DN-hysteri och stöd för invasion av Venezuela

Samma dag som Brasiliens folkvalda president Dilma Rousseff avsattes av ett genomkorrumperat parlament, föreslog Colombias förre president Alvaro Uribe en militär invasion av Venezuela. Förslaget framfördes på ett möte i Miami i sällskap av OAS:s generalsekreterare Luis Almagro, Spaniens Jose Maria Aznar och den venezuelanska högeroppositionen. Också den förre CIA-chefen David Howell Petraeus var på plats. DN sällar sig nu till dessa krafter.

DN-hysteri och stöd för invasion av Venezuela

Igår gällde det Spanien, i dag gäller det Venezuela

Av Dick Emanuelsson*

Dagens Nyheter publicerade igår, fredagen den 3 juni, 2016, en synnerligen primitiv och halvhysterisk ”huvudledare” som den rubricerade: ”Kaosets Venezuela är V:s kelgris”.

Landets största dagstidning (liberal höger) som i sin historik kan skriva in att den har förespråkat både svenska kärnvapen som Natomedlemskap, har genom åren med råge visat sin politiska trohet mot både Pentagon som den israeliska folkmordsmaskinen, bara för att nämna två tunga delar av DN:s utrikespolitiska ståndpunkter.

Men DN-ledaren faller denna gång djupt i sin antikommunistiska argumentation för att sluta upp i hetskören mot ett Venezuela som utkämpar en veritabel batalj mot försöken att slå ned ett politiskt projekt som inte bara har betydelse för Venezuela utan för den latinamerikanska integrationen.

Att inte DN-ledaren attackerar den nya kuppregimen i Brasilien är bara följdriktigt, för det har inte heller DN:s kollegor i USA-medierna gjort. ”Palatskuppen” mot Dilma Rousseff som valdes med drygt 50 miljoner röster och avsattes av ett genomkorrumperat parlament, står inte på State Departements dagordning och därmed heller inte på DN:s lista över kommande ledartema. Statskuppen i Brasilien utgör delar av USA:s återerövrande av sin ”Bakgård”. Brasilien, som var en av fem medlemmar i handelsorganisationen Brics (Kina, Ryssland, Brasilien, Sydafrika och Indien), går nu tillbaka till den gamla tingens ordning inom USA:s gran.

Att grannlandet Argentinas nye USA-vänlige president Mauricio Macri också har gett tillstånd till två nya militärbaser på argentinskt territorium förstärker USA:s offensiv i Latinamerika. Men än saknas Venezuela, i detta garn, som med sina enorma olje- och gasreserver står på tur för State Departement och Pentagon. Det är i det ljuset man också ska se DN-ledaren, som inte på något sätt är unik utan utgör en del i en mediekedja över hela världen som samfällt attackerar och desinformerar konsumnterna om sakernas tillstånd i det sydamerikanska landet.

DN, Nato och (v)

Min första reaktion över DN:s attack mot Venezuela var att Natoivrarna på den största dagstidningen i Sverige var oroliga över att (v) har ökat i opinionssiffrorna, att det är det enda partiet i riksdagen som säger nej till att sälja ut den nationella oberoendet till Nato, att man vill avleda uppmärksamheten från Natomanövrarna i Europa och krigsalliansens inringning av Ryssland från alla håll. Fosterlandsförrädarna i DN förnekar sig aldrig.

Men jag blir smått road över det illa dolda ursinnet och besattheten i både DN-ledaren och ledaren från Sydsvenskan, som DN refererar till och som den har som källa för sina attacker mot (v). De skrikiga antikommunistiska liberalerna är inte vana att vänsterpartister vågar stå upp för en regering och folk som utsätts skonings- och hänsynslöst av den stormakt som tar sig friheten att upprätta fångläger på Guantanamo, tortera sina politiska fångar i stället för att ställa dem inför rätta och sedan har mage att författa rapporter om hur mänskliga rättigheter bryts i världen, bland annat mot Venezuela. Och det utan att dra på smilbanden.

Helsingborgarna (v) ska ha en eloge för sitt politiska mod. Och värre kommer hetsen att bli i takt med att konfrontationen skärps i Venezuela.

Washington Post besviket över OAS-möte

Kanske DN:s ledarredaktion är lika besviket som Washington Post som öste galla över att OAS´ medlemsstater i torsdags vägrade att följa tjänstemannen Luis Almagros krav på att utlösa den Demokratiska Chartan mot Venezuela och på så sätt trappa upp krisen och riskera en våldsam utgång. "Washington Post uppmanar USA att stödja Almagro (OAS´ generalsekreterare) i den venezuelanska krisen”, citerade den spanska nyhetsbyrån EFE WP:s fredagsedition vilket var en stor seger för den venezuelanska diplomatin.

I klartext vill WP att USA ska sätta hårt mot hårt för att få till stånd en lösning som bara kan bli en. Och USA:s förre chef för dess Sydkommando John Kelly sa till CNN i oktober 2015 att USA kan gå in i Venezuela om OAS begär det. Den 24 februari presenterade Kurt Kidd, Kellys efterträdare, ett omfattande dokument till senatens kommission för hemisfären om hur Sydkommandot och USA:s Plan ”Operation Freedom-2” är en plan till stöd för oppositionen och där utgången planeras bli våldsam.

Luis Almagro har sedan snart ett år agerat för att isolera Venezuela från omvärlden med hot om att utlösa den Demokratiska Chartan. Inför OAS:s snabbinkallade möte i torsdags ((2 maj, 2016) trodde han att fältet låg öppet. Men bara Paraguays kuppregim var för att utlösa ”Chartan” mot Maduro. Det ironiska är att dessa evigt korrumperade paraguayaner i den politiska eliten i Asuncion själva kom till makten via en ”parlamentskupp” där Fernando Lugo avsattes som folkvald president.

Per T. Ohlsson (Sydsvenskan) dansade INNAN orkestern kom

DN-ledaren också förespråkar en ”palatskupp” likt den i Paraguay, Honduras och Brasilien, men som HD i Venezuela satte P för, avslöjar också DN:s antidemokratiska natur och elittänkande.

Det påminner om Sydsvenskans före detta liberale chefredaktör Per T. Ohlsson som välkomnade statskuppen mot Chavez i april 2002 i en ledare där han glatt skrev: “Adiós, Hugo Chávez”! Men Ohlsson hurrade för tidigt. För som Venezuelas Bogotaambassadör Roy Chaderton (från det kristdemokratiska partiet Copei) uttryckte det den 13 april 2002, då statskuppen slogs tillbaka av Caracas´ fattiga och yngre officerare: “Några dansade INNAN orkestern hade kommit”.

Både Colombias president Andres Pastrana som dennes utrikesminister andades ut när Venezuelas ordförande för motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Pedro Carmona, hade utsetts till kuppjuntans "president" i presidentpalatset i Caracas. DN och Sydsvenskan var i gott sällskap med dem som då var lika aktiva som de som nu återigen vill slå sönder demokratin i Venezuela; Aznar, CIA-chefer, USA:s Militära Sydkommando, FMI, EU, etc.), samma krafter och intressen som gick i spetsen för statskuppen i Ukraina i februari 2015, uppbackade av det korporativa internationella medieimperiumet.

Men det var den 11-12 april 2002.

Historien skulle visa vem som verkligen höll i dirigentpinnen.

Vad som helsingborgarna (v) skriver är helt rätt; Venezuela representerar ingen socialism, snarare ett ekonomiskt system där delar av oligarkin håller landet i ett järngrepp, i synnerhet handelsoligarkin.

I diagram som beskriver varudistributionen i Venezuela och hur de viktigaste basvarorna är kontrollerade av en handelsoligarki, Polargruppen, illustrerar just hur det ser ut i landet och de åtgärder som bör vidtas. Regeringen gör vad den kan men är utsatt för en oerhört tuff situation. Konfiskerar den Polargruppen är risken stor att Venezuela isoleras av det internationella samfundet på alla nivåer, något regeringen vill undvika.

Jag var ackrediterad reporter i Colombia (2000-2005) och flög till Venezuela tre veckor innan statskuppen i april 2002. Den korrumperade landsorganisationen CTV skulle inleda en generalstrejk mot Chavez med stöd av. . . . jo, den venezuelanska arbetsgivarföreningen i Fedecamera. Det hela utvecklades till en statskupp som de fattiga och yngre officerare i Caracas slog ned.

Jag reste även i januari 2003, då den gamla regimens PDVSA-direktörer via en lockout försökte svälta ihjäl revolutionen. Colombianska fackföreningar, i solidaritet med Venezuela och Chavez hyrde in åtta fulla bussar som gick över gränsen mellan Cucuta (Col)-San Antonio (Ven) och som skulle vidare till Caracas. Men oppositionen då som nu visade att den föredrar våldet för att uttrycka sig.

Vi tvingades övernatta på basebollstadion i San Cristobal i delstaten Tachira efter att överfallits av folk från den venezuelanska oppositionen som skrek att vi var "colombianska terrorister från Farcgerillan"! Busschaufförerna för de stora och bekväma bussarna facken hade hyrt in vågade inte fortsätta, de hade fått framrutorna sönderslagna och vågade inte riskera livet, trots att det var venezuelanska bussar.

Situationen var verkligen fruktansvärd spänd. Chavisterna i San Cristobal lyckades få fram små otroligt obekväma stadsbussar som vi reste från gränsen ända tills Caracas, en resa på 36 timmar.

Vägarna var helt övergivna eftersom det inte fanns bränsle under de två månader som lockouten pågick i Venezuela. Motoriserade fascister från oppositionen körde in med sina motorcyklar på köpcentrumen i städerna och med pistoler i hand tvingade de de affärsidkare som vågade öppna sina butiker att stänga dem. Tiotusentals av dessa gjorde senare konkurs.

Men Revolutionen håll stånd och lyckades besegra även denna lockout som var ett verkligt hot. Att rekommendationerna från Washington Post och New York Times var de samma som de som de nu föreslår behöver jag kanske inte ens nämna, men som många glömmer eller förtiger, framför allt på DN och Sydsvenskan.

Spanienfrivilliga som då försvarade demokratin mot Franco, Hitler och Mussolini.

Vad Venezuela behöver är inte något fördömande, som DN-ledaren kräver, från verkliga vänsterkrafter utan ett reellt stöd och solidaritet. Det skulle, utan tvekan, våra gamla Spanienfrivilliga också ha sagt. De såg, visste och kände på bara instinkten vem som var vän och fiende. DN var lika hatiskt mot allt framstegsvänligt när dessa svenska antifascister, varav den förkrossande majoriteten var kommunister, stred i Spanien mot den framväxande fascismen i form av Francos horder.

173 av de nära 700 unga svenskar som stred på spansk jord mot denna fascism gav sina liv och begravdes i Spanien där de hyllades av det spanska folket. I Sverige internerades de överlevande brigadörerna i läger när de återvände och DN och deras gelikar hade inte ett ord till övers för dessa verkliga fosterlandsförsvarare, av både spansk som svenskt oberoende.

Igår gällde det Spanien, i dag gäller det Venezuela.

* Frilansreporter i Latinamerika sedan år 2000

Uribe vill intervenera Venezuela medan OAS-chefen legitimerar den

Luis Almagro, socialdemokraten som var utrikesminister i Pepe Mujicas regering och som utsågs som OAS´ generalsekreterare i vad Che Guevara karaktäriserade som "USA:s Ministerium för koloniala frågor". Fientligheten mot Venezuela delar han med Colombias förre president Alvaro Uribe, även kallad "Paramilitärens Gudfader".

Uribe vill intervenera Venezuela medan OAS-chefen legitimerar den

·      Av Dick Emanuelsson

 

• En 123-åring och 10 000 döda skrev under oppositionens namninsamling på att Maduro måste lämna presidentposten

TEGUCIGALPA / 2016-06-01 / Oppositionen (MUD) går nu till offensiv för att störta Nicolas Maduro från presidentposten. Samtidigt förbereder sig USA och Nato för en intervention i det sydamerikanska landet på uppdrag av OAS. Den anklagelsen gör regeringen i Caracas som nu mobiliserar sina civila som militära anhängare.

Den 17 maj samlades i Miami den latinamerikanska och internationella högern. I centrum stod OAS´ generalsekreterare Luis Almagro och Colombias förre president Alvaro Uribe.

– De väpnade styrkorna från ett demokratiskt land skulle kunna beskydda den venezuelanska oppositionen, föreslog Uribe oblygt på hotell Miami Dade College.

CIA-chefen på plats

CIA-chefen David Petraeus var på plats.

Förslaget, som fick stort gillande från de närvarande dignitärerna, framfördes vid en internationell träff (Concordia para las Américas) organiserad i samarbete med American Society och Council of Americas, två organisationer knutna till State Departement och globala korporationer. Bland dem som applåderade fanns Jose Maria Aznar, styrelseordföranden för Morgan Chase Internacional Jacob Frenkel, John Negroponte som i Centralamerika var spindeln i nätet i det låg- och högintensiva kriget mot sandinistregeringen i Nicaragua och mot gerillarörelserna i El Salvador och Guatemala på 1980-talet. På plats fanns även den förre CIA-chefen David Petraeus. Flera av de övriga deltagarna på mötet hade dagarna innan avslöjats som aktiva ”Offshore-ägare” i den så kallade Panama-Papersskandalen.

– Venezuelas regering har ett ansvar att borga för att (folkomröstningen för ett) upphävandet (av Maduros mandatperiod) genomförs innan december i år, sa Almagro.

Mujica tog parti för Maduro i november 2015 och bröt med
sin förre utrikesminister Luis Almagro (i mitten) för dennes
antivenezuelanska inställning som OAS´ generalsekreterare.

Duon Mujica och Almagro mot Maduro

Den tidigare utrikesministern i ´Pepe´ Mujicas regering har tidigare uttalat sig oerhört kritiskt och personligt mot regeringen i Caracas. Det föranledde att just Mujica i november 2015 sa ”Tack adjö till våra relationer”, och bröt med Almagro. Men Mujica, pressad av journalister, sa för två veckor sedan att ”alla venezuelaner är galna, ja även Maduro är som en galen get”. Det fick den latinamerikanska vänstern att gå i taket. I Venezuela och i Uruguay rasade protesterna mot Mujica som anklagades för att sticka dolken i ryggen på Maduro just i ett läge när han skulle behöva allt stöd mot USA:s och OAS:s interventionsplaner och öppna stöd till högeroppositionen i Venezuela.

– Almagro har ansvar som ordförande för OAS. Som sådan gör han allt som passar USA bäst. Mujica lever högt på den där ”vise filosof-ikonmyten”. Men det är egentligen inte är annat än en massa dravel som inte betyder någonting. Men han har ju lyckats dupera en massa folk som inte känner den verkliga egotrippade typen, säger svenskan Gunnel Lindblom, bosatt i Montevideo och aktiv i vänstern i Uruguay sedan snart 35 år, kritiskt om duon Mujica-Almagro.

År 2010 deklarerade Uribe att han hade velat gå in i Venezuela men att hans mandatperiod löpte ut och satte stopp för invasionsplanerna. Men nu kommer han igen men via OAS.

Statskuppen i Brasilien

Uribe föreslog den illa maskerade invasionen av Venezuela samma dag som Dilma Rousseff avsattes på presidentposten i Brasilien i vad som påstås vara en parlamentarisk kupp. Det förstärkte anklagelserna mellan Maduro och Almagro, som för närvarande ”utreder” vad som hände i Brasilien. Almagro kallade helt odiplomatiskt Maduro för att förfäkta diktaturfasoner medan Maduro kontrade med att kalla Almagro för CIA-agent.

Almagro har flera gånger hotat utlösa den Demokratiska Chartan, det vill säga OAS´ befogenheter att deklarera en stat som ”kollapsad” och vidta åtgärder. Den förre chefen för USA:s Militära Sydkommando, John Kelly, sa till CNN i oktober 2015 att om bara USA får grönt ljus från OAS så är man beredda att gå in i Venezuela. I måndags (30 maj) utlyste han ett brådskande möte som ska behandla situationen i Venezuela med målet att utlysa den ”Demokratiska Chartan”. Chefen för organisationen som Che Guevara döpte till ”USA:s Ministerium för Koloniala Frågor” har ända sedan han tillträdde på posten uttalat sig fränt och odiplomatiskt mot regeringen i Caracas samtidigt som han blundar för ”parlamentskuppen” i Brasilien.

Men är det fysiskt möjligt att genomföra hela processen om ett avsättande och nyval till presidentposten under 2016?

Kom igång sent med processen

Den initierade venezuelanska portalen Mision Verdad, Uppdrag Sanning, har gått i genom vallagen om ett upphävande av presidentperioden efter halva mandatperioden. Den pekar på att oppositionen, som består av 14 partier, har varit oeniga om taktiken för att få Maduro avsatt. Oppositionen ville först via en lag i Nationalförsamlingen, som den kontrollerar, få Maduro avsatt. Parallellen från Brasilien, Paraguay och Honduras lockade. Men Högsta domstolen sa nej och slog fast att Maduro är vald av folket. Det innebär att folkomröstningsprocessen, som borde ha inletts i januari för att tidsschemat på åtta månader skulle kunna hållas för 2016, förlorade nästan fyra månader.

Det var först i slutet av april som oppositionen bestämde sig och satte igång den nuvarande processen. Den lämnade in 1,8 miljoner namnunderskrifter mot kravet på 195.000 namn. Det betydde ett gigantiskt merarbete för CNE, det Nationella Valrådet där 200 personer ska kontrollera autenticiteten i var och en av dessa underskrifter.

Caracas borgmästare Jorge Rodríguez, som tillhör regeringspartiet PSUV:s verifieringskommission visar upp namn och efternamn på en av de som "undertecknade" kravet på att Maduro måste avgå. Personen i fråga var 136 år.

En 123-åring och 10 000 döda skrev under

När Valrådet inledde sin verifiering av de 1,8 miljoner namnunderskrifterna upptäckte de över 10.000 namnunderskrifter från redan döda personer som kräver Maduros avgång. Caracas borgmästare Jorge Rodríguez, från regeringspartiet PSUV, visade fram delar av materialet som behandlats i Valrådet och som upptar personer, som om de vore levande skulle vara mellan 100-123 år. Venezuelanska fångar har också undertecknat trots författningen förbjuder det. Personer utan motsvarighet i den venezuelanska folkbokföringen har också skrivet under kravet i likhet med personer som har liknande fingeravtryck som 5-6 andra.

Det är denna form av noggrann verifiering som tar både tid och som logiskt nog kommer att sysselsätta PSUV:s representanter i CNE och som kommer att ta tid, i synnerhet om oppositionen inte sköter processen på ett korrekt sätt.

Vicepresidenten tar över

Även inbitna oppositionsjurister som Eugenio Martinez, säger att det är ”tekniskt möjligt” att genomföra processen under den andra hälften av december. Men förutsättningen är att inga överklaganden från regeringspartiet PSUV lämnas in till Valrådet om autenticiteten av de insamlande namnunderskrifterna. Vi ska också ha i åtanke att CNE har att organisera val till kommun- och delstatsval i december i år.

Men det är nog att ha illusioner att PSUV inte skulle ifrågasätta ett enda kommatecken och på så sätt förlänga tidschemat så att processen går över årsskiftet. Det kan i så fall innebära att Maduro tvingas avgå, men bara om oppositionen får tillräckligt många röster. Hans vicepresident tar då över och regeringen sitter kvar ytterligare två år.

Arbetarmilis från ett av Venezuelas raffinaderier. Den ingår i den Boliviarianska Folkmilisen och ska försvara raffinaderiet i händelse av sabotage eller försök att ta över deras arbetsplats. Om USA och Uribe tror att Venezuela kan bli ett nytt Chile tror de fel. I Chile var inte arbetarklassen beväpnad eller beredd på militärkuppen men i Venezuela är man både beredd och beslutsam att slå tillbaka varje försök till en statskupp eller utländsk intervention.

Folkmilisen på gatorna

Men är oppositionen intresserad av att genomföra folkomröstningen mot Maduro?

Uppdrag Sanning ifrågasätter det och menar att den i stället är intresserad av en våldsam upplösning, för det är inte alls säkert att oppositionen kan få det antal röster som behövs för att avsätta Maduro. Med förevändningen att Valrådet inte avslutar processen i december 2016 kommer oppositionen gå ut på gatorna igen. Samtidigt får oppositionen stöd av OAS och Almagro som utlöser den Demokratiska Chartan. Då uppfylls Uribes och Kellys profetior om en invasion, resonerar Uppdrag Sanning.

Därför mobiliserade Maduro 520.000 militärer och den Bolivarianska Folkmilisen den 20-21 maj för att markera att Venezuela kommer att försvara sig vid en eventuell militär intervention.

Tiotusentals kvinnor och män deltar i Folkmilisens organisering och arbete.