Andres Pastrana (Colombia), Felipe Calderon (Mexiko) och Sebastian Piñera (Chile).

Tre blodbesudlade latinamerikanska högerpresidenter avvisade i Venezuela

Av Dick Emanuelsson 

TEGUCIGALPA / 2015-01-31 / Venezuela vägrar acceptera att före detta högerpresidenter deltar i oppositionens destabiliseringskampanj och anklagar regeringen i Caracas för att bryta mot de mänskliga rättigheterna.

Andres Pastrana, Felipe Calderon och Sebastian Piñera från Colombia, Mexiko respektive Chile ville förra veckan besöka den fängslade venezuelanske oppositionsledaren Leopoldo Lopez. Denne står åtalad för upploppen förra året som pågick i över tre månader och skördade 43 venezuelanska liv, den förkrossande majoriteten ´Chavister´. De tre vägrades besöka Lopez eftersom respektive ambassad inte hade gjort en formell ansökan hos de venezuelanska myndigheterna.

Massmord

 

De tre föredettingarna anklagas nu av sina egna landsmän för politiskt hyckleri och för att delta i den internationella högerns kampanj mot Venezuela. Den förra liberala senatorn Piedad Cordoba från Colombia är en av kritikerna.

Piedad Cordoba.

– Det är absurt att Andres Pastrana besöker Venezuela i en konferens arrangerad av den venezuelanska högern för att tala om mänskliga rättigheter. Fram tills dags dato har han inte yppat ett ord i protest mot de 2000 utomrättsliga avrättningar som verkställdes under hans presidentperiod (1998-2002), sa Cordoba i en intervju med Telesur.

År 2000, då jag var ackrediterad som reporter och bosatt i Bogota, hade jag en stående ansökan hos fängelsemyndigheten Inpec under tre månader om att besöka en av de fängslade borgmästarna från bananregionen Urabá. Han tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica och hade dömts till 50 års fängelse. Anklagelsen var delaktighet i en massaker på 35 personer.  Rättegång genomfördes av “maskerade” åklagare och vittnen. Det enda svaret jag fick av presschefen på Inpec på min ansökan av var att “ring mig i morgon”. Efter sex år i fängelset släpptes borgmästaren Nelson Campos efter att Högsta domstolen hade upphävt skandalrättegången mot Campos.

Människorättskommission vägrades inträde

 

De politiska fångarnas organisation har också publicerat indignerade protester mot vad de anser vara en del i kampanjen i förberedelserna för en ny statskupp i Venezuela. Under Pastranas mandatperiod blev jag själv ögonvittne till hur fängslade paramilitärer både patrullerade på det största fängelset i Bogota, La Modelo, i juli 2001 och placerade ut bomber i de paviljonger där de politiska fångarna var placerade. Under två dygn massakrerade paramilitärerna 30 politiska fångar.

– För ett år sedan ansökte ledande personer från den Internationella Federationen för Mänskliga Rättigheter, med säte i Paris, tillstånd för att med egna ögon ta del av fångarnas situation i Colombia. De uppfyllde alla krav som lagen kräver men fängelseportarna förblev stängda, skriver Fångkollektivet i Högsäkerhetsfängelset i Combita, i centrala Colombia i ett uttalande med anledning av Pastranas kritik av Venezuela.

Colombianskt fängelse. Sammanlagt återfinns 118.000 fångar och har en överkapacitet med 200-300 procent.

Pastrana tog emot kuppledare

 

Det hör till saken att Pastrana inte bara erkände den civila-militära junta som grep makten vid statskuppen den 11 april 2002 i Venezuela redan första kuppdagen. Han tog även emot kuppledaren Pedro Carmona på Colombias ambassad i Caracas efter att Caracas fattiga hade återinsatt Hugo Chavez på presidentposten den 13 april 2002. Carmona var ordförande för landets arbetsgivarorganisation (Fedecamara) och fick fri lejd av Chavez ut ur landet. Pastrana tog emot Carmona och gav honom politisk asyl i Bogota, där han lever än i dag.

Pedro Carmona svär presidenteden den 11 april 2002 efter att den lagligt valde presidenten Hugo Chavez hade störtats i en civil-militär statskupp. I mitten, Leopoldo Lopez under statskuppen och till höger Andres Pastrana som efter att kuppen slagits ner av Caracas fattiga och lojala militärer, tog emot Carmona i Bogota.

De colombianska politiska fångarna protesterar inte bara mot vad de kallar för Pastranas cynism. De går även hårt åt de Pastranas två medresenärer:

– Ingen säger något om de grymheter och mord på politiska folkledare som utförts i Mexiko under Calderons mandatperiod. Eller de skandalösa förbindelserna mellan regeringen och knarkkartellerna, särskilt relationerna till knarkbaronen Chapo Guzmán. 

– Sebastian Piñera ligger heller inte på sofflocket. Kom ihåg hur mapuchefolket protesterade och förföljelsen som det har fått utstå under Piñeras styre. 

http://youtu.be/ypYRZ__1s14

 

Ekonomiskt krig mot Venezuela

 

Samtidigt med det kontroversiella besöket och de reaktioner som uppstod förra veckan, pågår samtidigt en kamp mellan regeringen i Caracas och oppositionen. Regeringen slår nu till överallt och har brutit upp jättelager där ägarna hamstrar varor som enligt lagen ska distribueras.

Under fyra dagar i början av januari köpte 18 miljoner venezuelaner för lika mycket som de normalt köper under 45 dagar. Ryktesspridning är oppositionens främsta vapen, säger regeringen och anklagar oppositionen för att skapa dessa jätteköer till affärerna där allt köps upp.

Regeringen öppnade i lördags en ny butikskedja som ska serva  300.000 venezuelaner i huvudstaden.

Ett ev lagren som bland annat innehöll 1,5 miljoner barnblöjor och tonvis med torrmjölk tillö barn. Precis som i Chile 1971-73 som kulminerade med militärkuppen den 11 september 1973.

Precis som i Chile 1973

 

Rafael Correa sa på Celacs senaste möte i Costa Rica förra veckan att “det räcker med ekonomiskt krig mot Venezuela” och nämnde exemplet Chile 1973:

– När den chilenska borgarklassen insåg att de inte kunde vinna i val, efter att blivit besegrade i mars 1973 då folkfronten fick 44 procent av rösterna (en kraftig ökning), ändrade de strategi. Med hjälp av utländska krafter (USA) inledde borgerskapet det ekonomiska kriget mot Salvador Allendes regering. Det var ett krig som inte bara hade en psykologisk och mediaeffekt. Det var framför allt ett ekonomiskt krig som orsakade varubrist. Det i sin tur hade som mål att skapa ett allmänt utbrett missnöje som (den 11 september 1973) kanaliserades via den kraft (militären) som störtade president Allende.