarteren runtomkring.

Den peruanska ambassaden i Havanna i början av apil 1980.


Al Pacino och `Scarface´

Händelsen vid ambassaden i Havanna fick dock ännu större efterspel än de
10.000 vid ambassaden. Den 15 april igångsattes en gigantisk trafik mellan den lilla kubanska hamnstaden Mariel och Miami, Florida. Den som trodde att Fidel skulle falla eller att massmigrationen av kubaner som lockades och drömde om The American way of life skulle få Kuba att rasa samman, gjorde en grov felkalkyl.

För den revolutionära regeringen sa rakt ut: ”Den som vill, varsågod och dra”! Och till de övervintrade kubanska besatta kontrarevolutionärerna i Miami blev budskapet: ”Hämta era gelikar i Mariel”!

Och en aldrig tidigare skådad skytteltrafik inleddes mellan Miami och Mariel och totalt anlände 125.000 kubaner till södra Florida.

USA-presidenten Jimmy Carter fick bokstavligen skrämselhicka och hans rådgivare varnade honom för det klientel som anlände som var allt annat än kommande ”god fellows”! Det var ju också med den bakgrunden den legendariska spelfilmen ”Scarface” med Al Pacino i huvudrollen kom till.

125 000 kubaner, kanske inte det bästa klientelet, lämnade Kuba dagarna kring den 15 april 1980.


Peruanska utbildad i Kuba

I centralparken i Lima fanns det fortfarande, tre och ett halvt år senare, ett tältläger av tusentals kubaner som desperat överlevde `paradiset´ men som nu gestaltade sig som en rå brutal kapitalismen. De fick inte det visum de drömde om till USA.

En av dem var en kvinna med ett litet barn med hjärtproblem. Krisen för barnet blev allt allvarligare och hon gick till sjukhuset och bad desperat om hjälp. Men utan pengar fanns det ingen utväg. Så är den fria marknadens lagar, till skillnad mot ”diktaturens Kuba” där sjukvården är håller bra kvalité och gratis.

En allvarlig kvinnlig läkare med indianska drag på sjukhuset lät sig dock
bevekas och med ett antal assistenter opererades barnet för sitt hjärtproblem och överlevde krisen. En lättad moder kunde se en framtid med tillförsikt för sitt lilla barn.

Och hon vände sig till läkaren med den barska uppsynen och med tårarna rinnande efter kinderna för sin gränslösa tacksamhet mot läkaren sa hon: ”Hur kan jag tacka er för att ha räddat min lilla flicka, Ni vet att jag just nu inte har pengar”?

Den kvinnliga läkaren tittade på kubanskan och sa kort och torrt:

– Tacka inte mig, tacka den kubanska Revolutionen som gav en fattig peruanska från en fattig by i Anderna möjligheten att under sex år läsa och utbilda mig på Kuba!

Serafina Diez Cabezas de Armadas Arias, 78, och gruppen på bilden anlände till Lima den 19 april 1980 och blev senare placerade av regeringen i det gigantiska fattigområdet Villa Salvador. I dag ägnar sig Serafina till att tvätta kläder för andra för att överleva, exakt samma historia som venezuelanerna upplever i dagens Peru 2018. I dag ligger Serafina till sängs efter att blivit förlamad. Hon får 23 dollar (110 soles) per månad av katolska kyrkan. ”Jag vet inte hur jag överlever. Om Gud står mig bi så vill jag dö på Kuba, för om det handlar om att genomleva hunger och misär, föredrar jag att dö i mitt fosterland”, säger hon [http://www.angelfire.com/art2/enmarcha/entrevista.htm].


Ett belägrat och ekonomiskt strypt Venezuela

Det var den händelsen som jag kom att tänka på när jag läste nyheterna om hur många venezuelaner nu befinner sig i en förmodligen liknande park i Lima och hur historien går igen på flera sätt. För det är samma lockelser om ett bättre liv som används för att slå sönder progressiva länders möjligheter till en fredlig utveckling av ekonomier och sociala reformer.

Venezuela, belägrat och strypt av internationella finansorgan och giganter som
imperialismen på den norra delen av Karibien befinner sig i samma utsatta situation som Kuba under 1990-talet. Då ströps 85 procent av öns utrikeshandel när Sovjetunionen föll samman. Men Kuba har genom den revolutionära övertygelsen hos sitt folk och med en beslutsamhet som få folk övervunnit stora delar av de problem det upplevde under den Ekonomiska Specialperioden. För vad hade hänt om

Som svar på den peruanska provokationen den 4 april och massemigrationen från Mariel den 15 april 1980, gick det kubanska folket ut i de största demonstrationerna under revolutionens existens och 6,5 miljoner kubaner demonstrerade under devisen ”La Marcha Pueblo Combatiente”, Det Kämpande Folkets Marsch!

"Que se vaya la escoria", Dra, avskum! stod det på tusentals plakat när 6,5 miljoner kubaner demonstrerade sin avsky mot provokationerna från Peru och USA som stimulerade och manipulerade missnöjda kubaner, varav många ångrade sig djupt när de flögs till länder som Peru. I USA ångrade mången politisk rådgivare till president Jimmy Carter att ha öppnat landet för det klientel som inte längre utgjorde en samhällsfara i Kuba.


Det är med denna bakgrund i ryggen som vi talade med JUAN CARLOS TANUS. Han är colombian som flydde till Venezuela 2004, undan det smutsiga krigets fysiska utrotning av vänstern och politisk opposition. Han var borgmästare i den lilla staden Chalan, i länet Sucre i norra Colombia när paramilitären och armén mördade hans kamrater. Han gick över gränsen som 5,6 miljoner colombianer har gjort, många med samma bakgrund som Tanus.

I dag är han koordinatör för den colombianska Föreningen i Venezuela och har under årens lopp genomfört många forskningsarbeten och gett myndigheterna vägledning i frågan om flödet av migranter mellan de två länderna.

Alliansen venezuelansk & internationell höger

Han säger att han är skamsen över ställningstaganden som regeringen i Colombia och dess nya president, Ivan Duque har gjort genom att spela rollen av gendarm i denna region av Sydamerika. Att Duque och hans föregångare Juan Manuel Santos vägrade att erkänna valet av Nicolas Maduro är naturligtvis oerhört allvarligt eftersom den historiska handeln och utbytet på olika nivåer mellan de bägge länderna kan få allvarliga konsekvenser. Att Colombia i år dessutom har blivit fullvärdig medlem av den USA-ledda militäralliansen Nato, förbättrar heller inte framtidens fredliga möjligheter.

* Vi har sett i Tv-kanalen Telesur att venezuelanska immigranter i Peru har bett regeringen Maduro att bli repatrierade till Venezuela och Maduro skickade ett plan för att flyga hem dem. Hur ser du som colombian på utsikterna och i synnerhet den roll som Colombia har getts av USA?

Juan Carlos Tanus.

Foto: Dick E
– Det första vi måste se på är hur det regionala sammanhanget ser ut. Den internationella extremhögern ser att det venezuelanska folket i valen har åsamkat den lokala högern allvarliga nederlag, men även på det militära planet. Därför har den lokala högern i Venezuela tvingats liera sig med den internationella högern. Målet är att strypa och isolera Venezuela internationellt. I den planen ingår att skapa dessa migrationsströmmar av venezuelaner som går över (gränsstationerna) i Puerto Carreño, Arauca, Cucuta och Maicao men där migrationens mål även är länder som Chile.

– Dessa människomassor beskrivs i medierna i gloriösa men dramatiska termer. Och den politiska udden handlar om att de är politiska flyktingar som flyr från en diktatur i Venezuela som tvingas till andra breddgrader. Det är logiskt sett en del av vad USA har sparat som en generalplan mot Venezuela. Men det är ingenting annat än att försöka släcka den upproriska processen som Venezuela representerar inför USA-Imperiet men till gagn för folken. För Venezuela presenterar en fyr som lyser för andra människors frigörelse, understryker Tanus.

Venezuelaner som återvänder efter att ha försökt starta ett nytt liv i Brasilien. Nu är de tillbaka i Venezuela enligt president Nicolas Maduros "Plan Vuleva a la Patria", Plan återvänd till fosterlandet. FOTO: TELESUR.


Han tror att den venezuelanska högern lyckades skapa klarhet för USA om att de inte är kapabla själva att genom val och politiska medel kan vinna regeringsmakten. De valförluster som högern har haft i Venezuela innebär att högern överlämnar bollen till USA som får spela sin ”Master Plan”. Därför kan man höra språkrören som Julio Borges, Corina Machado och andra att faktiskt uppmana de internationella finansorganen att ekonomiskt strypa Venezuela än mer och om inte det hjälper invadera landet för att störta Maduro, säger Tanus.

Han hävdar att Colombias regering har huvudbördan i inringningen av
Venezuela genom sina 2200 kilometer långa gräns mellan de bägge länder. I planen ingår vissa militära handlingar som åtföljs av politiska uttryck som till exempel den 8 februari.

– Då beslutade den förre presidenten Juan Manuel Santos att skicka ytterligare 3000 soldater till den 30:e Armébrigaden i Cúcuta, (den viktigaste gränsstaden till Venezuela) samt 500 polis- och kontraspionageenheter som en särskild grupp som skulle ta itu med temat med migrationen.

Nikky Haley till Cúcuta

– Den politik som den colombianska regeringen stegvis har infört och genomfört baseras på instruktionerna som USA har infört mot den venezuelanska processen.

Han nämner händelsen den 7 augusti då USA:s FN-ambassadör Nikky Haley dök upp i Cucuta och kramade om venezuelanska barn som hade kommit till den colombianska sidan om gränsen. Borta var all slags diplomati och försök att mellan två broderländer försöka lösa en så allvarlig fråga som migrationen 800.000 venezuelaner som gått över gränsen.

Nikky Haleys massmediashow i den colombianska gränsstaden Cucuta, centrum för den colombianska och venezuelanska maffian och smuggling av venezuelansk bensin, billiga statssubventionerade mediciner, med mera.


– Den colombianska gränsbefolkningen är orolig för de ekonomiska konsekvenserna för den kontroll över bensinpriserna till en internationell nivå som den venezuelanska regeringen har beslutat om. Det är ett suveränt nationellt beslut av ett folk. För gränsbefolkningen (delar av maffian) påverkar det stort och ger ett bortfall på åtminstone 12 miljarder dollar per år, vilket är en del av vad de tjänar på den stora smugglingen av bensin.

Juan Carlos Tanus nämner även frågan om narkotikahandeln, den olagliga gruvdriften och att den colombianska staten utvecklar en ekonomi baserad på venezuelansk migration. Dessa komponenter spelar en viktig faktor i USA:s behandling av Venezuela. Från Colombia spelar de med grannländer som Ecuador och Peru, där de akuta hälsoproblemen med ankomsten av venezuelanska invandrare har blivit akut.

– Av de 887 000 venezuelaner som kommit till Colombia utgör 249.000 colombianer som är födda i Colombia men som bodde i Venezuela och som har venezuelanska ID-handlingar, tillägger Tanus.

Pantomim för det internationella samfundet

– Ivan Duque kommer att gå obemärkt till historien. Det finns folk som motsätter sig Imperiets kriminella gärningar. För oss colombianer i Venezuela är det inget konstigt i beteendet hos en representant för den colombianska oligarkin som Duque. För oss är det vardagslivet i Colombia efter republiken bildades 1886.

USA:s krigsminister James Mattis äter kvällsmåltiden med Colombias nye president som enligt Mattis ska föra dirigentpinnen för sina övriga allierade i Latinamerika i belägringen och strypningen av Venezuela. Resten ordnar Vita Huset, är budskapet, medan den venezuelanska högern applåderar i tysthet invasionsplanerna.


I den meningen är det mycket viktigt att komma ihåg, att en ekonomisk process i Venezuela kommer att ha stor inverkan för det colombianska temat. Det vill säga, Colombia kommer att bli mer påverkad av varje slags scenario i ekonomiska frågor i Venezuela och mycket mer påverkad om det blir en militär konfrontation mot det venezuelanska folket. Varför? För om det venezuelanska folket attackeras av de konflikter som USA skapar i regionen kommer de första drabbade vara colombianerna i Venezuela. Och då måste bege oss till Colombia. Har Colombia kapacitet att ta emot en miljon colombianer vid sidan av de 887,000 venezuelanerna som kommit till Colombia i dag?

– Vad Duque & Company har gjort är en pantomim för att få det internationella samfundet att tro att regeringen kommer att kunna hantera sjukvård, utbildning, boende och arbete. Det är inte möjligt! Kommer dessutom en militär attack och med den ytterligare en miljon colombianer som vill återvända till sitt land av oss som bor här, så är frågan om den colombianska regeringen är beredd på det?

I MORGON :

Ankomsten av Sjukvårdsfartyget USNS Komfort förstärker belägringen av Venezuela