Nu inleder oppositionen det andra steget i processen att avbryta Maduros mandatperiod

Journalisten Erika Ortega Sanoja anklagade via sin Twitter att hennes mormor dök upp på namnlistorna som oppositionen överlämnade till det Centrala Valrådet, CNE, med kravet att "aktivera återkallandet av president Nicolas Maduros presidentmandat, trots att mormodern avled 2009". Hade det ägt rum i Sverige, USA eller Tyskland skulle valfuskarna placerats bakom galler, kommenterade regeringspartiets representant Jorge Rodriguez att mer än 10.000 avlidna venezuelanter återfanns på oppositionens namnlistor.

VENEZUELA:

Nu inleder oppositionen det andra steget i processen att avbryta Maduros mandatperiod

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2016-08-05 / Venezuelas Nationella Valråd CNE uppgav i förra veckan att oppositionens insamlade namnunderskrifter för att avbryta president Nicolas Maduros mandatperiod räcker för att gå vidare till steg 2. Det handlar om att samla in 20 procent av valmanskåren i de 24 delstaterna, cirka fyra miljoner namn.

Det första steget innebar att samla in knappt 200.000 namnunderskrifter eller 1 % av valmanskåren för att få CNS:s godkännande att inleda processen. Sammanlagt handlar det om elva delsteg innan ett eventuellt nytt presidentval utlyses efter att halva mandatperioden har gått till ända.

Bara Kuba och Venezuela har i författningen inskrivet rätten för medborgarna att efter halva mandatperioden avsätta den regerande ”chefen”. Det är en rätt som gäller för alla nivåer; från den lokale borgmästaren till presidenten. Först ska ett tillräckligt antal namnunderskrifter samlas in. Därefter utlyses en folkomröstning, om antalet namn erhålls, om ”chefen” ska avsättas och ersättas av en ny. Blir det majoritet för avsättande utlyses ett nytt val som väljer en ny ”chef”. Stefan Löfvén sitter lugnt kvar även om opinionsundersökningarna ger han färre än 30 procent. För i Sverige och resten av den parlamentariska världen existerar inte denna rätt från medborgarnas sida.

Val i Kuba. Där existerar rätten att återkalla den valde politikern, på alla nivåer, om han har misskött sitt arbete. Under varje mandatperiod återkallas många och ersätts av nya. Var 6:e månad rapporterar den valde personen om sitt arbete i sin valkrets. Något för Sverige?

Död ”129-åring” undertecknade

Oppositionen i Venezuela stoltserade med att den under fem dagar hade samlat in nästan två miljoner (1.957.779) underskrifter. Men 605.727 av dessa (30,94 %) hade “irreguljära fel” och annullerades. Inte mindre än 10.995 personer som hade avlidit hade vaknat till och skriftligen krävt Maduros avgång.

Ett exempel är journalisten Maria Alejandra Aguirres farmor. Florinda Hurtado avled för tre år sedan men fanns i CNE:s databas som “röstande”. Maria Aguirre skrev på Twitter att “tre år efter att min farmor avlidit undertecknade hon för att ’aktivera återkallandet’ (av Maduros mandatperiod)”.

Twittret från journalisten Maria Alejandra Aguirres farmor.

En rad andra venezuelaner, som till exempel Eduardo Lopez, född 1887 (129 år) hade också undertecknat. Sammanlagt 1335 fångar fanns bland undertecknarna, trots att lagen förbjuder dem att rösta.

Över 10 000 döda venezuelaner registrerades av oppositionen som intresserade av att ersätta president Maduro.

Jorge Rodriguez.

”Valfuskarna skulle ha placerats bakom galler, som i Sverige” 

Inför detta scenario, där minst 30 procent var uppenbara oegentligheter, jämförde Jorge Rodriguez, regeringspartiet PSUV:s ansvarige i denna fråga vad som skulle hänt i andra länder;

– I länder som USA, Sverige eller Tyskland skulle de ansvariga för valfusket ha placerats bakom galler!

Tibisay Lucena, CNE.

CNE:s ordförande Tibisay Lucena sa på en presskonferens att CNE kommer att överlämna dessa oegentligheter till åklagarämbetet för utredning.

CNE validerade och godkände 399.412 underskrifter vilket är dubbelt så många som lagen kräver och arkiverade de resterande 953.000 som inte granskades för att vinna tid. Men av den miljon som granskades var alltså så många som 60 procent ogiltiga.

Det ”Ekonomiska Kriget”

Venezuela är oerhört polariserat och det existerar på pappret en tudelad makt; Högeroppositionen kontrollerar Nationalförsamlingen medan vänstern och chavisterna innehar regeringsmakten. Köerna för att köpa det mest nödvändiga har inte minskat trots oppositionens vallöften inför valet till Nationalförsamlingen i december 2015 att dessa skulle försvinna. Regeringen å sin sida har organiserat kommittéer i varje bostadsområde för att rättvist distribuera de viktigaste varorna direkt till medborgarna.

Alla är på det klara med att livsmedel eller mediciner finns i landet. Men de köps till stor del upp av organiserade gäng med kapitalstarka organiserade grupper i ryggen. Dessa säljer därefter de av staten starkt subventionerade varorna på den svarta marknaden. Därmed får de en politisk effekt; de timslånga köerna till affärerna där utbudet är skralt medan venezuelanen kan köpa varorna till skyhöga priser på den svarta marknaden. För regeringen är det en oerhört dyr affär eftersom många av varorna måste importeras för dollar som de privata importörerna spekulerar med. Men det är också ett högt politiskt pris.

Vid sidan av vad regeringen kallar för det ”Ekonomiska Kriget”, pågår det också ett tyst smutsigt krig. Överste Mosquera Ugarte, 45, mördades av okända ´pistoleros´ när han skulle låsa sin bil i staden Valencia.

Beslagtagen hamstrad mat, blöjor och basförnödenheter som aktörerna i det "ekonomiska kriget" förfogade över.

Vad händer nu?

Efter det första steget följer nu en insamling av namnunderskrifter som motsvarar 20 procent (fyra miljoner) av vallängderna i alla 24 delstater. Därefter kommer verifiering och granskning av varje namnunderskrift att genomföras, ett tidskrävande arbete. Uppfylls inte procentsatsen avbryts processen. Om tillräckligt många underskrifter samlas in hålls folkomröstningen inom 90 dagar. Sammanlagt beräknas dessa steg pågå i cirka 170 dagar, drygt fem och en halv månad. Det innebär att processen avslutas i slutet av januari, 2017. Så säger lagen.

Venezuela förvånades över att oppositionen inte begärde ett ”återkallande” av Maduros mandatperiod redan den 11 januari i år.  Hade man gjort det hade risken aldrig funnits att processen avbryts på grund av tidsaspekten.

– Om du verkligen vill arbeta för en folkomröstningsprocess, varför inte anpassa sig till normen och begära den den 11 januari, (datumet för Maduros halva mandatperiod) frågade Tania D'Amelio, en av fem rektorerna inom CNE i ett uttalande till den statliga radiokanalen RNV.

Tania D'Amelio, en av fem rektorerna inom CNE.

Oppositionen förlorade nästan fyra månader och det är få författningsexperter som tror att processen avgörs innan den andra hälften av januari 2017.

– De (oppositionen) har ljugit och de har skapat förväntningar som inte är realistiska och kastar över bollen till CNE, sa D’Amelio som uttalade sig i eget namn och inte som CNE-representant.

Medveten förhalning? 

Henry Ramos Allup.

Nationalförsamlingens ordförande, socialdemokraten Henry Ramos Allup, sa vid oppositionens seger i parlamentsvalet i december 2015 att ”vi ger Maduro sex månader för att avgå”. Det är möjligt, menar bedömare, att oppositionen som består av 13 partier inte har varit överens om en gemensam linje. De interna motsättningarna har dragit ut på tiden. Henrique Capriles, som två gånger har förlorat presidentvalet mot Chavez respektive Maduro, ville redan i januari inleda processen med ett återkallande av Maduros mandatperiod, men fick inget gehör.

Oppositionen förlorade nästan fyra månader och det är få författningsexperter som tror att processen avgörs före slutet av januari 2017. Den kompromisslöse Henry Ramos Allup, som i januari ville se en ”brasiliansk lösning”, menar att CNE ”inte har den minsta vilja att genomföra valen”.

President Nicolas Maduro, segerviss.

President Maduro menar att det var ett medvetet val eftersom oppositionen inte tror att den kan vinna en folkomröstning. Om det därför rent praktiskt blir omöjligt att genomföra omröstningen under 2016 och presidentposten övergår till vicepresidenten kommer oppositionen att anklaga Maduro och valrådet för illegitim diktatur. Som svar är det troligt att oppositionen kommer inleda våldsaktioner för att störta regeringen, som den gjorde i februari 2014, men denna gång med stöd av omvärlden.

DN-hysteri och stöd för invasion av Venezuela

Samma dag som Brasiliens folkvalda president Dilma Rousseff avsattes av ett genomkorrumperat parlament, föreslog Colombias förre president Alvaro Uribe en militär invasion av Venezuela. Förslaget framfördes på ett möte i Miami i sällskap av OAS:s generalsekreterare Luis Almagro, Spaniens Jose Maria Aznar och den venezuelanska högeroppositionen. Också den förre CIA-chefen David Howell Petraeus var på plats. DN sällar sig nu till dessa krafter.

DN-hysteri och stöd för invasion av Venezuela

Igår gällde det Spanien, i dag gäller det Venezuela

Av Dick Emanuelsson*

Dagens Nyheter publicerade igår, fredagen den 3 juni, 2016, en synnerligen primitiv och halvhysterisk ”huvudledare” som den rubricerade: ”Kaosets Venezuela är V:s kelgris”.

Landets största dagstidning (liberal höger) som i sin historik kan skriva in att den har förespråkat både svenska kärnvapen som Natomedlemskap, har genom åren med råge visat sin politiska trohet mot både Pentagon som den israeliska folkmordsmaskinen, bara för att nämna två tunga delar av DN:s utrikespolitiska ståndpunkter.

Men DN-ledaren faller denna gång djupt i sin antikommunistiska argumentation för att sluta upp i hetskören mot ett Venezuela som utkämpar en veritabel batalj mot försöken att slå ned ett politiskt projekt som inte bara har betydelse för Venezuela utan för den latinamerikanska integrationen.

Att inte DN-ledaren attackerar den nya kuppregimen i Brasilien är bara följdriktigt, för det har inte heller DN:s kollegor i USA-medierna gjort. ”Palatskuppen” mot Dilma Rousseff som valdes med drygt 50 miljoner röster och avsattes av ett genomkorrumperat parlament, står inte på State Departements dagordning och därmed heller inte på DN:s lista över kommande ledartema. Statskuppen i Brasilien utgör delar av USA:s återerövrande av sin ”Bakgård”. Brasilien, som var en av fem medlemmar i handelsorganisationen Brics (Kina, Ryssland, Brasilien, Sydafrika och Indien), går nu tillbaka till den gamla tingens ordning inom USA:s gran.

Att grannlandet Argentinas nye USA-vänlige president Mauricio Macri också har gett tillstånd till två nya militärbaser på argentinskt territorium förstärker USA:s offensiv i Latinamerika. Men än saknas Venezuela, i detta garn, som med sina enorma olje- och gasreserver står på tur för State Departement och Pentagon. Det är i det ljuset man också ska se DN-ledaren, som inte på något sätt är unik utan utgör en del i en mediekedja över hela världen som samfällt attackerar och desinformerar konsumnterna om sakernas tillstånd i det sydamerikanska landet.

DN, Nato och (v)

Min första reaktion över DN:s attack mot Venezuela var att Natoivrarna på den största dagstidningen i Sverige var oroliga över att (v) har ökat i opinionssiffrorna, att det är det enda partiet i riksdagen som säger nej till att sälja ut den nationella oberoendet till Nato, att man vill avleda uppmärksamheten från Natomanövrarna i Europa och krigsalliansens inringning av Ryssland från alla håll. Fosterlandsförrädarna i DN förnekar sig aldrig.

Men jag blir smått road över det illa dolda ursinnet och besattheten i både DN-ledaren och ledaren från Sydsvenskan, som DN refererar till och som den har som källa för sina attacker mot (v). De skrikiga antikommunistiska liberalerna är inte vana att vänsterpartister vågar stå upp för en regering och folk som utsätts skonings- och hänsynslöst av den stormakt som tar sig friheten att upprätta fångläger på Guantanamo, tortera sina politiska fångar i stället för att ställa dem inför rätta och sedan har mage att författa rapporter om hur mänskliga rättigheter bryts i världen, bland annat mot Venezuela. Och det utan att dra på smilbanden.

Helsingborgarna (v) ska ha en eloge för sitt politiska mod. Och värre kommer hetsen att bli i takt med att konfrontationen skärps i Venezuela.

Washington Post besviket över OAS-möte

Kanske DN:s ledarredaktion är lika besviket som Washington Post som öste galla över att OAS´ medlemsstater i torsdags vägrade att följa tjänstemannen Luis Almagros krav på att utlösa den Demokratiska Chartan mot Venezuela och på så sätt trappa upp krisen och riskera en våldsam utgång. "Washington Post uppmanar USA att stödja Almagro (OAS´ generalsekreterare) i den venezuelanska krisen”, citerade den spanska nyhetsbyrån EFE WP:s fredagsedition vilket var en stor seger för den venezuelanska diplomatin.

I klartext vill WP att USA ska sätta hårt mot hårt för att få till stånd en lösning som bara kan bli en. Och USA:s förre chef för dess Sydkommando John Kelly sa till CNN i oktober 2015 att USA kan gå in i Venezuela om OAS begär det. Den 24 februari presenterade Kurt Kidd, Kellys efterträdare, ett omfattande dokument till senatens kommission för hemisfären om hur Sydkommandot och USA:s Plan ”Operation Freedom-2” är en plan till stöd för oppositionen och där utgången planeras bli våldsam.

Luis Almagro har sedan snart ett år agerat för att isolera Venezuela från omvärlden med hot om att utlösa den Demokratiska Chartan. Inför OAS:s snabbinkallade möte i torsdags ((2 maj, 2016) trodde han att fältet låg öppet. Men bara Paraguays kuppregim var för att utlösa ”Chartan” mot Maduro. Det ironiska är att dessa evigt korrumperade paraguayaner i den politiska eliten i Asuncion själva kom till makten via en ”parlamentskupp” där Fernando Lugo avsattes som folkvald president.

Per T. Ohlsson (Sydsvenskan) dansade INNAN orkestern kom

DN-ledaren också förespråkar en ”palatskupp” likt den i Paraguay, Honduras och Brasilien, men som HD i Venezuela satte P för, avslöjar också DN:s antidemokratiska natur och elittänkande.

Det påminner om Sydsvenskans före detta liberale chefredaktör Per T. Ohlsson som välkomnade statskuppen mot Chavez i april 2002 i en ledare där han glatt skrev: “Adiós, Hugo Chávez”! Men Ohlsson hurrade för tidigt. För som Venezuelas Bogotaambassadör Roy Chaderton (från det kristdemokratiska partiet Copei) uttryckte det den 13 april 2002, då statskuppen slogs tillbaka av Caracas´ fattiga och yngre officerare: “Några dansade INNAN orkestern hade kommit”.

Både Colombias president Andres Pastrana som dennes utrikesminister andades ut när Venezuelas ordförande för motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Pedro Carmona, hade utsetts till kuppjuntans "president" i presidentpalatset i Caracas. DN och Sydsvenskan var i gott sällskap med dem som då var lika aktiva som de som nu återigen vill slå sönder demokratin i Venezuela; Aznar, CIA-chefer, USA:s Militära Sydkommando, FMI, EU, etc.), samma krafter och intressen som gick i spetsen för statskuppen i Ukraina i februari 2015, uppbackade av det korporativa internationella medieimperiumet.

Men det var den 11-12 april 2002.

Historien skulle visa vem som verkligen höll i dirigentpinnen.

Vad som helsingborgarna (v) skriver är helt rätt; Venezuela representerar ingen socialism, snarare ett ekonomiskt system där delar av oligarkin håller landet i ett järngrepp, i synnerhet handelsoligarkin.

I diagram som beskriver varudistributionen i Venezuela och hur de viktigaste basvarorna är kontrollerade av en handelsoligarki, Polargruppen, illustrerar just hur det ser ut i landet och de åtgärder som bör vidtas. Regeringen gör vad den kan men är utsatt för en oerhört tuff situation. Konfiskerar den Polargruppen är risken stor att Venezuela isoleras av det internationella samfundet på alla nivåer, något regeringen vill undvika.

Jag var ackrediterad reporter i Colombia (2000-2005) och flög till Venezuela tre veckor innan statskuppen i april 2002. Den korrumperade landsorganisationen CTV skulle inleda en generalstrejk mot Chavez med stöd av. . . . jo, den venezuelanska arbetsgivarföreningen i Fedecamera. Det hela utvecklades till en statskupp som de fattiga och yngre officerare i Caracas slog ned.

Jag reste även i januari 2003, då den gamla regimens PDVSA-direktörer via en lockout försökte svälta ihjäl revolutionen. Colombianska fackföreningar, i solidaritet med Venezuela och Chavez hyrde in åtta fulla bussar som gick över gränsen mellan Cucuta (Col)-San Antonio (Ven) och som skulle vidare till Caracas. Men oppositionen då som nu visade att den föredrar våldet för att uttrycka sig.

Vi tvingades övernatta på basebollstadion i San Cristobal i delstaten Tachira efter att överfallits av folk från den venezuelanska oppositionen som skrek att vi var "colombianska terrorister från Farcgerillan"! Busschaufförerna för de stora och bekväma bussarna facken hade hyrt in vågade inte fortsätta, de hade fått framrutorna sönderslagna och vågade inte riskera livet, trots att det var venezuelanska bussar.

Situationen var verkligen fruktansvärd spänd. Chavisterna i San Cristobal lyckades få fram små otroligt obekväma stadsbussar som vi reste från gränsen ända tills Caracas, en resa på 36 timmar.

Vägarna var helt övergivna eftersom det inte fanns bränsle under de två månader som lockouten pågick i Venezuela. Motoriserade fascister från oppositionen körde in med sina motorcyklar på köpcentrumen i städerna och med pistoler i hand tvingade de de affärsidkare som vågade öppna sina butiker att stänga dem. Tiotusentals av dessa gjorde senare konkurs.

Men Revolutionen håll stånd och lyckades besegra även denna lockout som var ett verkligt hot. Att rekommendationerna från Washington Post och New York Times var de samma som de som de nu föreslår behöver jag kanske inte ens nämna, men som många glömmer eller förtiger, framför allt på DN och Sydsvenskan.

Spanienfrivilliga som då försvarade demokratin mot Franco, Hitler och Mussolini.

Vad Venezuela behöver är inte något fördömande, som DN-ledaren kräver, från verkliga vänsterkrafter utan ett reellt stöd och solidaritet. Det skulle, utan tvekan, våra gamla Spanienfrivilliga också ha sagt. De såg, visste och kände på bara instinkten vem som var vän och fiende. DN var lika hatiskt mot allt framstegsvänligt när dessa svenska antifascister, varav den förkrossande majoriteten var kommunister, stred i Spanien mot den framväxande fascismen i form av Francos horder.

173 av de nära 700 unga svenskar som stred på spansk jord mot denna fascism gav sina liv och begravdes i Spanien där de hyllades av det spanska folket. I Sverige internerades de överlevande brigadörerna i läger när de återvände och DN och deras gelikar hade inte ett ord till övers för dessa verkliga fosterlandsförsvarare, av både spansk som svenskt oberoende.

Igår gällde det Spanien, i dag gäller det Venezuela.

* Frilansreporter i Latinamerika sedan år 2000