Partihögkvarter för regeringspartiet PSUV brändes
ned av oppositionen som kallades ut av Henrique Capriles
som vägrar att erkänna valresultatet den 14 april, 2013.

“Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”

Av Dick Emanuelsson*

Under rubriken “Chávez styre splittrar Venezuela” [1], försöker DN:s reporter i Latinamerika Erik de la Reguera leda i bevis i vad som är en röd tråd i nästan all journalistik i fallet Venezuela men även andra vänsterledda länder i Latinamerika: Bygga ett jämlikt och mer demokratiskt samhälle orsakar “splittring” och “polarisering”.

Så klart är det de större liberala och högermedierna som i dag förfäktar detta upp och ner på vända påstående som inte har någon som helst grund i verkligheten.

Men vem har intresse av att framställa Chavez eller andra progressiva statschefer som personligheter som söker konfrontation för att “splittra” sin nation och utså split mellan medborgarna?

Är det splittring och konfrontation när en regeringschef och parti tar strid mot de ekonomiska diktaten i Washingtons konsensus och den nyliberala ekonomiska modellen som har dragit ner miljoner latinamerikaner i extrem fattigdom?

Eller bryter upp en arbetsmarknad där en förkrossande majoritet av medborgarna saknar alla som helst grundlagsenliga och fackliga rättigheter för att försvara sig mot en bokstavligt profithungrig motpart? Men låt oss gå tillbaka till la Regueras reportage som inleds i den största stadsdelen i Latinamerika, Petare, i kommunen Sucre i delstaten Miranda, som styrs av oppositionens Henrique Capriles Radonski.

Jag har gjort ett antal reportage i Petare och det första ägde rum 1980. I la Regueras reportage utmålas Petare med all rätt som “farligt” och det bekräftas av Ana Santiaga som basar för ett soppkök och säger att Petare “alltid har varit farligt”.

Men den röda tråden i la Regueras och 95 procent av andra reportage har som mål att utpeka Chavez för att ha lagt under sig all makt:

“Chávez kontrollerar redan högsta domstolen, riksrevisionen och parlamentet. Maktdelningen i Venezuela har i praktiken upphört. Så att ta bort gränsen för antal mandatperioder innebär ett direkt hot mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”, citerar La Reguera Bernardo Pulido, som är ordförande för juriststudenternas förening på UCAB-universitetet.

Pulido är inte vem som helst. Mellan 2011-2012 studerade han juridik på Stanford Law School och han har fått “fortbildning” både i Storbritannien som i USA i hur man “bygger demokrati från en konflikt” (se hans egen Linkedinsida).

Chavisterna kallar dessa kurser för “CIA-fortbildning” och det är tusentals studenter från de välbärgade klasserna i Venezuela som har genomgått dessa utbildningar, finansierade av USAID eller NED. Inför statskuppen i april 2002 intensifierades dessa kurser över hela fältet; från arbetsgivarföreningar till den korrumperade landsorganisationen CTV:s ledare och aktivister. Men USA-ambassaden och CIA har riktat in sig allt mer på den venezuelanska ungdomen som 2009-2011 konfronterade med regeringen Chavez i våldsamma demonstrationer.

Men låt oss gå tillbaka till Pulidos påståenden: I vilket land står inte HD, riksrevisionen och parlamentet under kontroll av den rådande makten? Vem utsåg dessa organ innan december 1998 då Chavez tillträdde på presidentposten och Centralbanken, som la Reguera glömde att nämna, den bank som var en effektiv broms i landets utveckling. Vad och vem representerade ledamöterna i bankens eller HD:s ledning.

Vem utser ledamöterna i parlamentet? Naturligtvis landets medborgare. Men la Regueras källa hävdar att Chavez kontrollerar detta personligen. I praktiken visar Pulido sitt förakt för Venezuelas folk som röstade fram landets parlament enligt den författning som folket också fick ta ställning till i en folkomröstning 1999.

Att folket med en bred majoritet också röstade för att gränsen för en mandatperiod togs bort innebär knappast något hot “mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte”.

Vad DN-reportern kunde ha påpekat var att Sveriges Tage Erlander (s) var statsminister i Sverige mellan 1946-1969, alltså 23 år. Det socialdemokratiska partiet styrde oavbrutet i 44 år. Det fick dåvarande högerpartiets Gösta Bohman att hävda att socialdemokraterna styrde en ointaglig diktatur, trots flerpartisystem, men diktaturen, oavsett om man sympatiserade eller inte med den, så var den framröstad i val som reglerades av en författning.

Det “maktskifte” som la Regueras källa hänvisar till var i själva verket resultatet av Puntofijopakten 1958 mellan det korrumperade socialdemokratiska Accion Democratica och det kristligt sociala högerpartiet Copei. Det tvåpartisystem och “maktskifte” som i Venezuela kallas för “Den 4:e Republiken” pågick i 40 år och alla andra politiska alternativ “mejades” effektivt ned i ett omfattande och allmänt valfusk av de bägge partierna som delade på tronen.

Korruptionen var den röda tråden och en politisk-ekonomisk nomenklatura höll 80 procent av landets invånare i fattigdom medan denna överklass levde i överflöd, reste till Miami över helgen eller semestern. Deras söner och döttrar studerade sällan i Venezuela utan som Pulido, på svindyra privata universitet i utlandet, främst USA och Storbritannien. Det var mot denna politik som Chavez krossade sin motkandidat 1998.

För att förklara att Chavez vann val efter val skriver la Reguera att “Chávez popularitetssiffror ligger fortfarande en bra bit över 50 procent, vilket mycket beror på de populära sociala program, så kallade misiones, som han började bygga upp 2004 med hjälp av inkomsterna från Venezuelas största naturresurs: oljan”.

Helt rätt.

Men kritikerna, och indirekt la Reguera, insinuerar att detta skulle vara politiskt fel, det vill säga, att använda sig av oljeinkomsterna.

Hur kan det vara fel? Hur kan det vara fel att använda ett lands naturresurser för att bygga gratis utbildning och hälsovård för de medborgare som sliter och arbetar till mycket små inkomster, eller, som nu sker, bygga bort bostadsbristen genom att bygga 3,8 miljoner bostäder fram till 2018?

Hur var det innan?

Oljebolagen, de flesta utländska som Mobil, Texaco-Chevron, spanska Repsol, med flera, betalade en (1) procent i en slagsvälgörenhetsskatt i den region de opererade. Jag minns 2004 eller 2005 då Chavez höjde skatten till 16% och de nämnda bolagen och deras lokala representanter i Venezuela skrek som stuckna grisar och hotade med att lämna landet eller att Venezuela skulle bli utan utländska investerare eller, som DN-rubriken påstår; “Chavez´ styre splittrar Venezuela”.

Men bolagen blev till stor del kvar och ännu fler, som sökte oljekällor i världen, etablerade sig i Venezuela trots att Chavez höjde skatten till 50 procent. En del bolag i Orinocobältet betalar också en royalty på 33 procent på vinst efter skatt.

Men trots att Chavez höjde skatten för dessa bolag, som “gräver guld med täljkniv”, kunde han inte frigöra de ekonomiska resurserna för att investera dem i sociala och andra projekt för att modernisera landet och satsa resurserna för att bryta ner den förödande fattigdomen.

Orsaken var just kontrollen över Centralbanken. Dessa direktörer, tillsatta av den “Fjärde Republikens” korrumperade män och kvinnor, motarbetade varje försök att frigöra banken varför Chavez gick omvägen och skapade fonder inom det statliga oljebolaget PDVSA. Det är till stor del dessa fonder som genomfört de stora sociala reformprogrammen och som idag ger venezuelanerna gratis utbildning, sjukvård och starkt subventionerade livsmedelsprogram som i fallet med Ana Santiaga, som la Reguera intervjuade i Petare.

Enligt DN-reportern, har “satsningarna gett resultat. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien minskade den extrema fattigdomen i Venezuela från 22 till 8,5 procent under perioden 2002 -2007. Samtidigt har inkomstskillnaderna i landet minskat med 14 procent”.

Men reportern från Sveriges högerliberala och största dagstidning menar att “det finns också en baksida. I takt med att Chávez makt har växt har hans verbala angrepp mot det han uppfattar som ´oppositionens medier´ blivit allt hårdare, samtidigt som militanta grupper med mer eller mindre klara band till regeringen trakasserat Chávez politiska motståndare med allt våldsammare metoder”.

Men retoriken till trots, har Erika de la Ruegera svårt att få den politiska ekvationen att gå ihop: “Trots det har andelen venezuelaner som säger sig vara nöjda med hur deras demokrati fungerar ökat från 37 till 59 procent sedan 1998.”

Och vad säger chefen för soppköket i la Regueras reportage, publicerat i februari 2009 i DN: “Tidigare var vi utestängda och politikerna talade bara till varandra. Men sedan kom Chávez och öppnade dörren för oss, han gav oss möjlighet att delta i demokratin och agera i vår vardag, säger hon”.

Så frågan som då hänger i luften blir: “Vem splittrar och polariserar vem i Venezuela”?

Vem vägrar att acceptera valresultatet i ett valsystem som Carter-Centret anser var ett av världens mest säkra och tillförlitliga?

Vem skapar hat och vem utsår split mellan samhällsmedborgare när Capriles uppmanar sina anhängare att gå ut och ta kontroll över gatorna där sju människor hittills har mördats av de fascistiska horder likt Kristallnatten 1933 i Tyskland?

När svensk arbetarrörelse föddes och växte fram i slutet av 1800-talet kallades de också för samhällsomstörtare när de hävdade likhet inför lagen och rätt att rösta. Men konfrontationer i den politiska debatten är något helt naturligt eftersom det existerar sociala klasser. Eller som Karl Marx och Friedrich Engels konstaterade för snart 150 år sedan: “All hittillsvarande historia om samhället är historien om klassernas kamp”. I den kampen har DN alltid spelat en roll.

* Dick Emanuelsson är reporter i Latinamerika och har bevakat kontinenten sedan slutet av 1970-talet.

Not:

[1] “Chávez styre splittrar Venezuela”, av Erik de la Reguera 14 februari 2009.