Varför Venezuela är 2000-talets skottlinje

 

Tvåhundra år efter Bolivars försök att bygga en kontinental enhet (Congreso Anfictiónico de Panamá de 1826), gör historien en oroande slinga. 1829 varnade Befriaren för faran som USA representerade för amerikansk frihet. Två århundraden senare låter hans ord profetiska. Det som står på spel är inte bara Venezuela. Det handlar om vi ska acceptera att 2000-talet ska att styras av beväpnade transnationella företagsmaffior eller om vi bygger en horisont av värdighet, rättvisa och suveränitet.

Varför Venezuela är 2000-talets skottlinje

”. . . medan regeringar tvekar, ropar gatorna “BASTA”, det räcker nu”!

Av Alfonso Insuasty Rodríguez*

Det finns tillfällen då historien slutar vara böcker och blir något som slår dig, vilket plötsligt lämnar dig andfådd. Den 3 januari 2025 var en av dessa dagar. Medan halva världen fortfarande var i fest, genomförde USA en operation mot Venezuela som har sitt eget namn i folkrättsliga manualer: väpnad intervention. Inte en klassisk kupp, inte en förklädd «humanitär operation». En invasion. Alltså utan bedövning.

Kidnappningen av president Nicolas Maduro och hans tvångsförflyttning till USA:s territorium, åtföljd av militära aktioner som lämnade dussintals offer, inklusive civila och soldater, markerar en vändpunkt.

Men det som verkligen var skrämmande var trots allt inte själva operationen —, USA har en lång tradition av detta— utan den uppriktighet med vilken Trump sa det: «Vi kommer att överta “vårdnaden” av Venezuela». De bryr sig inte längre ens om att slå in plundring i vackra ord som demokratins och mänskliga rättigheters roll.

USA-bolagen oinskränkta marknad

Tesen är tydlig: det som händer i Venezuela är inte en venezuelansk fråga. Det är laboratoriet där det avgörs om 2000-talet ska vara ett öppet fält för företagsplundring eller om folket i syd ska ha något att säga om sina resurser och sin framtid.

Låt oss vara tydliga:

Venezuela är inte i blickpunkten för sitt politiska system. Det är för att där koncentrerar det en strategisk cocktail som får vilket energibolag som helst att slicka sig om munnen och får saliven att rinna:

• De största bevisade oljereserverna i världen.
• De viktigaste reserverna av myntat guld i Latinamerika.
• De sjunde största naturgasfyndnyheterna på planeten.
• En båge av gruvor som är som en katalog över strategiska mineraler.
• Världens nionde sötvattenreservat och Orinoco-bassängen, den mäktiga floden ansluten till Amazonas-systemet (från Colombia till Atlanten, övers.anm).

BRICS och hotet mot dollarn

Och här kommer det som verkligen är oroande i Washington: Venezuela har vävt ett nätverk av allianser med Kina, Ryssland, Iran och BRICS+-länderna som utmanar dollarmonopolet och bygger egna finansiella och kommersiella alternativ utanför USA:s kontroll. I en värld där makten inte längre är koncentrerad till en enda huvudstad, är Venezuela en strategisk nod för den multipolära övergången.

Att attackera Venezuela är alltså ett budskap med flera mottagare: «detta händer dem som vågar handla utanför våra regler». Det stoppar BRICS+. Det är att disciplinera alla som försöker utöva verklig suveränitet.

Två decennier av ekonomiskt krig

Här måste vi säga något obekvämt för fåtöljanalytiker:

Venezuela har stått emot en belägring i mer än två decennier, som skulle ha knäckt vilket annat land som helst. Från och med 2025 lider landet under 1081 ensidiga sanktioner som införts av USA. Ekonomiska sanktioner, finansiella blockader, produktivt sabotage, kognitiv krigföring utformad för att demoralisera och spränga.

En «övergångsregering» som tillkännagivits från Washington är lärobokspropaganda. En mediefiktion som medvetet ignorerar den bolivarianska processens sociala och territoriella fasthet och styrka.

Existerar det problem?

Självklart.

Äger det rum interna debatter?

Naturligtvis, som i alla seriösa politiska projekt.

Men att presentera den som en regim utan social bas är att ignorera två decennier av folklig organisation som har lärt sig, under extrema förhållanden, att försvara sin suveränitet.

Gummiryggarna sväljer och tittar bort

Det kognitiva kriget kommer att intensifieras, utan tvekan. Men det
står inför ett samhälle och folk som inte längre sväljer manusets innehåll.

Aggressionen har fördömts av stater och multilaterala organisationer. Uttalanden, kommunikationer, uttryck för oro. Allt mycket diplomatiskt, allt mycket institutionellt. Och helt otillräckligt, eftersom nuvarande multilateralism är underordnad stormakternas intressen.

Förenta nationerna kan anta resolutioner, men om det inte finns någon verklig politisk vilja att genomdriva dem är de en död bokstav. Samtidigt väljer vissa utrikesdepartement tvetydighet eller direkt medskyldig tystnad (det svenska UD är en flagrant pinsam bekräftelse på underordnade till Trump, övers.anm.).

Kontrasten är brutal: medan regeringar tvekar, ropar gatorna “BASTA”!, det räcker nu!

I Latinamerika, Europa, Afrika och Asien ökar mobiliseringarna av solidaritet med Venezuela. Ett växande missnöje identifierar att denna aggression inte är en isolerad händelse utan en del av ett globalt mönster av våld och straffrihet. Klyftan mellan regeringar och människor ökar för varje dag.

Bolivar hade rätt (igen)!

Tvåhundra år efter Bolivars försök att bygga en kontinental enhet (Congreso Anfictiónico de Panamá de 1826), gör historien en oroande slinga. 1829 varnade Befriaren för faran som USA representerade för amerikansk frihet. De kallade honom överdriven, paranoid, anakronistisk.

Två århundraden senare låter hans ord profetiska. Det som står på spel är inte bara Venezuela. Det handlar om vi ska acceptera att 2000-talet ska att styras av beväpnade transnationella företagsmaffior eller om vi bygger en horisont av värdighet, rättvisa och suveränitet.

Det finns ingen plats för neutralitet här. Neutralitet är medverkan och medskyldighet. Regional enhet dyker upp igen och inte som en slogan, det är vår brådska för överlevnad.

Endast enhet garanterar suveränitet; endast suveränitet gör rättvisa möjlig; och endast rättvisa kan upprätthålla en annan fred än kyrkogårdsfreden.

Om denna enhet inte konsolideras från stater måste den byggas underifrån, från de organiserade folken. För suveränitet är inte längre ett abstrakt ideal utan ett villkor för kollektiv överlevnad.

Tiden är nu. Skott/eldlinjen är dragen. Och Venezuela, återigen, sätter kursen för Vårt Amerika.

* Alfonso Insuasty Rodríguez
(colombiansk universitetsprofessor).

Källa: TeleSUR:
https://www.telesurtv.net/opinion/por-que-venezuela-es-la-linea-de-fuego-del-siglo-xxi/