VENEZUELA: Mot Trumps nya sanktioner mot Venezuela ökar Latinamerikas vänster sitt stöd till Revolutionen

Det är mot denna lilla flicka och hennes kamrater som Trumps sanktioner slår hårdast.

VENEZUELA:

Mot Trumps nya sanktioner mot Venezuela ökar Latinamerikas vänster sitt stöd till Revolutionen

Maduro kastar ut USA:s handelsattaché och Politiske konspiratör på USA-ambassaden i Caracas medan mexikanerna säger att deras egen regering och de politiska krafter som underkänner valet i Venezuela är `Imperiets knähundar´

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-05-22 / Donald Trump skärpte igår, måndagen 21 maj, de ekonomiska sanktionerna som bestraffning för att Venezuelas folk i valet i söndags klart markerade att det vill fortsätta vara ett fritt och suveränt folk som inte tar order från någon annan.

Trump drar åt den ekonomiska strypsnaran än mer mot Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA. Trumps åtgärder syftar till att steg för steg omöjliggöra fortsatt drift av PDVSA:s kedja av bensinmackar i USA för att ingen, varken USA-företag eller andra utländska företag, varken ska kunna köpa denna kedja som är beräknad till ett pris på 15 miljarder dollar eller gå in i ett samverkanföretag.

Mot denna strypsnara beslutade den återvalde presidenten Nicolas Maduro att förklara ”NON-GRATA” USA:s handelsattaché Todd Robinson och den politiska avdelningens chef Brian Naranjo (läs statskupparkitekten) på USA-ambassaden i Caracas.

KINA TAR ÖVER VENEZUELAS SKULDER OCH TRUMP VARNAR

I Trumps sanktioner ingår också förbud för fysiska och juridiska personer i USA att ingå några som helst transaktioner med den venezuelanska staten och PDVSA. All handel och kredit omöjliggörs och det försvårar allt löpande arbete där PDVSA måste betala företag i kontanter till exempel för att köpa förtunningsmedel i oljeproduktionen. Det är en identisk jämförelse med de svårigheter den kubanska staten har haft under de nästan 60 år blockaden har existerat mot den karibiska ön.

Trump varnade på måndagen både Kina som Ryssland att inte ingå några som helst ekonomiska avtal med Venezuela för att ta över de skuldebrev och andra skulder och lån som det sydamerikanska landet har i dagsläget.

Men det är precis vad som förmodligen kommer ske. Kina har bara väntat på att presidentvalet skulle avverkas. Nu, när det står klart att regeringen i Caracas har ett starkare stöd än förväntat, kan den asiatiske jätten sätta sig med regeringen i Caracas för att förhandla fram ett avtal. Det innebär att Kina i praktiken tar över de nämnda skulderna och lånen och gör en ekonomisk uppgörelse på längre sikt med regeringen Maduro som ger denna en viktig andhämtningspaus i den skadeskjutna ekonomin.

Enligt ekonomiska experter kan Trump skylla sig själv. För han delar ut sanktioner varje vecka mot regeringar och personer han ogillar. Både Kina och Ryssland har erfarenhet och de bägge länderna är ”bepansrade” mot nya sanktioner och i stället har de byggt upp ett ekonomiskt självförsvarssystem mot nya sanktioner. Och nu drar de även in Venezuela.

LATINAMERIKAS VÄNSTER STÖDER VENEZUELA

Mot dessa politiska utpressningsmetoder från en ekonomisk och militär stormakt, har den latinamerikanska vänstern reagerat med avsky. De 14 högerledda staterna med Mexiko, Chile och Honduras, för att nämna några, kallar nu hem sina ambassadör för ”konsultationer”. De har alla utfärdat separata uttalanden vid sidan av det gemensamma uttalandet från ”Limagruppens” 14 medlemmar.

HONDURAS:

Nicolas Maduro tar emot Manuel Zelaya. Jonas
Sjöstedt borde ta ett samtal med Zelaya, med 30
års förflutet i det liberala partiet för att Sjöstedt
ska få insiderinformation av Zelaya om hur USA
agerar mot de regeringar och stater som vill
slå vakt om sitt nationella oberoende. I Zelayas
fall resulterade i en militärkupp 2009.

Den förre presidenten Manuel Zelaya, offer för den USA-skisserade militärkuppen den 28 juni 2009 var en av fde internationella observatörerna under presidentvalet i Venezuela. I ett uttalande från Zelaya, som är koordinatör för vänsterpartiet Libertad y Refundacion, Libre, sa han igår:

“Vi anser det absurt att länderna som har underordnat sig USA-imperiet förenas för att angripa det Bolivarianska (Venezuela) folket i samordning med en skamlig institution som OAS (de Amerikanska Staternas Organisation). Samtidigt är de ansvariga för att blodet flyter och misären breder ut sig på denna kontinent. För att ta ett exempel som bekräftar denna situation: I Mexiko har det under (pågående) presidentvalkampanj mördats ett 100-tal kandidater och (Limagruppen, i vilken Mexiko ingår) det har inte hörts ett enda ord” (i protest).

CHILE:

Det chilenska kommunistpartiet PCCh gjorde samtidigt ett uttalande där de sände sin hälsning till Nicolas Maduro som gratulerades till den stora valsegern. Samtidigt uttryckte de chilenska kommunisterna sitt fördömande av sin egen högerregering Sebastian Piñera som redan på söndagskvällen underkände presidentvalet i Venezuela:

“Den brutala och oansvariga internationella kampanjen från USA och den latinamerikanska högern mot det venezuelanska folket besegrades i valurnorna. Med ett högre valdeltagande än det i Chile valdes Nicolas Maduro till president med 5.800.000 röster (det totala antalet röster än nu 6.190.612 röster)”.

Det chilenska kommunistpartiet, som var den viktigaste underjordiska kraften mot den chilenska fascismen under den 17 år långa militärdiktaturen, säger i sitt uttalande att faran för en intervention av Venezuela inte är över:

“Vi känner väl den nordamerikanska interventionismen och dess allierade, och de ökar nu bojkotten (sanktioner) och sabotaget mot ekonomin och den produktiva och finansiella processen av detta broderland utan att bry sig det minsta för det lidande de åsamkar folket. Vi uttalar oss mot den utländska inblandningen och vi uppmanar till mer och nödvändig solidaritet för att freden ska råda i Venezuela”, slutar det chilenska KP.

Demonstration i Mexiko med krav på att de 43 försvunna fattiga studenterna från lantbruksskolan i Ayotzinapa,
delstaten Guerrero återinns i livet.

MEXIKO:

Från Mexiko kommer också ett kraftfullt uttalande som hälsar Maduros valseger med glädje. De mexikanska progressiva krafterna gör också ett kraftfullt fördömande av sin egen regering mot vad de anser vara höjden av hyckleri när denna i ett uttalande igår, den 21 maj, påstår sig värna om de mänskliga rättigheterna i Venezuela eller att Venezuela ”inte uppfyller den internationella standarden för en demokratisk process”:

“Vi erkänner den författningsvalde presidenten Nicolas Maduro och Venezuelas folk för att de försvarar landets suveränitet och försvaret av sina rättigheter inför Imperiets attacker, ledda av Donald Trump. Såväl Limagruppen som OAS är institutioner direkt underställda de order som USA utfärdar. De är ´Imperiets knähundar´, som den förre venezuelanska utrikesministern Delcy Rodriguez beskrev de två organen”.

30.000 FÖRSVUNNA, 100.000 MÖRDADE I MEXIKO!

Enrique Peña Nieto (hög) med Venezuelas
flagga i handen samtidigt som hans eget
är en bokstavlig kyrkorgård, full av offer
av enkla människor som fallit offer för en
obegriplig statlig terrorism. Hyckleri!

Den Mexikanska Solidaritets-Samordningen Venezuela går därefter in på den mexikanska presidenten Enrique Peña Nietos totala underordnande USA-regeringens diktat som bryter mot alla diplomatiska regler om inblandning i andra länders angelägenheter.

”Hur kan Mexikos regering över huvud taget anklaga den venezuelanska regeringen för att den inte respekterar mänskliga rättigheter eller demokratin. I Mexiko har vi fler än 30.000 försvunna, cirka 100.000 mördade och dussintals mördade journalister. Femicidion ökar, de 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa är fortfarande försvunna och vi lever i verklig stat av undantagstillstånd, död, repression, valfusk och en utplundring av naturresurserna”.

“Enrique Peña Nieto-regeringens uttalande är ett öppet och fräckt stöd till oppositionen i MUD (Venezuela) som har agerat som kuppmakare som inte respekterar varken författningen, lagar och ännu mindre mänskliga rättigheter. De är de samma som organiserade statskuppen mot president Chavez i april 2002 och lockouten inom oljeindustrin (december 2002-februari 2003) som åsamkade svåra skador på ekonomin. De (MUD) har gått så långt att de mördar domare och antänder och bränner ihjäl personer bara för att de är chavister”, skriver mexikanerna och avslutar:

”Mexikos folk kommer inte vara delaktiga till de aktioner som regeringen Enrique Peña Nieto har beslutat om. Den enda uppmaningen vi gör till Venezuelas folk är: Ge inte upp! Ni är inte ensamma! Besegra den extrema statskuppshögern! Bygg demokrati, utveckling och fred!”

Valet i Venezuela: Folket som vägrar vara en spottkopp för den internationella högern

Nicolas Maduro drog miljonmassor under valkampanjen som bekräftade regeringens massiva stöd hos Venezuela enkla och fattiga människor.

Valet i Venezuela: Folket som vägrar vara en spottkopp för den internationella högern

• Och en svensk vänsterledare som delar USA-administrationens syn på Venezuela

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-05-21 / Mer än 2.000 internationella valobservatörer eller inbjudna, före detta presidenter och regionala organ ger det igår genomförda presidentvalet i Venezuela godkänt. De understryker att valet gick hederligt till och att det inte finns några aspekter eller händelser som skulle utgöra faktorer för att underkänna valet.

För en timma sedan direktsändes presskonferensen med Latinamerikas Valexpertkommission (CEELA), under ledning av ecuadorianen Nicanor Moscoso. Denne har en lång meritlista med decennium av erfarenheter från Ecuadors Valtribunal samt som observatör i en rad latinamerikanska val. Vid hans sida satt en lika mångårig veteran från Colombias och El Salvadors Nationella Valråd. De tre underströk, inför det stora pressuppbådet, att valet i Venezuela hade gått helt klanderfritt till och borde erkännas av omvärlden.

De mer än 2000 observatörerna kom från fem kontinenter. Regionala organ som

Valexperten Nicanor Moscoso (CEELA).

CARICOM (Karibien), den Afrikanska Unionen samt representanter Indiens nationella Valråd var på plats.

Nicanor Moscoso sammanfattade valet igår som “ett resultat av väljarnas vilja”. Han sa också, på en fråga om varför vissa regeringar underkände valet, att ”bristen på erkännande baserar sig på politiska angelägenheter. Men det finns inte, vad vi kunnat se, något som helst substans som kan ifrågasätta resultatet i denna valprocess”.

– Vi vill betona att detta val bör erkännas eftersom det är resultatet av det venezuelanska folkets vilja, underströk Moscoso.

USA:s strategi mot Venezuela

USA hade redan i början av året satt agendan för den våldsamma venezuelanska oppositionen (MUD) men också pressat resten av Latinamerika och EU att sluta upp kring USA:s strypgrepp på Venezuela.

Taleskvinnan för USA:s UD, Heather Nauert, skrev på sin Twitter samma dag som valet inleddes igår:

”Det så kallade valet i Venezuela idag är inte legitimt. USA står sida vid sida med de demokratiska nationerna i världen som stöder det venezuelanska folket och deras suveräna rätt att välja sina företrädare i fria och rättvisa val”.

Mike Pence, USA:s vicepresident.

USA:s vicepresident Mike Pence hävdade skrupellöst att “Maduro förbjöd de främsta oppositionspartierna att delta”.

Det är en direkt och öppen lögn eftersom en del av oppositionen beslutade sig för att bojkotta valet efter att Rex Tillerson, Trumps förre utrikesminister ringde till oppositionens Julio Borge från Bogota för att förhindra denne att skriva under ett avtal med regeringen om att delta i det kommande presidentvalet.

I avtalet, som hade utarbetats av den förre spanske regeringspresidenten Jose Luis Rodriguez Zapatero och Dominikanska Republikens president Danilo Medina, gick oppositionen med på att delta i presidentvalet samt erkänna resultatet. Därmed lade Zapatero och Medina grunden för en fredlig utveckling i Venezuela där ”bäste man vid valurnorna” skulle vinna.

Tillerson och hans efteträdare Mike Pompeo (f.d. CIA-chef) var väl medvetna om att oppositionen, trots den katastrofala ekonomiska situationen, var utskämd i folkopinionens ögon. Bakgrunden är det förra årets våldsamheter när oppositionen med våld försökte störta den valda regeringen och som resulterade i 140 döda, flera av dem ihjälbrända av oppositionen.

Det här är de "fredliga studenterna" i aktion i försöken att störta den folkvalda regeringen under fyra månader 2017.

Oppositionens undertecknande uteblev

– I förhandlingarna mellan oppositionen och regeringen i Dominikanska Republiken föreslog oppositionen att presidentvalet skulle genomföras i början av juni 2018 mot regeringens förslag på slutet av mars. Zapateros avtalsutkast blev den 22 april som bägge parter kom överens om.

Bara Julio Borge vet vad som hände”, sa kommunikationsministern Jorge Rodriguez på en presskonferens för en halvtimma sedan när Borge inte anlände och skrev under avtalet framför hundratals TV-kameror i Dominikanska Republikens utrikesdepartement.

För att tillmötesgå MUD och rädda Zapateros & Medinas avtal beslöt regeringen att flytta medlarnas datum för valet från 22 april till 20 maj. Men det är uppenbart, enligt initierade källor, att oppositionen av USA förbjöds att delta i valet. Vad USA:s strategi handlade om var att skapa en bild av en icke legitim regering i Caracas vid valet den 20 maj.

Valdeltagande i nivå med USA och Colombia

Drygt nio miljoner av de 20 miljoner valberättigade venezuelanerna, eller 46,02 % deltog i valet. Det är cirka 20-30 procent lägre än genomsnittssiffrorna i presidentval i Venezuela. Men det är knappast regeringens fel att en del av oppositionen inte ville delta, för val i Venezuela är en rättighet inte, som i länder som Peru, en obligatorisk plikt inför lagen.

Men låt oss syna valdeltagandet från några av de länder som nu underkänner presidentvalet i Venezuela och som via den så kallade ”Lima-gruppen” vill isolera och verka för att de ekonomiska sanktionerna mot den redan utsatta sydamerikanska nationen ska intensifieras.

USA: Donald Trump vann med 46 % men med färre röster än Hillary Clinton. Valdes med 20 % av de röstberättigade USA-medborgarna.

ARGENTINA: Mauricio Macri fick 26,7 % av de röstberättigade.

COLOMBIA: Juan Manuel Santos valdes med 47 % av de avlagda rösterna men bara 23 % av det totala antalet röstberättigade.

CHILE: Sebastian Piñera valdes av 26,6 % av det totala antalet röstberättigade. Bara 49 % deltog i valet.

FRANKRIKE: Manuel Macron valdes med 32,2 % men med ett rekordlågt valdeltagande på 42 procent.

VENEZUELA: Nicolas Maduro fick 68 % av rösterna och 32,4 % av det totala antalet röstberättigade. Valdeltagandet var 46 %.

James Petras.

Universitetsprofessorn James Petras (USA) sa i sin måndagsintervju att det är riktigt att valdeltagande sjönk men dessa minskningar av valdeltagandet ”är koncentrerade till de välbeställdas bostadsområden där valskolket uppgick till 80-90 procent”, medan det i de folkliga områdena behöll eller till och med ökade i valdeltagandet till förmån för Maduro.

– Men valskolket i Venezuela är mycket mindre än i USA där bara 30-35 procent av väljarna deltar. Valresultatet var en seger för folkliga krafterna mot imperialismen, sammanfattade Petras.

Attackerna intensifierades efter Chavez´ död

Den baskiske publicisten Katu Arkonada bevakade valet i Venezuela som internationell observatör. Han har under flera år levt och verkat som politisk rådgivare i Bolivia i kretsen kring vicepresident Alvaro Linare Garcia. Numera är han lärare på det stora universitetet UNAM i Mexiko.

Katu Arkonada

Arkonada skriver i en kommentar efter valet i Venezuela, att den allmänna internationella opinionen, inklusive tongivande vänsterintellektuella i världen, inte begriper talet ”om Venezuela är en diktatur som befinner sig i ett smärre inbördeskrig men som lyckats genomföra ett val i fred, utan döda och med liknande resultat i valdeltagandet som andra valprocesser på kontinenten”.

Han menar att det är omöjligt att förstå detta faktum om man inte samtidigt begriper det heroiska motstånd som revolutionen gör mot de politiska, ekonomiska och mediala attacker ”som inleddes redan med Chavez valvinst (december 1998) men som intensifierades med Chavez´ död 2013”.

Automatiskt och elektroniskt valsystem

Han avfärdar anklagelserna om valfusk varje gång oppositionen förlorar (men aldrig när den vinner) för det venezuelanska automatiska och elektroniska valsystemet betraktas som helt oantastligt och säkert. Det menar alla, inklusive Carter-Centrets valexperter som varit på plats i Venezuela under flera val.

För röstprocessen är unik och inleds med att den enskilde personens fingeravtryck registreras och kontrolleras digitalt. Det omöjliggör att ´döda röstar i hundratusentals´ som traditionsenligt äger rum i länder som Honduras och Colombia! Väljaren måste vara fysiskt på plats för att hans registrering ska bli ett faktum och att ingen annan kan rösta i hans ställe.

Väljaren röstar elektroniskt på den utplacerade röstmaskinen, som i sin tur utfärdar ett kvitto. Rösten i sin tur går vidare till maskinens valurna. Denna process har tre säkerhetsventiler som gör systemet extremt säkert och pålitligt inför varje försök att manipulera systemet.

En röstmaskin i Venezuela, säker och omöjlig att manipulera, enligt valexperterna.FOTO: DICK EMANUELSSON

Oppositionens förnedrande valnederlag 2017

När oppositionen deltog i valet till delstatsguvernörer den 15 oktober 2017 trodde den att den skulle vinna. Ekonomin är ju allvarligt skadad, tänkte den. Men valet blev ett förödande bakslag för oppositionen där Chavisterna vann Guvernörsposterna i 20 av de 23 delstaterna.

När oppositionen deltog i valet till val av borgmästare/kommunalfullmäktigeförsamlingar den 10 december 2017 upprepades den politiska förnedringen. Av de 335 kommuner som stod på spel vann Chavisterna 306. Återigen misstolkade oppositionen väljarnas tänkande och sinne och två av de mest aggressiva oppositionspartierna valde att bojkotta valet varvid förlusten blev fatal.

Det är därför den skadeskjutna och splittrade oppositionen var ett lätt byte i gårdagens presidentval, där fyra av oppositionens partier deltog, resten, fortfarande med såren som inte läkts från nederlagen i oktober och december, valde att bojkotta valet samtidigt som de har gjort internationella turnéer där de tagits emot av sina politiska högerfränder runt om i världen. Hos dem har de bönat om mer sanktioner och militära interventioner för att ”diktaturen i Venezuela ska falla”.

Det är dessa fosterlandsförrädiska uppmaningar till utlandet som med all sannolikhet också har isolerat oppositionen från folket som inte begriper hur dessa åtgärder, som förvärrar den humanitära situationen för vanligt folk, återigen ska kunna lyfta Venezuela.

”USA:s imperialism som doktrin”

USA-presidenten John Quincy Adams

Under tiden koncentrerar USA:s militära Sydkommando sina trupper och flyg på de sju militärbaserna i grannlandet Colombia. Den historiska erfarenheten visar oss att den sjätte USA-presidenten John Quincy Adams ord; ”USA har ingen permanent vänskap, däremot permanenta intressen”, är högst levande.

”Det är ett land som gjort imperialismen till sin politiska, ekonomiska och militära doktrin”, skriver Katu Arkonada och fortsätter i sin sammanfattning av valet i Venezuela:

“Det är ett land (USA), som medan det omger sig av murar och deporterar migranter, bygger upp militärbaser runt om i Latinamerika och främjar statskupper. Det är ett land vars militära Sydkommando tror sig ha juridisk överhöghet över nationer som försvarar sin politiska, ekonomiska och territoriella suveränitet. Imperialismen är mer än någonsin på plats i Venezuela, ett land som den förklarar som `en fara för USA:s Nationella Säkerhet´. Men dess mål är ett: olja, gas, coltan, och andra strategiska resurser” (som Venezuela förfogar över).

”Garantera USA-företagen kontroll”

Colin Powell

När jag läste Arkonadas ord i morse ledde tankarna till orden från den förre utrikesministern i USA, general Colin Powell när denne redovisade den Faktiska Maktens syn på vad Vita huset ansåg borde utgöra huvudinnehållet i den dåvarande frihandelns ALCA-projekt, ord som Powell uttryckte mötet i Quebec i april, 2001:

”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären.”

Samtidigt sjösatte USA sin ´Plan Colombia´. Den var ett steg i USA:s strategi att lägga under sig, inte bara Colombias enorma naturtillgångar utan även, och kanske främst, världens största oljereserver i grannlandet Venezuela.

Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999 i senaten: ”För att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt”. Han önskade också en intervention av Ecuador: ”Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga!”

Från Alaska till Patagonien

Men dessa uttalanden från Colin Powell, senatorn Paul Coverdale eller dagens Mike Pence&Pompeo är inga lösa uttalanden tagna ur luften utan utgör pjäser i ett politiskt och ekonomiskt system som sammanfattas i ordet imperialism.

Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första Santa Fe-dokumentet, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush´ tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet) som väl sammanfattar USA-imperialismens operationer i Latinamerika och Karibien i en modern form av Monroedoktrinen:

1. Kontroll över sunden i Atlanten.

2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.

3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.

4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Det är att notera, att efter att detta dokument författades år 2000 har USA:s Militära Sydkommando tagit ut USA:s 4:e Flotta som nu opererar på de bägge kusterna om den amerikanska kontinenten, bevakar med hyperteknologisk utrustning all radio- och annan kommunikation, genomför regelbundet militära övningar med allierade i den västra hemisfären. Den 4:e Flottan lades i malpåse 1950 men plockades fram igen 2008, det år då den kapitalistiska krisen exploderade i USA och världen och då Venezuela och den latinamerikanska integrationen intensifierades. Drömmen om ett enat Latinamerika växte och med den den latinamerikanska vänstern.

Redan kl.06:10 måndagen den 21 maj, drygt två timmar efter att det venezuelanska Valrådet CNE hade kommit med sin första valbulletin (21.30 lokal venezuelansk tid på söndagskvällen) hade Jonas Sjöstedt redan sin uppfattning klar om hur valet hade gått till och varför. Han inväntade inte ens Latinamerikas Valexpertkommission (CEELA) omfattande rapport som presenterades först måndag vid lunchtid (18.00 lokal svensk tid). Han kan omöjligen fått vetskap om rapporterna från de 2000 internationella observatörerna från fem kontinenter som var på plats, till skillnad mot Sjöstedt, i Venezuela och nu successivt presenterar sina intryck. Varför denna brådska, Jonas?

Jonas Sjöstedts (v) dilemma

Jag har via de sociala nätverken fått flera kopior av den svenske vänsterledarens twitteruttalande i morse där han, i likhet med Mike Pence och de latinamerikanska högerpresidenterna, tar avstånd från presidentvalet i Venezuela som han hävdar var ett val utan opposition, trots att fyra oppositionspartier deltog.

Jag ska erkänna att uttalandet gjorde mig besviken. För de första intrycken av Jonas Sjöstedt, som jag som reporter på Flamman i det tidiga 1990-talet lärde känna, var en man med mycket principfasta uppfattningar om EU-projektet, som den svenska kapitalismens främsta anhängare ville pracka på folket. Sjöstedt redovisade det verkliga projektet med en kunskap och detaljkännedom om EU som imponerade.

Men hans uttalanden om Kuba och Venezuela drar ner sympatin och bara han själv kan svara på varför dessa klumpiga och politiskt plumpiga uttalanden som går på tvären mot vad den latinamerikanska vänstern och delar av den europeiska vänstern förfäktar.

Jag är väl medveten om att den antikommunistiska anstormningen i Sverige gör att varje seriös debatt och analys om de politiska skeendena i världen är svåra att föra. Jag kan till och med sätta mig in i Sjöstedts kläder nu när det är ett valår. Anklagas man inte för ”Putinkramare” så blir ”Castrochavist” ett kärt uttryck som den förre colombianske presidenten Alvaro Uribe, de paramilitära dödsskvadronernas Gudfader, ofta använder om sina colombianska politiska motståndare.

Sjöstedt och vänsterpartiet bör allvarligt fundera på vems sida om barrikaden de hamnar genom förhastade och oövertänkta uttalanden. För vänsterpartiet är trots alla sina brister och ideologiska svagheter ett i dag viktigt parti med många partimedlemmar. Och jag vet att många av dessa medlemmar blir förtvivlade när partiledaren gör ett uttalande mot Kuba eller Venezuela som det i morse.

Video: så brändes 21-årige Orlando Jose Fuigueroa ihjäl av antichavister den 20 maj 2017:

https://youtu.be/09JLB6XdNG8

Vad hände i Honduras, Sjöstedt?

Jag såg aldrig något uttalande från Sjöstedt när den politiska vänsteroppositionen i Honduras var ute på gatorna under två månader och protesterade mot vad den ansåg vara ett flagrant valfusk i presidentvalet den 26 november 2017. Den USA-stödda Valtribunalen rapporterade om 654 datastopp för Tribunalens dataserver. Vid ett tillfälle, efter att valsammanräkningen stod still i två dygn, tvingades, enligt Valtribunalens ordförande Matamoro Watson, denna institution formatera hårddisken (SIC!) med alla valsammanräkningar registrerade digitalt.

Över 40 honduraner sköts ihjäl i dessa protester av utkommenderade militärer och militärpoliser. Men USA var det första land som erkände valresultatet medan det igår, trots eniga internationella valobservatörer om ett juste valresultat, redan månader innan underkände valet. Hade valet blivit en seger för oppositionen hade det låtit annorlunda: ”Folket röstade mot Revolutionen”! Vad hade Sjöstedt sagt då?

Dessa två val borde stå som illustrationer för Jonas Sjöstedt vilka som är USA:s verkliga ”intressen” och allierade i livet.

Video Honduras: Armépatrull öppnar eld mot oss och demonstranter:

https://youtu.be/pHvFTR99RJk?list=PL3A72C7D44679EC8E

Strypsnaran om Venezuela dras åt

Den så kallade Lima-gruppen kallar nu hem sina ambassadörer från Venezuela för konsultationer och drar ner de diplomatiska relationerna, enligt ett uttalande som var författat redan innan valresultatet var känt.

Nästa steg blir att intensifiera de ekonomiska sanktionerna mot landet. Samtidigt kan delar av den USA-allierade oppositionen vänta sig ekonomiska donationer som ska öka ”eldkraften” hos oppositionen.

Venezuelanska ekonomiska flyktingar, offer för USA-imperialismens ekonomiska krig och sanktioner mot Venezuela ska få ekonomiskt efter de gått över gränsen till grannländerna.

Allt kan nu hända.

Visste Jonas Sjöstedt att bland de 14 staterna som nu drar åt snaran om sin ”latinamerikanske broder” återfinns Honduras. Under den störtade president Manuel Zelayas regering upprättades handelsrelationer med Venezuela och Kuba. Honduras blev medlem av Petrocaribe och landets fordonsägare och åkerier kunde plötsligt köpa bensin eller diesel för halva priset.

Från Kuba importerades billiga generiska mediciner och plötsligt fanns det mediciner på de allmänna sjukhusen, till de transnationella läkemedelsbolagens förtret. 100.000 fattiga honduraner och en fattig frilansande svensk reporter kunde få sin gråstarr opererad gratis av kubanska ögonläkare/specialister.

Kubanska lärare instruerade sina honduranska kollegor om den pedagogiska metoden ”Yo sí Puedo” som halverade antalet analfabeter i den centralamerikanska nationen, från 26,5 procent till 13 procent.

Venezuela sparkas från OAS?

Honduras var det land som tog initiativ till att Kuba uteslöts 1960 från OAS, de Amerikanska Staternas Organisation. Fråga mig inte på vems uppdrag. I dag går landets högerregering i takt med 14 andra högerledda amerikanska stater för att historien ska upprepa sig. Denna gång med Venezuela. Att Che Guevara karaktäriserade OAS som ”USA:s ministerium för koloniala frågor” bekräftas anno 2018.

I dag är bensin- och dieselpriset i Honduras uppe i samma nivå som det var innan Manuel Zelaya tillträdde på presidentposten 2007. Kuppregimen Michel Temer i Brasilien är också en av Honduras´ vänner och efter kuppen mot Dilma Rousseff och fängslandet av `Lula´ har 170.000 universitetsstudenter tvingats lämna sina studier, läser vi i en kort notis i dag måndag. Den förkrossande majoriteten av dessa studenter var fattiga unga som Lulas och Dilmas sociala- och ekonomiska politik främjade och som gavs möjlighet att studera på högskolenivå.

I dag är ”ordningen återställd” i Brasilien och Honduras. Det senare landet är nu fattigare än Haiti och intar den föga hedrande första platsen på kontinentens fattigdomslista.

Känns det inte pinsamt, Sjöstedt, att dela dessa regimers uppfattning om vad som hände i Venezuela igår när folket gick till valurnorna och röstade på sin ”Arbetarpresident”, Nicolas Maduro till?