Av Dick Emanuelsson
Flammans Dick Emanuelsson har pratat med den
marxistiske ekonomen Manuel Sutherland om orsakerna till den ekonomiska krisen
i Venezuela. För mycket eller för lite socialism?
För den läsare som kan spanska finns en länk till den bandade intervjun med Sutherland:
AUDIO (43 min.): https://app.box.com/s/
“Venezuela har en ekonomi som är alltför lönsamt för att ett
företag ska besluta att överlämna sin plats till en annan”, sa ekonomen Maxim
Ross till BBC:s reporter i Venezuela. Humberto Figuera, ordförande för
Flygbolagens förening i Venezuela, kommer med ytterligare uttalande till samma
nyhetsbyrå som förmodligen får många att tappa hakan:
–
Den enorma skillnaden mellan den officiella dollarn och den svarta marknaden
har gjort att det har blivit en lönsam affär att resa.
För
det saknas inte pengar i Venezuela, även om den höga inflationen, 53,2 %
år 2013, urholkar reallöner och köpkraft för den gemene venezuelanen. Till
skillnad mot andra latinamerikanska länder, har fattigdom och extrem fattigdom
bekämpats så framgångsrikt att Venezuela ligger bland de främsta i världen i
fattigdomsbekämpning. FN:s milleniummål har uppfyllts med råge för länge sedan.
Om
grannen i Colombia svär så det osar när han tvingas betala skyhöga
utbildningskostnader för sina barn eller att gå till läkaren eller tandläkaren,
betalar venezuelanen inte en peso eller bolivar för samma mänskliga rättighet.
Med Chavez och den Bolivarianska Revolutionen används oljevinsterna till att
finansiera jättesatsningar på just dessa två områden, utbildning och hälsovård.
Inte mindre än två miljoner nya platser har skapats på nybyggda universitet.
Det beräknas att var tredje venezuelan i dag studerar. Det kostar pengar.
Men trots denna sociala trygghet, befinner sig landet i en
politisk och ekonomisk kris som har accentuerat efter Chavez´ död, i mars 2013.
Det saknas ris, majs, matolja, mediciner och andra basvaror i affärer och
apotek. När Flamman besökte Venezuela i juli 2012 kostade en dollar på den
svarta marknaden 8 bolivar medan den officiella kursen var 4,5. I dag står den
i nästan 50 b/d.
Den
ekonomiska krisen blir alltid en också politisk kris. Och om den politiska
oppositionen dessutom kontrollerar stora delar av näringslivet, som den
strategiska importen eller har ekonomiska resurser eller kontakter inom
korruptionen att manipulera ekonomin, så visst, det ökar det ekonomiska kaoset
än mer.
Delar
av den extrema och våldsamma högeroppositionen har gått till offensiv på alla
fronter sedan början av februari. Målet, som den delar med
USA-administrationen, är att fälla regeringen med alla medel. För USA handlar
det inte bara att stoppa Venezuelas politiskt ledande roll i den
latinamerikanska integrationsprocessen. USA:s främsta intresse är att återigen
bli herre över världens största oljereserver, bara fem dagars frakt från USA:s
fastland.
Hittills
har, när detta skrivs den andra veckan i april, 39 människor dödats i
oppositionens protester. Nio är poliser eller nationalgardister, skjutna av
eldvapen som avfyrats av utplacerade krypskyttar, antingen vid barrikaderna
eller från fönster eller hustak i näraliggande hus. Även om detta inte ska
överdrivas, för våldet är i huvudsak koncentrerat till ett litet antal städer
som San Cristobal i delstaten Tachira vid gränsen till Colombia, samt ett par
kommuner i överklassens östra Caracas, så är den ekonomiska krisen ett faktum,
mycket allvarligare än en fascistisk opposition som lyder order från CIA.
Men
gör tankeexperiementet om vad som hade hänt om oppositionen hade rest liknande
barrikader på Manhattan eller Stureplan sedan februari i år?
 |
| Regeringsanhängare till regeringen rensar rent gatan efter att oppositionen hade fällt en konstruktion och använt den som barrikad i delstaten Tachira. |
Vad beror det på att toapapper, mediciner, vetemjöl, ris och andra basvaror oftast saknas i affärernas hyllor?
Flamman
har talat med den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland. Han leder Forskningsinstitutet
för Arbetarutbildning (Cifo) i Venezuela som är länkat till den
Latinamerikanska Marxistiska Stiftelsen för Politisk Ekonomi, ALAM. Institutet
fortbildar fackföreningsledare och leder en mängd kurser hos fackföreningarna
och den venezuelanska folkrörelsen, en slags motsvarighet till ett revolutionärt
venezuelanskt ABF.
Sutherland är kritisk både mot den politiska oppositionen som regeringen Maduro agerande. Krisen intensifierades kring 2008. Men regeringen tog inte tag i det verkliga problemet med ekonomin. Den lappade och lappar på hålen där stora delar av miljarder dollar från oljevinsterna rinner ut i fickorna på dem som i dag återigen försöker störta regeringen, det venezuelanska borgerskapet.
–
Importen har skuldsatt Venezuela och äter upp vinsten från oljeindustrin. Venezuela
var till exempel självförsörjande på kött fram till 2008. Då inledde ett antal
personer import av kött, inte för att tillfredsställa människornas behov, utan
för att skapa ett brett utbud av tio olika sorters nötkött, griskött, med mera.
Vad ser vi nu i diskarna?
–
Samma sak hände med vegetabilier och kaffe vid samma tidpunkt. Kaffeimporten
ökade från 20 till 120 miljoner dollar trots att det finns ett stort antal
venezuelanska kaffeproducenter som exportsmugglar sitt kaffe i stället för att
spela med öppna ärliga kort.
Han fortsätter rada upp häpnadsväckande siffror om en Revolution
som är rik men som ger en privat handeloligarki miljarder i importsubventioner
i den illusoriska tron att denna sociala klass ska tillfredsställa
venezuelanernas materiella behov av som en gest av nationell samhörighet.
–
Venezuela importerade 1998 läkemedel för 222 miljoner dollar. År 2012
importerade landet för 3,237 miljoner dollar, en ökning med 13 gånger. När vi
går till det privata apoteket för att köpa något läkemedel så är det tomt i
hyllorna eller så fylls de ut med en vara för att ge sken av ett brett
sortiment. Om den egna produktionen av läkemedel är ungefär samma som 1998 och
lite mer, och man samtidigt har en import som är 13 gånger större, borde det
finnas mer i hyllorna. Men vad vi ser är motsatsen.
Staten ökade sin import 1998-2011 med 894 %. År 2003 var den
3,45 miljarder men 2012 uppgick siffran till 34,298 miljarder dollar. Sutherland
säger att det är en motsvarande siffra vad det kostar att finansiera tio “Sidor”,
stålverket i Ciudad Bolivar som är ett av Latinamerikas största.
Det
privata näringslivet i Venezuela har haft och har alla möjligheter att tjäna
stora pengar. Men det är, som många utländska företagsledare säger, “ovanligt
korkat” och satsar allt på att fälla en regering som inte har konfiskerat eller
exproprierat privata egendomar. Sutherland tvekar inte att peka ut denna
borgarklass som en parasitär cancer i Venezuela.
– Den
privata sektorn representerar endast två (2) procent av de samlade
exportinkomsterna. 98 % av inkomsterna från exporten kommer från den
offentliga sektorn varav oljeinkomsterna representerar 95 %. Vi kan
jämföra den privata venezuelanska exporten med vad Uruguays privata exportföretag
drar in till sin statskassa. I ett land med 3,4 miljoner invånare (Venezuela
har nästan 30 miljoner) exporterade Uruguays borgarklass för nära 13 miljarder
dollar mot Venezuelas borgare som exporterade för löjliga 2,7 miljarder dollar!
fem gånger lägre än inkomsterna för Uruguay som har en befolkning som är tio
gånger mindre.
–
Vad beror denna snedvridenhet på? Den venezuelanska borgaren generar en
exportprodukt för en dollar men använder 21 dollar för att få fram denna vara.
Därför anklagas de för att vara “parasiter”. 1998 exporterade de flingor
(Cornflakes, m.m.) för drygt 60 miljoner dollar. År 2012 hade den siffran sjunkit
till 362 dollar! 1998 exporterade de kaffe för nästan 30 miljoner dollar. År
2012 hade den siffran sjunkit till 10.278 dollar.
Majoriteten av dessa producenter exporterar bara en del av sina
produkter den legala vägen, den andra delen smugglas ut. För det är mer räntabelt att sälja kaffet i
det kaffeproducerande och kaffeexporterande Colombia genom att förfalska de administrativa
papperna till myndigheterna än att följa lagen. Knepen är otaliga om hur dessa
företagare får ut dollar hos det statliga regleringsorganet Codavi för att
importera tomma eller containrar fyllda med tungt skrot. Med vikten som
referens får företagaren ut en summa dollar som inte har relevans till
innehållet, säger Sutherland.
– Kaffepriset
är reglerat och när de säljer tjänar de cirka 30 procent på priset. Men
kaffeproducenten, i stället för att sälja ett kilo kaffe i Venezuela för 60
Bolivar, smugglar han ut kaffet till Colombia eller Brasilien och säljer det
för två dollar. Två dollar här är lika med 120 Bolivar (på den svarta marknaden).
Samma sak händer med tandkräm, toapapper för att inte tala om bensin eller
diesel som mer eller mindre är gratis i Venezuela men som i Colombia är oerhört
dyr.
Dessa exempel illustrerar att privatkapitalet vill ha ut största
möjliga vinst på kortast möjliga tid. Det bryr sig inte ett dugg om den skada det
åsamkar samhället och nationen, understryker Sutherland.
– Och
vad händer när produkterna inte avsätts i Venezuela utan smugglas ut över våra
gränser? Jo, det uppstår en bristsituation samtidigt som priserna höjs. Det är
det vi ser och som har accelererat de senaste åren.
Importen till den privata sektorn i Venezuela uppgick 2003-2012
till hiskeliga 317 miljarder dollar, nästan 2.100 miljarder svenska kronor.
Marshallplanen som USA sjösatte i Europa efter andra världskriget uppgick till
14 miljarder dollar.
–
En TV av märket LG kostar 230 dollar
eller 1442 bolivar med den officiella växelkursen på 6,3 bolivar per dollar. Affärskedjan Daka sålde
den för 19900 bolivar. När regeringen slog till i oktober 2013 hade Daka höjt
den till 23500 bolivar. Daka är inget undantag, tvärtom. Alla privata företag
gör likadant. De multiplicerar det officiella priset med den parallella
dollarkursen och sätter priset. I fallet med teveapparaten är det en marginal
på 1280 %! Varje gång vi köper något så blir vi bestulna utan att någon
sätter en pistol riktad mot huvudet eller hjärtat!
Sutherland
räknar upp en rad privata företag som av staten har fått dollar för att göra
sin import av produkter utomlands men som förvandlas till enorma
spekulationsaffärer för det privata kapitalet i Venezuela.
–
Budgetunderskottet i Paraguay är knappt 300 miljoner dollar. Företaget Cyberlux
de Venezuela, där ägarna är de samma som till företaget Daka, tog emot 407
miljoner dollar av staten via det statliga valutaorganet Cadivi*. Cyberlux de
Venezuela importerar el-artiklar som LG-TV:s, till exempel. De dollar som Cadavi
överlämnade till detta företag till den officiella bolivarkursen (6,3 b/d) skulle
med råge täcka Paraguays budgetunderskott. Vad vi ser är att Daka nu har
investerat och öppnat fyra stora affärer i Panama.
– De
dollar som Daka tog emot av Cadivi motsvarar en import av 1,7 miljoner TV-apparater
i 32 tum! Det är en fysisk omöjlighet för i Venezuela finns det cirka fem miljoner
hushåll. Skulle hälften av dessa hushåll ha köpt sin apparat hos Daka?! Vad det
handlar om är tomma importcontainers och en överfakturering.
Sutherland
tar fram en annan statistik som visar relationen vikt och dollar för den
privata importen. 1998 importerades 13 miljarder kilo varor och betalningen var
14 miljarder dollar. År 2003 var relationen 8-9 medan det år 2012 importerades
17 miljarder kilo som de privata venezuelanska företagen “betalade” 47
miljarder dollar för. Förhållandet kilo-dollar 1998 var 1,2, år 2003 blev det
0,91 medan det 2012 slutade på 2,78.
Den politiska oppositionen, som också är de penningstinna i Venezuela,
attackerar Maduro för den statliga kontrollen av överlämnandet av dollar för
utlandsresor. Den vill slopa alla slags restriktioner. Men statistiken visar
att kapitalflykten via placering av dollar i utlandet, knappast har hejdats och
än mindre kontrollerats, säger Sutherland:
–
År 2003 hade venezuelanska medborgare drygt 53 miljarder dollar placerade i
utlandet i reellt existerande konton. År 2013 hade den siffran ökat till nästan
165 miljarder dollar, trots en kontroll av valutaväxlingen sedan 2003.
–
Det antas att ingen kan föra ut dollar till utlandet, och än mindre som dessa
gigantiska summor. Cadivi hade en budget för utlandsresor på 1,5 miljarder
dollar per år, fyra procent av den totala budgeten. Det är småsmulor jämfört
med de 165 miljarderna som finns hos venezuelaners bankkonton i utlandet. Den
verkliga boven återfinns i importen som har möjliggjort en kapitalflykt på 111
miljarder dollar.
Den
dyraste byggnadskonstruktionen i Venezuela, och även i Latinamerika, är Caracas´
Linje 5 i tunnelbanan. Den kostar två miljarder dollar. Med de privata
företagens kapitalflykt skulle vi kunna bygga 50 T-banelinjer i nivå med Linje
5 och ha fler linjer än New York eller Paris, exemplifierar Sutherland.
 |
| Förhållandet mellan utlandsskuld ochkapitalflykten i Venezuela i miljoner dollar 2013. |
Jag är både perplex och chockad över siffrorna som Sutherland
lägger fram som alla kommer från Centralbanken eller de offentliga
institutionerna. Det är uppenbart att såväl Chavez som Nicolas Maduro har
arbetat och arbetar efter mottot om att “inte skaffa sig fler fiender än de vi redan
har för att inte förvärra situationen”.
Men
Manuel Sutherland och en stor andel av de Chavistiska gräsrötterna menar att
staten och regeringen har varit alldeles för njugg i nyporna inför det enorma
sabotaget av samhällsutvecklingen som skulle kunna förvandla Venezuela till en
blomstrande ekonomi med en levnadsstandard överlägsen vilket land som helst på
den amerikanska kontinenten, såväl i syd som i norr.
– Industrialisera
landsbygden och nationalisera utrikeshandeln genom bildandet av ett enda
statligt importorgan som vi har döpt till CEUI (Central Estatal Única de Importaciones).
Inte en dollar mer till borgerskapet! är Sutherlands motto.
Han tar ett
exempel på vad CEUI skulle kunna göra
för att bevisa hur staten med enkla medel skulle kunna bekämpa den nuvarande
krisen och slå undan fötterna på spekulanter och tjuvar i vit skjorta och slips.
– Lås oss göra ett massivt inköp av ett paket med tre tennisbollar. Köper
vi detta hos Amazon.com på Internet så kostar de tre bollarna 3,19 dollar. Gör
vi ett större inköp erbjuds vi 33% rabatt vilket ger en slutsumma på 2,13
dollar/paket. I venezuelanska bolivar och med den officiella dollarkursen (6,3
b/d) blir det 13,46 bolivar för paketet. Transporten kostar 5 bolivar och
distributionen 5 bolivar. Total kostnad utan skatt&moms slutar på 23,46
bolivar. Låt oss lägga på en grotesk skatt på 300 %, vilket motsvarar
70,38 bolivar ger det en slutsumma på 93,84 bolivar. Den summan betalar “Pedro
i Caracas” för de tre bollarna.
– Vet du hur mycket affärskedjan “Tennis-Shop” i Caracas tar för de tre
tennisbollarna av konsumenten? 500 bolivar, eller 80 officiella dollar!
Det statliga inköp- och distributionsorganet kan också
centralisera importen för industrin och ta en konkret kontroll över denna import
i samarbete med tullen. Genom det automatiserade datasystemet (operationer,
statistik och bokföring) kan CEUI ta verkliga krafttag mot den allmänna
korruptionen som den privata import- och handelsoligarkin i dag har ett stort
inflytande över. Priserna och tullavgifterna sätts av CEUI som har möjligheten
att effektivisera och minska den administrativa byråkratin. Det innebär ett
snabbare överlämnande av varan till konsumenten eller företaget och ökar
produktiviteten, hävdar Sutherland.
Hur ser
perspektiven ut för att övervinna de
ekonomiska problemen? frågar jag den marxistiske ekonomen.
– Till skillnad mot det ekonomiska sabotaget 2002-2003, då arbetsgivare
och högeropposition var ett enda block med stöd av breda grupper inom de
väpnade styrkorna, har regeringen i dag en kontroll av militären. Den har ett
bra grepp om de offentliga institutionerna (statsapparaten), en bekväm
majoritet av Nationalförsamlingen, Högsta domstolen, det Nationella Valrådet,
armé- och polisväsende. Men det kanske viktigaste, stöd från den organiserade folkliga
basen som tveklöst stöder varje ingrepp och åtgärd mot spekulanterna och
hamstrarna. I Venezuela är det möjligt att göra allt. Och vi väntar på att
regeringen går till botten med problemen.
Dick Emanuelsson
CADIVI*, (Comisión de Administración de Divisas)
den Administrativa Valutakommissionen, är ett regleringsorgan som bildades
2003. Målet med Cadivi var att ta kontroll över kapitalflykt, valutaspekulation
och utrikeshandeln. Cadivi lyder under Finans- och Planeringsministeriet.
Venezuela, fakta och ekonomi
Antal invånare: 29,5
miljoner (2013).
Ekonomisk aktiv andel av befolkningen: 64,9
%.
Minimilön: 3.270 bolivar
eller 3373 sv/kr.
Arbetslöshet: 3,9 % (2013)
Huvudsaklig sysselsättning: Olja,
gruv, manufaktur.
Befolkning under fattigdomsgränsen: 18,0 %
(2014). 1998: 43,9%. Den extrema fattigdomen sjönk till 7 %. 1998:
17,1 %.
BNP-nominell: 381.535 USD
(2012). 33:e plats i världen.
BNP-PPP, eller köpkraftsparitet
av varor och tjänster 410,203 (2012). 33:e plats i världen.
BNP per capita: 14.556
USD (2012).
Valuta: Bolivar 6.30=1
dollar.
Parallellmarknaden: 1
dollar=49,7 bolivar (9 april/2014)
Valutareserv: 29.468.789.445 USD.
Total
ackumulerad utlandsskuld: 72.096.827.000
dollar.
Ekonomisk
tillväxt: 5,6 % (VB) (2012).
Inflation: 56,1 %
(januari 2014).
Källa:
Världsbanken och Wikipedia
Statskupp och ekonomiskt sabotage
Den
politiska oppositionen har satt frågan om bristvaror, våldet och påstådd brist
på pressfrihet i förgrunden för sina protester.
Vad
gäller bristvaror så klarar den inhemska privata produktionsapparaten inte av
att leverera för människornas behov. Den ekonomiska maktgrupp som har kontroll
av importen är samma ekonomiska grupper som har haft kontrollen över de enorma
jordarealerna som till stora delar ligger i träda.
Denna
maktgrupp (land- och handelsoligarki) får dollar av staten för att importera
basvaror men manipulerar importen och en bristsituation på vissa varor uppstår.
Det gör att folk köper upp (hamstrar) dessa produkter när de kommer till
affärerna i rädsla för att de ska ta slut. Denna psykologiska massreaktion
förstärker än mer bristsituationen.
Statskupp
November 2001: Regeringen Chavez lägger fram ett modest program
på 41 punkter som jordreform, bostadsreform, skattereform, etc. Författningen
från 1999, som godkändes till 80 procent av folket i en folkomröstning, ska nu
materialiseras och arbetsgivarföreningen, jord- och boskapsägare rasar och
säger att “Castrokommunismen står för dörren i Venezuela”. Oppositionen inleder
en massmedial kampanj från alla flanker. Vita Huset påstår sig vara oroad över
utvecklingen och finansierar i hemlighet oppositionen med miljoner dollar.
11 april 2002: Oppositionen har under hela 2002 samlat och
organiserat sig och går den 11 april ut på gatorna i en demonstration som
plötsligt avviker från den tillåtna demonstrationsvägen och i stället tar sikte
på presidentpalatset. Krypskyttar från den oppositionskontrollerade
Caracaspolisen är utplacerade på hustak och lägenheter efter
demonstrationsvägen och beskjuter både chavister som opposition. Det tar
oppositionen som en förevändning och via CNN och de privata medierna i
Venezuela anklagar de Chavez för att ha öppnat eld mot oppositionen när offren
i själva verket till största delen var chavister. Oppositionen uppmanar sina allierade
inom militären att genomföra en statskupp och som vid ett givet tillfälle slår militären
till och intar presidentpalatset. Chavez tillfångatas och förs till en
venezuelansk marinbas ö i Karibien där han pressas att skriftlig avsäga sig
presidentposten, vilket han vägrar. Under de kommande timmarna samlas miljoner
fattiga i Caracas och 43 timmar senare flyr den civila-militära juntan som
utsåg Handelskammarens ordförande Pedro Carmona till president. Denne tar sig
till Colombias ambassad där han söker om asyl, vilket regeringen Pastrana i
Bogota accepterar. Efter några månader på ambassaden ger Chavez kuppledaren fri
lejd till Bogota.
Slaget om PDVSA
December 2002: Oppositionen kontrollerar fortfarande den
venezuelanska ekonomins kronjuvel PDVSA, det statliga olje- och gasbolaget som
bestulits på miljarder dollar av korrumperade byråkrater och politiker. PDVSA
har i praktiken stått i tjänst hos de transnationella oljebolagen som i
Venezuela fram till Chavez bara betalade en (1) procent i skatt i en slags regional
allmosa. De borrade och exploaterade bara de oljekällor som hade en nästan ren
olja, bensin eller gas och lämnade efter sig tusentals borrhål och en förstörd
miljö.
I
december 2002 gör oppositionen ett nytt försök att störta Chavez genom att “lockouta”
och stänga PDVSA och på så sätt skapa ett ekonomiskt kaos, i klartext att
svälta bort regeringen. PDVSA:s oppositionsvänliga direktörer tar med sina
krypteringsnycklar och lösenord i det USA-uppbyggda datasystemet för produktion-
och distribution.
Chavez
utser Ali Rodriguez, en före detta gerillaledare från 1970-talet, till ny
direktör i PDVSA. Han anländer till ett tomt kontor i Caracas med en
mobiltelefon och fax för att “återerövra” oljebolaget från kontrarevolutionen.
Under två månader pågår det ekonomiska sabotaget mot Venezuela. Affärsidkare
tvingas av oppositionens beväpnade motorcyklister att stänga sina affärer eller
inrättningar och tusentals av småhandlarna går i konkurs.
Men
oppositionen lyckas inte att strypa PDVSA helt, cirka tio procent av arbetarna,
operatörerna och kaptenerna på PDVSA:s fartygsflotta håller ut och bokstavligen
bryter blockaden med aktivt stöd av befolkningen. Den 4 februari 2003 har den
hittills svåraste utmaningen mot den revolutionära regeringen slagits tillbaka.
Chavez,
som inte ställde en enda av kuppmännen inför rätta för statskuppen i april
2002, avsatte hela PDVSA:s ledning, varav de flesta redan befann sig i Miami,
och ersatte 17.000 av operatörerna som hade deltagit i lockouten med arbetare
och tjänstemän som vägrade att låta sig användas som villiga redskap i händerna
på den gamla makten.
Folkomröstning om Chavez som president
15 augusti 2004: Corina Machado, dagens oppositionsledare, leder
den CIA-finansierade “val-NGO:n” Sumate. Denna finansierar, organiserar och
utbildar den återigen förenade oppositionen att delta i den författningsenliga
rätten att begära en folkomröstning om presidenten vara eller icke vara på sin
post efter halva mandatperioden. Kravet är ett antal insamlade namn baserat på
antalet röstade i det senaste valet. Folkomröstningen blir ett nytt dråpslag
för oppositionen där Chavez får förnyat förtroenden med 63 procent av
valmanskåren bakom sig.
Dick Emanuelsson
 |
